Hmm...

Häromveckan tyckte jag

att jag var lycklig, pigg och kul

Nu är jag mer ett spöke,

av trötthet blek och ful

Jag tyckte jag var vacker,

och väldigt populär

Nu har jag massa finnar

och är mest sur och tvär

Jag kände mig så älskad

jag trodde jag var klok

Nu sitter jag här ensam

och beter mig som en tok

Ni män, ni måste fatta

att det är en kvinnas lott

att pendla i humöret

det är det liv vi fått

Ni måste ta det varsamt

när molnen hopar sig

Då kommer det bli åska

så passa er för mig

En vecka varje månad

är jag en tråkig en

men resten utav året

är jag kul och glad igen!

Jag vet att jag är värd att älska,

jag vet att jag är en god vän.

Men jag vet att min rädsla för att bli sviken

gör att jag ibland ser spöken än.

Jag vet att mitt liv är komplicerat,

och att mitt hjärta är kantstött och skört.

Men jag vet att jag kommer att fixa det

Och att det aldrig nånsin är kört.

På en kort tid har jag vandrat långt,

jag blommar mer och mer varje dag.

Men jag ber, ha tålamod med en vilsen själ

Det var en svår väg att klättra ett tag.

Jag har en längtan efter nåt mera

En tanke jag knappt vågat tänkt

Men din vänskap är den dyrbaraste gåva

någon någonsin skänkt

Även den tyngsta av mina tunga dagar

Du värmer mig och gör mig glad

Du försöker förstå, hur svårt det än kan verka,

du dömer aldrig, men försöker ge råd

Jag kan så ofta känna mig ensam,

men aldrig när jag pratar med dig.

Så förstå, när jag saknar dig när du tystnar.

Och när jag tigger, kom hit till mig.

Jag begär inget, jag vågar ej hoppas.

Det finns inget jag hellre vill ha

Än din kärlek du ger i din vänskap

Den kärleken räcker idag

Men jag önskar, jag önskar du ville

Komma hit nån gång ibland

Och ge mig en kram som kan värma

och räcka en hjälpande hand

Och mitt rädda, vilsna hjärta

Önskar att du precis som jag

Längtar efter våra samtal

Och behöver min vänskap nån dag.

Idag är jag trött.

Jag är förlamande trött i benen, i fötterna och i hela kroppen.Varje steg känns som ett sjumilakliv.

Jag är trött i huvudet, som det vore fullt av bomullsvadd istället för en hjärna. Varje tanke är en ansträngning. Allt går liksom i slowmotion.

Jag är trött i själen, ända in i min ryggmärg, och mitt hjärta orkar nästan inte slå längre. Varje stark känsla gör bokstavligen ont i bröstet. Och jag har så många känslor som slåss i mitt inre. Men jag orkar inte tänka en tanke klart idag. Jag orkar inte analysera och tolka mina känslor.

När en tanke dyker upp så kapitulerar jag fullständigt och omedelbart.

När Lilleman är hemma strider jag varje dag och varje minut. För att han ska må bra, för att jag ska må bra, för att allt ska fungera för oss och vår omgivning. För att han ska gå till skolan, för att han ska göra sina läxor, för att han inte ska skrika fula ord och kasta saker varje gång han blir arg. För att han inte ska vilja dö varje gång något går emot honom. Jag strider för att han ska få den hjälp han behöver, och att jag ska få det stöd jag behöver. För att han ska få träffa sin pappa, och för att jag ska få träffa hans storebror. Jag kämpar för att hinna med neurolog, audiolog, ortoptist, endokrinolog, specialisttandvård, dietist, arbetsterapeut, psykolog, specialpedagog, socialsekreterare och LSS-handläggare mellan striderna.

När Lilleman är på korttids, kämpar jag varje dag och minut, för att komma ikapp på mitt arbete, för att komma ikapp här hemma, med tvätt och städning, för att hinna med alla möten och telefonsamtal och skrivelser och ansökningar. Jag stressar för att hinna återhämta mig, för att få ett socialt liv, och mina behov uppfyllda. Och jag kämpar för att vara glad och positiv och se lösningar istället för problem.

När du träffar mig på Ica och frågar hur det är, kommer jag att svara "Tack, bara bra! Själv då?"

Jag är trött på att känna mig som en belastning, för mina vänner och för samhället. Jag är trött på förklara min sons beteende och försvara mitt föräldraskap. Jag är trött på att känna ojämlikhet i mina relationer. Jag är trött på att tigga om sällskap, besök eller samtal när jag äntligen får möjlighet att umgås med andra vuxna. Jag är trött på att ständigt vara tvungen att be om hjälp.

Det enda jag vill är att känna mig älskad, otvunget och för min egen skull, precis som jag är. Jag vill att mina vänner väljer att vara kring mig för att de trivs i mitt sällskap, inte för att jag ber om det eller behöver det. Jag vill att mina vänner ska känna förtroende för mig när de behöver någon att prata med, precis så som jag behöver någon att prata med när det svämmar över. Jag vill att mina vänner ber mig om hjälp när de behöver det. Om någon hjälper mig, vill jag att de väljer det själva, för att de älskar mig och vill mitt bästa.

Jag är en bra människa, och jag är en god vän. Men just nu är jag trött, så trött, och jag önskar att de jag älskar tar emot mig om jag faller, även om jag inte ber om det.

Andas, andas....

Jag lovar och svär, jag glömmer inte att andas...

Igår kväll var jag ett mönsterexempel på den perfekta mamman. Jag följde skolboken till punkt och pricka. Jag ägnade hela kvällen åt Lilleman, lyssnade på honom och umgicks med honom. Lilleman tjatade om än det ena, än det andra. Jag svarade lugnt men bestämt vad som var rimligt. När det var dags att sova ställde han till en liten scen, och ömsom grät, ömsom skrek okvädesord. Jag var tålmodig men tydlig igenom hela striden. Jag talade mycket tydligt om för honom att han måste följa de tider och regler som gäller här. Det tog naturligtvis så länge att han inte somnade en sekund innan den tid han önskat själv, men han låg åtminstone i sängen.

Så ringer väckarklockan på morgonen och jag går för att väcka min lilla prins.

"Godmorgon hjärtat, det är dags att stiga upp nu."

"Uhmm.. ä.."

"Gubben, du måste vakna."

"Jag ska sova till halvåtta, åtta!"

"Nej, du måste stiga upp nu!"

"Gå!"

Det är nu det är dags att andas... Andas, andas...

Att vara lugn och tålmodig, när man ska hinna med tåget till jobbet, det är en konst vill jag lova! Att bli arg, är en katastrof på morgonen, det vet jag av bitter erfarenhet. Det har slutat i 10 av 10 fall, med att saker har flugit tvärs genom rummet, och Lilleman har stannat hemma i alla fall.

Så hur löser man då det faktum att man har en trettonåring som vägrar gå upp ur sängen, och är för impulsstyrd för att bli lämnad själv? Svar: Man löser det inte. Man sitter hemma med sin lilla prins.

Trots att jag med all tydlighet och auktoritet jag kunnat frambringa, kungjort vad som gäller, sitter jag här med långnäsa, och kan inget annat göra. Jag har en mycket stark impuls att lyfta honom ur sängen och bära ner till taxin. Men när jag ser synen framför mig, hur jag försöker bära en urstark tonårskille, utan en tråd på kroppen, ner för trappen, så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Tror vi kan utesluta det som metod direkt.

Hade jag nu läst det här, innan jag fick denna utmaning för tretton år sedan, hade jag varit mycket vis. Jag hade snusförnuftigt sagt att den där mamman kan inte sätta gränser. Hade det varit min son, då hade jag minsann inte låtit honom styra, jag hade sagt ifrån på skarpen... Ojojoj, vad jag trodde mig veta mycket då, och vad lite jag egentligen visste...

Det jag vet, är att man inte löser problemet genom att vara mer bestämd på morgonen. Man löser det genom att förstå orsaken till beteendet, och ändra något därifrån. Få ungen i säng i tid, få honom att tycka att det är ok att åka till skolan, göra alla tider och regler klara och tydliga.

Och andas, glöm inte att andas!

För längesen gjorde jag en mental lista på vad jag ville hinna göra/lära mig innan jag dör. Ungefär såhär såg den ut:

• Resa till Egypten
• Resa till Europas huvudstäder
• Skriva en bok
• Rida islandshäst
• Lära mig bugga
• Utmana mina fobier, genom att tex åka en läskig karusell

Har hittills bockat av en av punkterna, vilket jag gjorde i somras. Nej just det, det finns en till, hemlig, punkt, som jag också bockat av...  

För ca två månader sen gjorde jag en ny lista, som jag vill bli klar med inom ett år. Så här ser den ut:

• Klara ut allt ekonomiskt med X-et
• Begära vårdbidrag
• Byta namn
• Få ordning på korttids, avlösning, och skola för Lilleman
• Få igång strukturen här hemma med scheman odyl för Lilleman
• Träna regelbundet
• Göra lägenheten så fin att jag trivs i den
• Börja köra bil igen

Jag har bockat av 4 punkter och 3 är på god väg. Bara bilkörningen kvar...

Börjar nu så sakteliga återhämta mig efter lördagens fest. Kändes så härligt att få samla nästan alla mina vänner som funnits kring mig det senaste halvåret. Den här  smärtsamma, omvälvande, men fantastiska,tiden av mitt liv. 

Karin Boye skrev "Visst gör det ont när knoppar brister", och det är ju så det är. Jag har intalat mig själv att jag mår toppen, för att jag borde må toppen. Jag är fri, och skapar mig ett eget liv, på mitt eget sätt, och det är en underbart befriande känsla. Jag vet att jag har gjort rätt val längs vägen. Men det är klart att det måste få vara tungt, och det måste få göra ont, att ömsa skinn.

Vi går igenom stora förändringar, jag, mina barn, och min fd man. Det går inte smärtfritt. Jag försökte, precis som jag gjort så många gånger förr, att bara köra igenom den här perioden i 180 knyck, för att inte hinna känna efter. I lördags körde jag lite för fort, så i söndags vaknade jag upp, på alla plan, och insåg att jag vet bättre än så.

Jag älskar er verkligen, mina kära vänner. Kärleken till barnen, och äkta vänskap, är mitt syre i livet just nu. Jag behöver få skratta och dansa och ha roligt ibland, och glömma alla bekymmer för en dag. Andra gånger behöver jag en axel att gråta ut mot.

När jag tappar balansen, och det blir för mycket av det ena eller andra, behöver jag en vän som talar om det för mig. Det kanske är den allra viktigaste uppgiften för mina vänner just nu.

Jag lever mitt liv fullt ut, till 100%. Det är min lycka, och min förbannelse. Jag tänker fortsätta att göra det, men jag tänker jobba mig igenom varje liten krok och avsats istället för att blunda och köra rakt fram.

Den här tröttheten som kommer av att man sovit för lite, det är en ganska skön trötthet. Jag vet att den går över om jag sover.

Det är den där tröttheten som går in i själen, som tränger genom märg och ben, och får mig att vilja dra täcket över huvudet, och aldrig mer titta upp, det är den tröttheten som är svår. Den tröttheten som får mig att tappa fart, tappa fokus.

Idag är jag bara trött av sömnbrist, och på något sätt känns det okej. Jag har någon slags energi. Den har inte flyttat ut till mina armar och ben, men i huvudet är jag full av spring. Jag avverkade ett par, tre ärenden, bara på väg från jobbet imorse. Sedan ringde fk, och jag fick en sak till att bocka av. Det fyller  mig med en sån tillfredsställelse, känslan av att vara på väg någonstans. Framåt, bara framåt.

Samtalade med en arbetskamrat igår. Och för första gången sa jag att jag inte ville ha ett seriöst förhållande just nu, och menade det. Jag har sagt det rätt länge, men mest för att det förväntas av mig.

Logiken säger mig att det är oförnuftigt att ge sig in i ett förhållande så tidigt. Klokheten säger mig att det är bra för mig att vara själv ett tag, hitta mig själv (Varför? Jag är inte försvunnen, jag är här!) och allt det där... Men hjärtat säger mig att jag vill ha någon bredvid mig i sängen när det är mörkt.

Jag vet, med en smärtsam klarhet, att jag inte har det bästa CV:et i min ansökan om livskamrat. Jo, själv tror jag mig vara ett hyfsat kap. Jag är en rätt bra människa, som ger allt för min familj. Men det var just det där, med familj.

En potentiell käresta får nöja sig med en del av mig. Inte bara har jag två barn, som många andra i min ålder har, ett av barnen tar väldigt mycket av min tid och energi i anspråk. Det är inget som kommer ändras i första taget.

Så när jag nu bestämmer mig för att jag vill vara själv, så vet jag inte hur mycket det handlar om rädsla att bli avvisad, och hur mycket som faktiskt är ett behov av att leva ensam ett tag.

Men... det är bara att vara nöjd med tillvaron, av vilken anledning det än må vara. Jag lever en dag i taget, och välkomnar det som möter mig på livets väg. Kommer min drömprins släntrande, och talar om att nu, nu har han förstått att det är mig han vill vara med, mig och allt som där tillkommer, då tar jag emot honom med öppna armar, så får vi ta en dag i taget tillsammans.

Ibland undrar jag i hemlighet om jag har en släng av Asperger jag med. Fast å andra sidan undrar jag det om rätt många.

Det är det där med relationer, förväntningar och krav, som är så knepigt ibland. Och då pratar jag inte om kärleksrelationer, det är i en egen division. Nej, vanliga mellanmänskliga relationer, vänner och bekanta.

Precis som med kärleken dyker jag rätt in i vänskapsrelationer med hela mitt hjärta. Jag har inte så många ytliga bekanta. Vinner någon min vänskap så är det på riktigt. Och några få utvalda räknar jag som mina närmaste vänner, och dem är jag lojala och trogna och vårdar ömt, som om de var min syster eller bror.

Och där kom vi till den ömmande punkten. För precis som när man blir kär, så händer det då och då att objektet för mina varma känslor inte uppfattar vår relation på samma sätt. Då jag tycker att vi kommit varandra så nära, att vi snudd på är bästa vänner, ser min vän MIG som en i raden av alla nya roliga bekantskaper. Och som det oftast är i såna fall, svalnar intresset rätt snabbt, när jag är utforskad, och nya jaktmarker ska besökas.

Faktum är, att det känns lika förödmjukande att känna sig dumpad, eller negligerad, av en vän, som av en potentiell pojkvän. Speciellt om man räknat in den vännen till sina närmsta. Man står där med långnäsa, och känner sig ganska dum. Det är bara att sopa upp resterna av sitt krossade ego, och stapla vidare. Man har i alla fall en till vän på Facebook...