Idag var jag hos läkaren äntligen, och nu är jag sjukskriven tre veckor framåt. Inte så kul för plånboken, men nu vet jag i alla fall att ingen väntar på mig på jobbet. Kanske får jag då kraft att ändra vår situation.

Jag känner mig väldigt splittrad till detta att gå hemma tre veckor. Jag slipper skuldkänslorna och stressen varje gång jag måste stanna hemma från jobbet, men har inget att gå iväg till för att byta miljö och byta fokus. En hobby kommer vara livsnödvändig för mig, om jag inte ska börja spela på läpparna....

Idag ringde blomsterhandeln i Knivsta och sa att de skulle komma med ett blomsterbud imorgon. Och jösses vad pirrigt och förväntansfullt det blev på en gång! Skulle tro att det är från jobbet, men jag är ju som ett barn när det gäller presenter och överraskningar! Jag verkligen älskar det! Och den här känslan, innan jag vet vem det är ifrån, är härlig. Detta är bara andra gången i mitt liv jag får blomsterbud. Första gången var från mina föräldrar, när jag fyllde trettio tror jag.

På julafton blir det bara jag och Lilleman. Jag gör allt för att ordna en mysig jul för oss, men jag kan inte ljuga, det känns sorgligt och märkligt att fira julafton bara vi två. Jag försökte övertala honom att åka iväg med mig, men det gick han inte med på. Vi får nog ta en förändring i taget. Men jag lovar, aldrig mer ensam på julafton!

Innan Lilleman for iväg idag kramade han om mig, för sisådär trettiosjunde gången idag. Han klappade mig på ryggen, och jag grimaserade ofrivilligt till lite grann, då han råkade träffa på en öm punkt.

"Mamma, vet du vad jag önskar i julklapp?" utbrast han spontant.

"Nej?"

"Att du slapp din hydromyalgi, eller vad det nu heter, så jag kan krama dig och klappa lite på dig utan att du får ont!"

Då vände jag mig mot honom med tårar i ögonen och öppnade min famn. Vad gör det om det gör lite ont, när det är så mycket kärlek i de famntagen?

Sån är han, min lille pojke. Precis så kärleksfull och klok. Lika mycket som han får utbrott och blir ledsen har han denna underbara sida. Han ligger bredvid mig i sin säng och håller om mig och pratar om hur mycket han älskar mig. Tänk att missa det, Tänk att inte få ha honom vid sin sida när han växer upp. Att ínte få dela alla hans tankar och funderingar, glädjeämnen och sorger. Tanken är mig främmande, och så skrämmande att den inte går att tänka till slut. Hur kan någon levande människa aktivt välja att förlora allt detta? Hur ska det någonsin gå att förstå?

Snöblandat regn faller från himlen utanför mitt sovrumsfönster. Linus sitter i mitt knä medans jag skriver. Han får hasa ner mot golvet för att jag ska komma åt tangenterna. Till slut ger han upp och går iväg för att spraya våra fönster med vår nyinköpta snö spray. Allt för att åstadkomma bästa möjliga julstämning

Igår pratade jag med chefen om min situation och hälsa. Jag blir förvånad över hur förstående hon är. Jag pratar med min läkare på tisdag, och efter det fattar jag mitt beslut.

Himmelens stjärnor

och Guds alla änglar

Jag ber

Ge mig kraft.

Jag sjunker till marken

Jag går inte mer

På knä

Ber om kraft

Tisdag morgon. Jag sitter hemma med en son som inte kommer upp ur sängen. Jag fortsätter fundera över liknelsen med ekrarna. Vilka är ekrarna, och har jag några kvar?

Familj, vänner, kärlek, jobb, hälsa, ekonomi och fritidsintressen.

Det är de ekrar jag kommer fram till att jag måste ha för att ett liv ska fungera.

Jag går igenom alla delar en efter en. Hur sköra är inte dessa ekrar i detta stadie av livet? Flera har gått av, andra är väldigt sköra.

Nu förstår jag varför mina vänner är så viktiga för mig, varför jag lägger så mycket energi på att vårda de relationerna. Och varför jag saknar så förtvivlat de jag inte får träffa så ofta.

Det är den enda ekern som fortfarande är hel.

Det är den ekern som bär upp mig just nu.

Navet som håller ekrarna på plats är styrkan i mitt eget Jag, den grund jag har att stå på.

Det är den sista styrkan som får mig att be om hjälp från den sankmark jag hamnat i.

Jag cyklar på en trasig cykel, och hjulen fastnar i leran. Jag har en vilja att komma därifrån, men blir tröttare och tröttare ju längre jag cyklar. Jag behöver hjälp. Jag ber dig, från mitt bottenlösa hjärta, sätt på dig stövlar, kliv ner i min lera, och räck mig din hand.

Jag var på huvudkontoret idag. Jag hade tänkt prata med regionchefen om min tanke på att eventuellt sjukskriva mig, när hon ropade in mig på sitt kontor. Hon ville berätta för mig att vår metodvägledare måste vara hemma med sin sjuka dotter resten av året. Att enhetschefen är sjukskriven året ut var alla redan medvetna om. "Så det är du som måste hålla ställningarna nu, Maja. Du måste driva allt nu! ...Och hur går det för dig på hemmaplan då?" Jag blev tyst ett tag, innan jag sa med ett litet leende på läpparna: "Nej, det vågar jag inte berätta för dig."

Jag hade vår kontaktperson på habiliteringen i telefon lite senare under dagen. Jag berättade för henne om natten, då jag varit vaken med muskelryckningar och frossa, om hur min fibromyalgi har försämrats drastiskt den senaste tiden. Det var första gången jag nämnde min sjukdom för henne. Sen berättade jag för henne om förmiddagen, om hur jag inte ens vågar nämna mina funderingar om sjukskrivning just nu.

"Maja, om ekrarna går av en efter en, kan man inte bara fortsätta cykla på som inget hänt."

Så mycket tankar som bubblar i mig. Så svårt att sortera och hantera.

Härom dagen berättade Lilleman för mig att en personal på hans skola talat om för en annan elev att han "går på soc", som en förklaring på hans beteende. "Går på soc"... Vad i hela världen betyder det??? Vi får inte socialbidrag, så det är det inte hon menar. Vi har insatser från socialtjänsten, som avlösarservice t ex. Och på vilket sätt ska det förklara Lillemans beteende? ATT en person som är anställd på en resursskola för barn med olika funktionshinder begår ett så allvarligt tjänstefel, och bryter mot sekretessen gentemot ett barn, är i sig obegripligt. Dessutom väcker hennes beteende en hel del oro kring hennes människosyn i övrigt. Samma person ska ha pratat nedvärderande med Lilleman vid flertalet tillfällen, om att han beter sig som en bebis.

Jag har en hel del press på mig från olika håll att få Lilleman till skolan. Jag vänder ut och in på mig själv för att lyckas. När jag får honom till skolan kommer han hem mer nerslagen än innan, och vägrar gå tillbaka. Hur ska jag orka fortsätta? Var går min gräns?

Jag ringde till handläggaren på socialtjänsten och pratade idag, om hur jag upplever hela situationen. Vi pratade om just det, var går min gräns? Och var går andras gräns? Jag sa att jag många gånger vill göra som Mr X, bara ge upp, och lämna över ansvaret till någon annan. Men varje gång hittar jag ett litet frö av hopp eller energi, som jag klamrar mig fast vid. För jag är mamma, Lilleman är min son. Jag är hans ankare, hans enda fasta punkt i en tillvaro som gungat i över ett år. Jag kan inte svika honom jag också.

Hon berättade om en annan förälder hon läst om som fortfarande kämpar för sin dotters rättigheter. Hon var 80 år gammal. Ja, så är det väl. Vi är föräldrar tills vi ligger i graven.

Socialsekreteraren tyckte att jag skulle sjukskriva mig på heltid, så att jag skulle orka med vardagen, och orka ta alla de strider jag behöver ta. Jag började fundera på det.

Jag funderar över varför det tar emot så mycket. Jag tycker ju att jag blir starkare och starkare. Jag tycker att jag har hittat ett sätt att hantera mina egna känslor, även om min situation inte förändrats till det bättre. Är det då ett nederlag att bli sjukskriven? Erkänner man sig besegrad då? Är det ett steg bakåt, eller en ny lösning? Är det en svaghet eller en styrka? Jag vet inte.

Sitter som fastnaglad vid facebook, trots att det inte händer något nytt där, och ingen är online för att chatta.  Lilleman har snott tv:n, och min energi är begränsad till ett av de två alternativen idag... Jag är trött och lite frusen efter en sen kväll igår. Dags att öppna ögonen för den bistra sanningen: Jag är ingen ungdom längre, och det kommer inte att förändras.

Jag och Lilleman gick över till Väninnan igår. Lilleman hade inte varit i skolan under dagen, och mycket hade gått fel, så jag frossade i självömkan, så där som bara jag kan. Tryckte i mig choklad och lyssnade på sorglig musik. Det kan vara skönt, ungefär på samma sätt som att klia på ett myggbett.

När det närmade sig eftermiddag, och jag ännu inte fått något vettigt gjort, bestämde jag mig för en uppryckning. Jag tog min sista energi och tvingade mig iväg till Väninnan, där några vänner hade samlats. Väninnan och en vän till hade barnen där de också, så allt gick lugnt och städat till. Min melankoli försvann ganska omedelbart, och byttes ut mot bubblande glädje och den trygghet man kan känna när man är omgiven av goda vänner.

Vi skrattade och pratade i munnen på varandra, som vi så ofta gör när vi träffas. Rätt som det var tittade jag på klockan och drog efter andan. Den var 01.10, och barnen var fortfarande uppe och lekte. Alla fick bråttom att samla ihop ungar och tillhörigheter, för att bege sig hemåt, åt varsitt håll. Jag fick lite dåligt samvete för att jag var ute så sent med Lilleman, men känslan försvann snabbt när vi promenerade hem glatt bubblande om kvällens händelser och nästa dags planer. Lite trötthet dagen efter fick det vara värt, tänkte jag när jag tog Lilleman i handen, och småsprang sista biten för att hålla uppe värmen.

Lilleman och jag var båda uppfyllda av en varm känsla när vi kröp i säng. Vi somnade omedelbart med ett leende på våra läppar.