Veckorna läggs till månader, och månaderna blir år. Rätt vad det är vaknar jag upp och inser att Lilleman snart fyller 16 år. Han har vuxit om mig på längden och är inte så liten längre. 

Det gör mig lite stolt, men skrämmer mig mest.

Jag börjar sakta inse att jag inte kan stänga in honom i en glasbur så länge till. Jag kan inte linda in honom i bomull, och skydda honom från allt det där läskiga som lockar här utanför i all evighet. Förr eller senare måste han pröva sina egna ben. Han måste gå på sina nitar och förmodligen göra en och annan dumhet.

Jag bromsar, så det blir spår i asfalten, men hur länge lyckas jag hålla fast honom i barndomens någorlunda trygga vagga? Hur länge SKA jag hålla fast honom? 

Liknande tankar tror jag att många tonårsföräldrar bär på. Men när ett litet felsteg kan bli så ödesdigert, och när den mentala åldern är allt från 12 till 18, då blir det en mycket svårare avvägning. 

Med storebror var det så annorlunda. Det skötte sig självt liksom. Nu är han vuxen och klokare än mig ibland. Det är också lite läskigt, fast på ett helt annat sätt. 

Dagens lilla utmaning med Lilleman är avklarad. Slutresultat 1-0 till mamma. Denna gång. Lilleman sover sött i sin säng, och ser hur liten och oskyldig ut som helst. Jag njuter av ögonblickets känsla av frid och gränslös kärlek. 

Jag hör storebror prata med sina medspelare via datorn i sitt rum. Han börjar hitta sin plats i livet, och sig själv. 

En dag gör Lilleman det med, även om hans väg blir lite krokigare. 

Sömn. Det tar mer och mer utrymme i mina tankar och i min planering. Jag bara m å s t e få mina åtta timmar. Om jag inte får dem sammanhängande under en natt, kretsar tankarna kring hur jag ska ta igen den förlorade sömnen mest effektivt och utan att störa nästa natts sovtimmar.

Den forna partypinglan får nu abdikera. När jag har gäster börjar jag gäspa vid midnatt och räkna timmar. Jag tittar menande på klockan och sträcker demonstrativt på armarna.

När jag var yngre så kunde jag gå direkt från en fest till jobbet. Om jag var nykter då vill säga. Det där med sömn var ovidkommande. Sova gör man i graven, sa jag. Fyra timmars sömn, sex timmar, vad spelar det för roll om man har roligt. Sen sov jag till elva på morgonen så fort jag fick chansen. 

Ibland inbillar jag mig att jag fortfarande är 20. När jag ser mig i spegeln på morgonen ryggar jag tillbaka och undrar vem den där tanten är, och hur hon kom dit. 

 Då och då trotsar jag naturlagarna, sminkar bort de värsta rynkorna, och går ut med mina vänner, och låtsas vara 20 igen. Morgonen efter inser jag varje gång att, nej, tjugo år är jag inte längre. 

Acceptans är en skön känsla. Att ligga i sängen nu är också en skön känsla. Det är helt okej att vara lite äldre än tjugo.  

Rubriken jag valde till den här bilden är en låt av Eva Dahlgren. Den handlar just om detta. Jag kunde inte beskriva det bättre själv. 

Jag måhända verkar tuff, strukturerad och rationell vid en första anblick. Och det kan jag vara när jag måste det. Därför att jag måste det. Det är så jag får vardagen att fungera. En vardag som kan vara full av kaos om man inte håller huvudet klart. En vardag med diagnoser, läkarbesök, ansökningar, möten och ständiga konfliktlösningar. En vardag där jag är van att allt hänger på mig. Skillnaden mellan vardag och total kaos sitter i varje steg jag tar. Att våga släppa taget och lita på någon annan är en process. En del har till och med tolkat det som kyla. När man lär känna mig på djupet vet man att jag är allt annat än kall. Jag har tvärtom ett ständigt flöde av kärlek till de som står mig nära. Och jag klär av mig naken. Jag blottar mig precis som jag är. Ni är inte många, men ni finns där. Ni som är så viktiga för mig. Ni som sett mig gråta. Er jag bett om hjälp. Er jag släppt in i mitt hjärta och delat mina drömmar med. Jag hoppas att ni vet det.

Hej Maja! 

Jag önskar att jag kunde träffa dig igen. Då skulle jag tala om för dig att ta vara på den här tiden, för den kommer inte igen. Stanna upp och se vad som finns omkring dig. Du kan inte förändra världen, bara dig själv.

Lev i nuet, våga leva. Livet är så kort.

Du tror att du har klurat ut det mesta, men du har bara börjat. Livet är en lång resa, och du lär dig något nytt varje dag. 

Se det positiva i varje ögonblick. Välj bort det som bryter ner, och våga byta väg. Det kommer nya utmaningar hela tiden, så fastna inte i de gamla. 

Ditt liv blir inte enkelt. Men vem har sagt att det ska vara lätt att leva?. De svåra stunderna går över. Varje gång. Jag lovar, det blir bättre. Det blir alltid bättre. 

Så sluta grubbla, följ ditt hjärta! Ditt liv är bara ditt!

Jag filosoferar vidare efter ett nytt samtal med mina vänner...

T och jag pratade idag om Lilleman och belöningar. T reflekterade över att det för Lilleman mest handlar om själva förväntan. Det är Förväntan som driver  honom. Föreställningen av vad som väntar är det stora. När målet är uppnått finns inget kvar att kämpa för. Lusten tar slut.

Efteråt slog det mig, att vi nog funkar lite så till mans.

Våra drömmar och mål är ofta guldkantade och skimrande i vår fantasi. När vi kommer fram till resans slut ser målet väldigt sällan ut som i broschyren. Är det kanske resan som är själva målet? Eller måste vi hela tiden skapa nya mål för att känna oss tillfredsställda? Eller ska vi se på vår destination med nya ögon. Det där paradiset ser inte ut som jag föreställde mig det, men jag får uppleva nya saker, som jag inte redan upplevt i min fantasi.

Om resan är det viktigaste, så njut av resan. När slutmålet är nått, har du upplevt något på vägen. Destinationen har måhända några skavanker, när du får tid att skärskåda varje liten vrå, men är det inte en del av charmen? 

Jag vill behålla mina drömmar, min bild av vad som väntar. För jag vill ha någonstans att sträva. Men jag vill också njuta utav själva resan. Se allt som finns omkring mig här och nu. Inte missa själva livet. Och når jag mina mål, ska jag se dem som de är och ändå jubla. Jag njöt på resan, så hur jag än ser det har jag vunnit. 

Ge mig en strimma av hopp

låt mig klamra mig fast vid din livboj

låt mig få drömma,  om bara en stund

att detta är mer än en dröm

Om hopp är det enda jag har

om drömmen det närmsta jag kommer

Så låt mig få vaggas till sömns i din famn

och drömma igen, tills jag vaknar

Jag reste i tiden igår. Två timmars tågresa tog mig 23 år tillbaka i tiden. Underbart, vemodigt och med ett litet sting av saknad. 

När jag var 20 år och flyttade till Stockholm från Gällivare, allt var så stort, nytt och spännande. En helt ny värld öppnade sig. 

Jag träffade alla dessa människor som blev mina vänner för livet. En av dem gifte jag mig med. Det gav mig de två personer som är meningen i mitt liv. Mina söner. Det finns ingenting att ångra, även om vårt äktenskap inte var menat för evigt. 

Alla dessa människor som man möter under livet. En del stannar, en del är bara på besök. Så många som förändrar ens liv. Många av dem var på samma ställe igår. Människor som har satt djupa spår i mitt hjärta. Som har förändrat mitt liv. Även om mycket vatten runnit under broarna efter det, har dessa människor varit med och format den jag är idag. De är en del av min familj. Det var helt fantastiskt att vi alla kunde vara på samma ställe, vi som delar historien, och de som hör till nuet. T.o.m våra nu vuxna barn var med. 

Tack kära vän för att du ordnade det, och för att jag fick vara med! 

Jag och Lilleman har byggt vidare på vårt lilla samhälle. Nu sitter jag och lyssnar på musik i hörlurarna,  med aningen för hög volym, och skriver om livet,  medan Lilleman kollar på yt-klipp på datorn.

Det börjar mörkna där utanför. En stämning sprider sig av lugn och harmoni. Storebror kom just hem från gymmet, och stack in huvudet för att småprata en stund.

I denna stund känns det precis som det ska. En liten, kärleksfull familj som andra kan avundas. Jag vet att det kan ändras på ett ögonblick, så därför inandas jag atmosfären genom mina porer.

 Min skumma förkylning håller sig i schack, så helgens planer är fortfarande på. Jag ska erkänna att det pirrar lite i magen. Det är många om och men, som gör helgen till en utmaning. Men en bra utmaning. Jag ska låta Lilleman vara kvar på E och själv umgås med vänner på annan ort. Och jag har inte dåligt samvete. Har jag förlorat eller återvunnit förståndet? Det får var och en bedöma. Jag vet att jag behöver det, och att Lilleman kommer att ha det bra. 

Imorgon är det Alla hjärtans dag. Jag känner mig tvungen att nämna det, även om det bara är ytterligare en dag för butikerna att lura av folk pengar. Det låter bittert, då det kommer från en ensamstående mamma. Och kanske är det det.

Jag har kvällar då jag önskar att det satt någon bredvid mig i soffan, då jag önskar att sms:et som plingar till i min telefon var en kärleksförklaring, inte reklam för Hemglass, att sängen inte var så kall och tom. Jag vill ha mer än en dag om året, då kärleken är en central del i vårt liv.

Jag har två stora kärlekar i mitt liv. Mina två söner. De är mer än nog anledning till att hylla kärleken. Det gör jag, men utan gelehjärtan, de tycker inte ens om det. 

En vacker dag kanske en man får plats i mitt liv, och det sammanfaller med att jag får plats i rätt mans liv och hjärta.  Om alla bitar faller på plats, ska jag fira Alla hjärtans dag, varje dag. 

Tills dess, hänger jag inte upp all min lycka på röda hjärtan. Det finns så mycket annat som gör en människa hel.