Jag samtalade med en psykolog idag. Vi kom fram till att känslorna av sorg och saknad av min son var helt naturliga och sunda och att jag inte ska försöka bearbeta dem, utan acceptera dem. När jag tog in vad han sagt hände något med mig. Jag accepterade alla mina känslor av oro,  sorg och förlust, både gällande Lilleman, E och T och allt annat som varit tungt den sista tiden. Och i samma ögonblick som jag erkänt att mina känslor är okej och normala, så lättade de. Mitt hjärta fick vingar. Helt plötsligt kände jag att det är möjligt att fokusera på nuet, vara här för Lilleman, och utnyttja den tid jag har kvar med T på bästa sätt. Det kommer inte att bli problemfritt, men å andra sidan har det knappast varit det de senaste åren. Det är tur att jag inte har vetat i förväg allt jag skulle få tampas med. 

Så nu hittar jag tillbaka till Maja som aldrig ger upp, och alltid reser sig. Och imorgon tänker jag stänga av telefonen, åka på kryssning med bästa vännen, och bara njuta av livet, leva i nuet, ha roligt och tro på att jag är värd det! 

Nu river jag de sista murarna! 

Idag blev det klart. Nämnden godkände förslaget. 1 juli flyttar Lilleman in i sitt nya boende.

Skolplats är också klart. I höst börjar han på sin nya skola.

...Och jag känner förväntningar på mig att jag inte borde oroa mig, att jag borde förhålla mig lugn och optimistisk och ta problemen när de kommer. Det är ju en sund inställning. Jag är en sund person. 

Varför har jag då en stor klump i magen? Varje gång jag uttalar högt att Lilleman ska flytta snart får jag ångest. Därför har jag låtit bli att tänka på det som något snart förestående, mer som en teoretisk möjlighet. Men nu är det oundvikligt att se sanningen i vitögat.

Dels kommer jag nog aldrig att acceptera att min älskade son, som fått kämpa så för sin överlevnad, inte får bo hos de som älskar honom. Dels är det så att jag och Lilleman förlorar en familjemedlem, när vi inte längre har kvar hans kontaktperson på E, som har funnits vid vår sida i vått och torrt i ett och ett halvt år. Hur jag ska kunna göra det avslutet, vet jag inte.

Men jag låter dem inte se mina tårar. Två tummar upp, det här blir så bra! 

Boendet är toppen, skolan är toppen, allt blir så bra.