2011 är snart tillända. Detta år som kommer att sitta brännmärkt i mitt minne för evigt. Det har varit kaotiskt, ett omtumlande och smärtsamt, men ett helt fantastiskt år

Året började i tumult,  då 18 års åktenskap avslutades. Lilleman fullkomligen exploderade i ilska och ångest. Marken gungade under mina fötter, och jag kunde inte se vägen framför mig. Allt var svart.

När Lilleman fick pusta ut från alla konflikter kunde han andas igen. Molntäcket sprack upp och jag kunde börja leva på nytt. Jag fick kämpa, men jag hade något att kämpa för.

Midsommarafton 2011 - det var startskottet på något nytt. Den kvällen förändrade livet för oss alla som träffades på Maries uteplats. För en del mer, för en del mindre. Men ingen kan påstå att de gick opåverkade därifrån. I dubbel mening! :-D

Jag hade precis varit med om de tuffaste månaderna på många år och trodde att jag stod ensam i världen. Efter den kvällen fick jag ett helt gäng med vänner för livet, som har stått vid min sida oförtrutet sedan dess. Jag har hittat några få själavänner, om än inte på ett romantiskt plan, så än mer i själ och hjärta. Mina långa, djupa, samtal på chatten med min långväga vän har hjälpt mig genom många svackor och utmanat mitt intellekt, och utvecklat mig som person. Powerpuffpinglorna...  vi har utvecklat en underbar girlpower, och haft samtal bara kvinnor som varit med om en del, kan ha. Och grabbarna som finns här - det är inte mycket yta man behöver skrapa bort, för att se vilka fina människor de är. Jag känner mig trygg som har dem i min närhet.

Jag har utmanat mig själv på alla sätt detta år. Som jag sa till tjejerna: Jag har satt på snabbspolningsknappen på mitt bearbetningsarbete, jag har ju gjort detta en gång förr, och har inte tid att sitta hemma och deppa. Jag har vågat göra saker jag aldrig skulle drömma om. Jag har utmanat alla mina rädslor och övervunnit dem. Jag har gjort bort mig och gjort misstag, men jag har stått för mina fel, rak i ryggen, och gjort om det rätt. Jag har gråtit floder, varit arg och förtvivlad, men försökt hitta lösningar på alla hinder och problem.

Nu är snart året till ända, och det finns ett fåtal ogjorda saker kvar. Jag ska se till att gå in i det nya året utan något oklart i bagaget. Allt blev inte som jag hade önskat, men som det var menat, och förmodligen bättre. Jag sa till exet när vi bestämde oss för att separera: "Jag kommer inte att vara ensam, jag är inte skapt för att vara ensam." Men jag är ju inte ensam, jag ser det nu. Och behövs det borras nån gång, så tror jag att det finns någon som kan hjälpa mig med det också.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

 Om det räckte att gråta en enda gång. En gång för alla gråta bort all min smärta och längtan för alltid. Låta förtvivlan skölja ur kroppen och låta dig rinna ut ur mitt inre med tårarna. Sen var du borta, och livet gick vidare som om ingenting...

När Lilleman var två år gammal och var svårt sjuk, åkte vi skytteltrafik till sjukhuset, och blev hemskickade som hysteriska föräldrar varje gång. Förutom den sista gången, då hjärntumören upptäcktes, i sista minuten. En vecka till, så hade Lilleman ...

Jag åkte och hälsade på Lilleman i hans nya hem. Han visade stolt upp sitt rum. Det var fräscht och nytapetserat. Han har en liten hall, och ett eget badrum med dusch. En säng, en liten byrå och ett bord och en stol. På anslagstavlan ovanför skrivbor...

Jodå, nu har jag handlat ram till tavlan, lite kläder, pysselgrejer och annat till Lillemans nya hem. Jag ska åka dit lite senare idag och göra "det där mammor vill göra": fixa, trixa, pynta och pyssla om. Och sen ska det kännas så mycket bättre. D...

Och nu står jag här, med alla dessa känslor, som jag inte vet var jag ska ta vägen med. Det är som att måla ett tidlöst konstverk som ingen får se. Vilket slöseri.  ...