Har blivit fixerad vid besöksstatistik. Jag bara måste kontrollera antalet besökare varje gång jag går in på bloggen. Nej, det är inte sant, förresten. Jag går in på bloggen för att kontrollera statistiken. Så fixerad är jag.

Jag har upptäckt att antalet besökare är rätt miserabelt. Delar jag inte med mig av inläggen på facebook har jag högst fem besökare under en dag. De dagar jag inget har skrivit är det två besökare som varit in på min sida, om jag har tur. Jag är lite nyfiken på vilka dessa två trogna läsare är. Som kommer tillbaka dag efter dag och kontrollerar om jag skrivit något mer.

Självklart funderar jag lite över vilka de andra är. Om det finns någon som hittat sidan av en slump och tycker att den är rätt trevlig, eller om alla är vänner, kusiner och arbetskamrater.

2011 är snart tillända. Detta år som kommer att sitta brännmärkt i mitt minne för evigt. Det har varit kaotiskt, ett omtumlande och smärtsamt, men ett helt fantastiskt år

Året började i tumult,  då 18 års åktenskap avslutades. Lilleman fullkomligen exploderade i ilska och ångest. Marken gungade under mina fötter, och jag kunde inte se vägen framför mig. Allt var svart.

När Lilleman fick pusta ut från alla konflikter kunde han andas igen. Molntäcket sprack upp och jag kunde börja leva på nytt. Jag fick kämpa, men jag hade något att kämpa för.

Midsommarafton 2011 - det var startskottet på något nytt. Den kvällen förändrade livet för oss alla som träffades på Maries uteplats. För en del mer, för en del mindre. Men ingen kan påstå att de gick opåverkade därifrån. I dubbel mening! :-D

Jag hade precis varit med om de tuffaste månaderna på många år och trodde att jag stod ensam i världen. Efter den kvällen fick jag ett helt gäng med vänner för livet, som har stått vid min sida oförtrutet sedan dess. Jag har hittat några få själavänner, om än inte på ett romantiskt plan, så än mer i själ och hjärta. Mina långa, djupa, samtal på chatten med min långväga vän har hjälpt mig genom många svackor och utmanat mitt intellekt, och utvecklat mig som person. Powerpuffpinglorna...  vi har utvecklat en underbar girlpower, och haft samtal bara kvinnor som varit med om en del, kan ha. Och grabbarna som finns här - det är inte mycket yta man behöver skrapa bort, för att se vilka fina människor de är. Jag känner mig trygg som har dem i min närhet.

Jag har utmanat mig själv på alla sätt detta år. Som jag sa till tjejerna: Jag har satt på snabbspolningsknappen på mitt bearbetningsarbete, jag har ju gjort detta en gång förr, och har inte tid att sitta hemma och deppa. Jag har vågat göra saker jag aldrig skulle drömma om. Jag har utmanat alla mina rädslor och övervunnit dem. Jag har gjort bort mig och gjort misstag, men jag har stått för mina fel, rak i ryggen, och gjort om det rätt. Jag har gråtit floder, varit arg och förtvivlad, men försökt hitta lösningar på alla hinder och problem.

Nu är snart året till ända, och det finns ett fåtal ogjorda saker kvar. Jag ska se till att gå in i det nya året utan något oklart i bagaget. Allt blev inte som jag hade önskat, men som det var menat, och förmodligen bättre. Jag sa till exet när vi bestämde oss för att separera: "Jag kommer inte att vara ensam, jag är inte skapt för att vara ensam." Men jag är ju inte ensam, jag ser det nu. Och behövs det borras nån gång, så tror jag att det finns någon som kan hjälpa mig med det också.

Har suttit och tittat på film och druckit kvällste. På en lördag kväll. Mycket märkligt, men väldigt skönt. Bytte om från blus och jeans till mjukisbyxor och kröp upp i soffan. Försökte inte ens få tag på någon att umgås med på kvällskvisten.

Månntro om jag hittat balansen nu. Umgås med folk, ha kul och skratta mycket, men tid för lugn och ro och ta hand om bara mig själv emellanåt.

Mitt lördagsgodis var en liten portionspåse (en näve ungefär) naturella nötter och torkad frukt + två rutor mörk choklad. Är mäkta stolt över mig själv, och känner mig fräsch i både själ och mage. Observera att jag inte hyser några stora förväntningar på att detta är något stadigvarande. Fixar jag en vecka är jag riktigt glad! Folk kör vita veckor och månader, så då kör jag godisfria dito. Så får vi se hur jag känner nästa helg. Fortsättning följer...

Tjockisen ska bli smal. Igen...

Märkligt det där egentligen. Att man kan se bilden så klar. Hur kilona bara rasar, och man blir smal och smärt, och fräsch som en dag, på ingen tid alls. Efter första gången på gymmet på en månad kikar man förstulet i spegeln för att se om magen börjat försvinna. Jag skojar inte. Efter FÖRSTA GÅNGEN. Jag är väl medveten om hur komiskt och verklighetsfrånvänt det är, men likafullt beter jag mig precis så.

Jag känner mig så äckligt självbelåten och stolt när jag känner träningsvärken efter ett pass. Går och pöser och undrar om folk kan se på mig att jag är "den sportiga typen". Om jag ser så där pigg och fräsch ut som alla de där Friskis-och-svettis-typerna som jag AVSKYR, just för att de alltid ser så pigga och fräscha ut. Så råkar jag gå förbi ett skyltfönster och ser min spegelbild i profil...

Det är då jag inser att jag ser ut precis som jag gjorde för två dagar sen. Trött och glåmig. En mage med... ska vi säga... lovehandles -  lite här och där. Byxorna sitter lite dåligt, och tröjan putar ut där bak. Och det är nu jag får en obetvingad lust att gå hem, lägga mig på soffan med en stor chokladkaka och min filt. Nästa dag när det är dags för gymmet, vill jag säga att det är alldeles för sent, jag är alldeles för trött, och har alldeles för mycket att göra.

Men nu har jag tänkt till en gång till. Jag SKA bli smal. Jag SKA bli pigg och fräsch. Män ska vända sig om efter mig på gatan. Jag har slutat röka, jag har slutat snusa, jag ska väl klara av att börja med något också!

Vill ställa mig på balkongen, sträcka ut armarna i luften, och bara skrika rakt ut, så det ekar mellan husen. Inte ett skrik av ångest eller ilska. Ett skrik som rymmer alla de känslor som bubblar i min kropp just nu. Lycka, hänförelse, rädsla, längtan och hopp.

Det blev en sen kväll på spa:t med väninnorna igår. Det var ett naket möte mellan fyra kvinnor med mycket skratt, många allvarliga samtal och en massa skvaller. När vi skildes åt, jag gick åt mitt håll ensam, så kände jag mig inte ensam, jag kände mig älskad, lycklig, och många insikter rikare.

Jag sov som ett barn, och vaknade utvilad vid nio-tiden. Jag satte mig med min kaffekopp framför datorn, och kände mig så nöjd och tillfreds med livet. Då dunsade det till i hallen när två brev damp ner på hallgolvet. Det ena var från socialtjänsten, en kallelse till möte med socialsekreterare och LSS-handläggare. Jag tror att vi ska försöka få till en lösning på Lillemans fritid här hemma. Det andra brevet var från habiliteringen, med två mötestider. En träff bara för oss föräldrar och en utbildningsträff för hela nätverket kring Lilleman, med psykologen från mobila teamet.

Vi lyckades! Efter all kamp för att få rätt hjälp, nu är den här. Nu kan det bara bli bättre! Alla insatser som samhället kan erbjuda är igång.

Det mina vänner brukar påpeka, och mina chefer, och mina anställda, är att jag måste bli bättre på att be om hjälp. Nu har jag bett om hjälp, och den har anlänt, i alla skepnader som finns.

Jag har kämpat på i uppförsbacke och motvind. Jag har varit förtvivlad ibland, lycklig och hoppfull i bland, men fortsatt att gå framåt. Nu börjar backen plana ut sig, och jag ser horisonten. Kanske är det min tur snart! Så jag vill skrika ut ett segervrål, som rymmer alla känslor jag har burit med mig hela vägen. Sorg över det jag förlorat, glädje över det jag vunnit, längtan efter det som kan komma och lycka över allt jag har.

Jag blundar hårt och försöker bevara denna känsla inom mig. Precis det här vill jag bevara i mitt inre länge, länge, och plocka fram de dagar som inte är lika hoppfulla. De dagar då livet känns obeskrivligt tungt och svårt. För sådana dagar kommer att komma, det vet jag lika säkert som att denna dag inte  är en av dem.

Nej, inget särskilt har hänt idag. Ingen har gjort eller sagt något som fått mig i denna sinnesstämning. Inte ens vädret är på min sida. Det är en typisk grådaskig, ljummen höstdag.

Det är en känsla av styrka som kommer från mitt djupaste inre. En förvissning om att jag vet hur jag ska gå vidare. Jag klarar det mesta nu. Jag har det jag behöver för att vara lycklig. Jag har mina barn som jag älskar mer än något annat, ett jobb jag trivs med och är bra på, pengar så jag klarar mig o Lilleman, och äkta vänner som finns där när jag verkligen behöver dem. De är inte många, men de jag har är värda mer än någon man jag någonsin älskat.

De vänner som har försvunnit när livet har varit tufft, saknar jag inte. Jag ser inte tillbaka en enda gång.

Jag behöver ingen som visar vägen, ingen som säger hur jag ska gå, ingen som bär mig. Det enda jag behöver är någon som går bredvid mig ibland, och tar min hand när jag snavar.

Jag var på möte på Lillemans skola idag igen Jag har drivit igenom de handlingsplaner jag begärt, och håller på att övertala dem att vidga sin horisont med nya metoder. Jag fick Lilleman att gå och lägga sig i tid igår och stiga upp i tid imorse.

Jag har lärt mig att vara ärlig och rak i min kommunikation både i arbetet, hemma, mot myndigheter och vänner, och jag ser resultat efter resultat. Allt går kanske inte precis som jag vill, men som det ska, och fram för allt vet jag och min omgivning var vi har varann. Hoppet är dock det sista som överger människan, och det var precis som det stod på en FB-status häromdagen: Jag tar alltid ut lyckan i förskott, om det sen inte blir som jag tänkt, har jag i alla fall varit glad fram tills dess! Därav min nya profilbild på fb, för att alltid påminna mig om att: ALLT KOMMER ATT BLI BRA.

Lite lätt illamående efter halva röret Pringles, och ungefär en liter Fanta.

Mysdag med Lilleman har blivit myskväll. Vi har harvat oss igenom Kung Fu Panda 2 och Arthur. Vi älskade båda filmerna.

Nu är det Polisskolan 1738, eller nåt sånt, på tv, så då smög jag diskret undan och gömde mig här en stund. 

Diskret och diskret förresten. Efter alla chokladkakor, popcorn, smågodisar och dylikt jag har proppat i mig de sista veckorna, tror jag nästa soffan lyfte när jag reste mig upp. 

Vi har myst rätt mycket på sista tiden. Utbrotten har lyst med sin frånvaro, men magen har fått betala priset. Det vill säga, den växer och frodas. Jag har inte en bilring, jag har ett traktordäck, numer. Michellingubben känns inte så långt bort i jämförelse.

Gymkortet ligger i min plånbok rätt oanvänt. Men å andra sidan, hellre ett par kilo för mycket än ett par skruvar för lite, om ni fattar vad jag menar... Har lyckas behålla förståndet rätt så intakt denna vecka, och det är ju inte illa.

Ska ta tag i det där dåliga samvetet också, har ändå köpt ett årskort på gymmet för att det ska användas. I´m not a quiter! Men ingen panik, det viktigaste först. Att vi överlever utan att käka upp varann är rätt fundamentalt, för att kunna gå på gymmet överhuvudtaget. Men det ser ju rätt så ljust ut just nu, som sagt.

Chefen har satt press på mig angående bilkörningen. Hon tycker att det ingår i mina arbetsuppgifter att köra bil. Så det är bara att sätta sig bakom ratten igen, efter tio år. Jag vet inte vem som ska ta valium innan bara, jag eller mina medtrafikanter? Eller kanske allihop? (Å andra sidan finns det en hel del bilförare som skulle behöva lite valium redan idag.)

Hur som helst, att köra bil igen ingår i min Att-göra-lista, så jag ska nog fixa det med, ska ni se. I´m unstoppable right now! Superwoman! Det enda jag inte kan göra är byta glödlampa i hallen.

När jag kom hem från jobbet idag, så trött att det susade i öronen, hade jag två brev i fönsterkuvert som väntade. Båda adresserade i mitt nya namn. Det ena från Skatteverket. Det var en bekräftelse på att jag nu bytt både för- och efternamn. Det andra från Transportstyrelsen, om förnyelse av körkortet. Jag hade också fått ett bvrev från Försäkringskassan om beviljat halvt vårdbidrag.

Jag tog med mig hunden ut på en liten promenad. Det hade börjat skymma. En lätt bris blåste upp alla löven på marken med jämna mellanrum, och åstadkom ett lätt prasslande och susande ljud, som påminde om vågors brus. Jag kände en inre ro och tillfredsställelse jag inte känt på mycket länge. Jag log för mig själv där jag gick, och såg nog lite fånig ut för de förbipasserande. En känsla spred sig från bröstkorgen ut i hela kroppen. En förvissning om att allt bara blir bättre nu, och att jag äntligen landat. Är det det som kallas lycka?

Svackor kommer säkert att komma, men inga mer avgrundsdjupa hål skall jag längre falla i, det lovar jag.

Aldrig mer fastna i självömkan och förtvivlan, aldrig mer hysteriskt festa för att glömma. Bara leva i nuet, njuta av allt som finns här och nu, gråta när jag är ledsen och skratta när jag är glad. Och alltid säga precis som det är. Alltid våga satsa för att kunna vinna. Alltid leva livet fullt ut.

Nu börjar mitt liv.