Följande konversation har jag fått tillåtelse av Lilleman att återge:

Jag och Lilleman står och bakar lussekatter. Degen är klar och vi börjar forma bullarna. Lilleman kämpar fortfarande med den första när jag har gjort sju stycken katter. Han säger klagande att det är så svårt att få till dem som de "ska se ut." Det blir bara bullar, säger han.

"Men gör bullar då! säger jag. "Det finns ingen lag som säger att lussekatter måste se ut så här, fortsätter jag, och sveper med handen över mina färdiga.

"Nej, kanske det, svarar Linus, och det finns ingen lag som säger att jag måste göra läxorna heller, eller gå och lägga mig klockan nio. Han refererar till ett tidigare samtal.

"Joo, säger jag skämtsamt, en sån lag finns!"

"Jag vet, jag vet" skrattar Linus, mamma-lagen! Men mamma, vet du vilken lag som säger att alla lussekatter måste se likadana ut? Autism-lagen!"

Jag erkänner mig besegrad.

Vi fortsätter att prata glatt om ditt och datt där vi står och knåpar, när Lilleman plötsligt tar en degklump med en beslutsam min. "Nej nu, autism, nu ska jag besegra dig! säger han. "Nu SKA jag göra en helt annorlunda lussebulle! Autismen ska inte vinna över mig!" Sen lägger han ner all sin enrgi på att skapa en ny bulle, en som han sett på en bild på receptet. I mina modersögon blev det den vackraste lussebullen jag någonsin sett.

Nu har jag städat och rensat och skurat golven så de blänker. Inte en pinal står på fel ställe. I köket har jag satt upp alldeles nya julgardiner. Solen lyser in genom fönstren men avslöjar inga glömda dammkorn.

Jag har ställt fram adventsljusstaken, och hängt upp en nyinköpt stjärna i vardagsrummet. En jullöpare ligger på vardagsrumsbordet. På bordet står det dyra blockljuset på ett kaffefat.

Jag spelar jullåtar på Spotify på högsta volym. Det doftar nystädat, och lite matos hänger kvar efter lunchen.

Ute ligger ett tunt täcke av vitaste snö, som gnistrar av solens strålar. Himlen är blå, och jag kan känna hur kylan biter i kinderna på de förbipasserande.

För några dagar sedan var det plusgrader, himlen var grå, och marken täckt av lera efter alla regnskurar. Idag är allt perfekt En harmonisk sinnesbild av julefrid. Allt är precis som det ska en första advent. Nästan allt.

Jag sitter här ensam och insuper alla känslor och förnimmelser. Jag förundras över just detta, att det bara är jag här. Jag tänker på hur alla mina vänner en efter en hittar någon, och alla de firar jul med. Hur mina barns far ska fira jul med en helt ny familj. Här blir bara jag och mina barn. Den minsta skaran någonsin i mitt liv under en jul.

Jag letar efter känslan jag borde ha. Jag gräver i mitt inre efter sorgen och saknaden. Jag väntar på tårarna, som jag fällt så många under detta år. Men inget händer. Det enda jag kan hitta är en sentimental resa i minnen. Inte smärtsam, inte lycklig, bara en resa.

Ett sting av sorg kommer över mig. Sorg över att en familj är splittrad, och inget blev som vi tänkt oss. Men jag saknar inte något, och är inte rädd för att fira denna jul. Det blir min och barnens jul. Denna jul ska vara vår start på ett nytt år och ett nytt liv. En ny, lite mindre, familj, men med ett hem fyllt av mer kärlek och lycka än där funnits på mycket länge.

Oj, så fel det kan bli! Jag jobbar ju förstås inte 23,5 timme per dag! (Även om såna pass existerar, bara inte två i rad.). Jag menar 11,5 timme per dag = 23 timmar under helgen. Vilket räcker gott o väl kan jag tycka.

Jag är grymt stolt över mig själv idag. Har tagit tag i flera tråkiga eller tunga uppgifter, som hängt med på min to-do-list ett tag nu. Vilken enorm tillfredsställelse det är, trots att allt inte är klart än. Jag tror att jag kan gå in i det nya året rätt nöjd med mig själv.

Upptäckte till min stora förskräckelse, när jag skulle plocka fram adventssakerna, att det inte fanns några sådana. Inget julpynt, inte ens en kula till granen. Det var en sån sak som jag och Xet valde att skjuta på framtiden. Det var så långt till jul. Det där skulle vi hinna dela upp sen. Nu är det sen, och inte har det blivit roligare än att gå igenom allt och sortera upp i två högar.Tur att det finns lite billigt pynt på Rusta!

Så dumma vi människor är, varför tror vi så ofta att det är en bra idé att skjuta upp saker till framtiden? Precis som barn tror vi att framtiden är så avlägsen och diffus. Men rätt vad det är står vi där, och framtiden är nu, och allt är samlat på hög.

Lilleman har blivit lovad att få komma hem om han blir sjuk och får feber, så nu känner han sig på pannan var och varannan minut. Själv ser jag inte fram emot att jobba 23,5 timmar på lördag och lika många på söndag, som är första advent. Jag är lite snorig och hostig, så jag börjar också känna mig på pannan då och då. Och jag har lite huvudvärk när jag tänker efter... :)

Har blivit fixerad vid besöksstatistik. Jag bara måste kontrollera antalet besökare varje gång jag går in på bloggen. Nej, det är inte sant, förresten. Jag går in på bloggen för att kontrollera statistiken. Så fixerad är jag.

Jag har upptäckt att antalet besökare är rätt miserabelt. Delar jag inte med mig av inläggen på facebook har jag högst fem besökare under en dag. De dagar jag inget har skrivit är det två besökare som varit in på min sida, om jag har tur. Jag är lite nyfiken på vilka dessa två trogna läsare är. Som kommer tillbaka dag efter dag och kontrollerar om jag skrivit något mer.

Självklart funderar jag lite över vilka de andra är. Om det finns någon som hittat sidan av en slump och tycker att den är rätt trevlig, eller om alla är vänner, kusiner och arbetskamrater.

2011 är snart tillända. Detta år som kommer att sitta brännmärkt i mitt minne för evigt. Det har varit kaotiskt, ett omtumlande och smärtsamt, men ett helt fantastiskt år

Året började i tumult,  då 18 års åktenskap avslutades. Lilleman fullkomligen exploderade i ilska och ångest. Marken gungade under mina fötter, och jag kunde inte se vägen framför mig. Allt var svart.

När Lilleman fick pusta ut från alla konflikter kunde han andas igen. Molntäcket sprack upp och jag kunde börja leva på nytt. Jag fick kämpa, men jag hade något att kämpa för.

Midsommarafton 2011 - det var startskottet på något nytt. Den kvällen förändrade livet för oss alla som träffades på Maries uteplats. För en del mer, för en del mindre. Men ingen kan påstå att de gick opåverkade därifrån. I dubbel mening! :-D

Jag hade precis varit med om de tuffaste månaderna på många år och trodde att jag stod ensam i världen. Efter den kvällen fick jag ett helt gäng med vänner för livet, som har stått vid min sida oförtrutet sedan dess. Jag har hittat några få själavänner, om än inte på ett romantiskt plan, så än mer i själ och hjärta. Mina långa, djupa, samtal på chatten med min långväga vän har hjälpt mig genom många svackor och utmanat mitt intellekt, och utvecklat mig som person. Powerpuffpinglorna...  vi har utvecklat en underbar girlpower, och haft samtal bara kvinnor som varit med om en del, kan ha. Och grabbarna som finns här - det är inte mycket yta man behöver skrapa bort, för att se vilka fina människor de är. Jag känner mig trygg som har dem i min närhet.

Jag har utmanat mig själv på alla sätt detta år. Som jag sa till tjejerna: Jag har satt på snabbspolningsknappen på mitt bearbetningsarbete, jag har ju gjort detta en gång förr, och har inte tid att sitta hemma och deppa. Jag har vågat göra saker jag aldrig skulle drömma om. Jag har utmanat alla mina rädslor och övervunnit dem. Jag har gjort bort mig och gjort misstag, men jag har stått för mina fel, rak i ryggen, och gjort om det rätt. Jag har gråtit floder, varit arg och förtvivlad, men försökt hitta lösningar på alla hinder och problem.

Nu är snart året till ända, och det finns ett fåtal ogjorda saker kvar. Jag ska se till att gå in i det nya året utan något oklart i bagaget. Allt blev inte som jag hade önskat, men som det var menat, och förmodligen bättre. Jag sa till exet när vi bestämde oss för att separera: "Jag kommer inte att vara ensam, jag är inte skapt för att vara ensam." Men jag är ju inte ensam, jag ser det nu. Och behövs det borras nån gång, så tror jag att det finns någon som kan hjälpa mig med det också.

Har suttit och tittat på film och druckit kvällste. På en lördag kväll. Mycket märkligt, men väldigt skönt. Bytte om från blus och jeans till mjukisbyxor och kröp upp i soffan. Försökte inte ens få tag på någon att umgås med på kvällskvisten.

Månntro om jag hittat balansen nu. Umgås med folk, ha kul och skratta mycket, men tid för lugn och ro och ta hand om bara mig själv emellanåt.

Mitt lördagsgodis var en liten portionspåse (en näve ungefär) naturella nötter och torkad frukt + två rutor mörk choklad. Är mäkta stolt över mig själv, och känner mig fräsch i både själ och mage. Observera att jag inte hyser några stora förväntningar på att detta är något stadigvarande. Fixar jag en vecka är jag riktigt glad! Folk kör vita veckor och månader, så då kör jag godisfria dito. Så får vi se hur jag känner nästa helg. Fortsättning följer...

Tjockisen ska bli smal. Igen...

Märkligt det där egentligen. Att man kan se bilden så klar. Hur kilona bara rasar, och man blir smal och smärt, och fräsch som en dag, på ingen tid alls. Efter första gången på gymmet på en månad kikar man förstulet i spegeln för att se om magen börjat försvinna. Jag skojar inte. Efter FÖRSTA GÅNGEN. Jag är väl medveten om hur komiskt och verklighetsfrånvänt det är, men likafullt beter jag mig precis så.

Jag känner mig så äckligt självbelåten och stolt när jag känner träningsvärken efter ett pass. Går och pöser och undrar om folk kan se på mig att jag är "den sportiga typen". Om jag ser så där pigg och fräsch ut som alla de där Friskis-och-svettis-typerna som jag AVSKYR, just för att de alltid ser så pigga och fräscha ut. Så råkar jag gå förbi ett skyltfönster och ser min spegelbild i profil...

Det är då jag inser att jag ser ut precis som jag gjorde för två dagar sen. Trött och glåmig. En mage med... ska vi säga... lovehandles -  lite här och där. Byxorna sitter lite dåligt, och tröjan putar ut där bak. Och det är nu jag får en obetvingad lust att gå hem, lägga mig på soffan med en stor chokladkaka och min filt. Nästa dag när det är dags för gymmet, vill jag säga att det är alldeles för sent, jag är alldeles för trött, och har alldeles för mycket att göra.

Men nu har jag tänkt till en gång till. Jag SKA bli smal. Jag SKA bli pigg och fräsch. Män ska vända sig om efter mig på gatan. Jag har slutat röka, jag har slutat snusa, jag ska väl klara av att börja med något också!