Jag ligger i sängen i alla fall. Det är ju alltid en början...

Lilleman och Storeman var på bio idag, och jag fick lite oväntad ledighet.

Det är lite svårt att hantera sådan tid. Jag börjar rada upp allt jag vill, och borde göra, i mitt inre. Bara tankarna gör mig så matt att jag sätter mig i soffan.

Jag börjar spela i mobilen medans jag tänker. Hux flux har det gått en timme, och bara två återstår.

Det blev en pizza och en öl med vännerna på närmsta restaurangen. Sen raka spåret hem. Jag tänkte diska, dammsuga, och sen läsa, men först bara kolla lite snabbt på FB. Jag kollade, och kollade lite till, och sedan ringde telefonen. Det var Storeman, som så att de var på väg.

Inget blir väl nånsin som man tänkt sig, men vad gör väl ändå det?

Jag lyssnar på en vacker låt

och mitt hjärta sjunger

Det sjunger i sin egen melodi

Jag ser på himlen

och mitt hjärta sjunger

Det sjunger högt i fåglars kör

Jag ser min sons förväntansfulla ögon

och mitt hjärta sjunger

Det sjunger tyst en enkel tacksam sång

Vi skrattar högt åt våra sånger

och våra hjärtan sjunger

De sjunger så som bara hjärtan kan.

Mina vänner sträcker ut en hjälpsam hand

och mitt hjärta sjunger

Det sjunger för vårt starka band

De starka stannar vid min sida

och mitt hjärta sjunger

Det sjunger för att hjärtan sjunger.

Jag gick ut för att rasta hunden för en liten stund sedan.

Luften var hög och klar och lite kylig. Solen sken på trädens färgsprakande löv.

Jag mindes plötsligt att det var så här hösten brukade kännas.

Det var så länge sedan sist.

Så länge sedan jag drog in den kalla, tallbarrsdoftande luften genom näsan, lyssnade på de fallna lövens prasslande under mina fötter. Så länge sedan jag gick så sakta genom skogen, och bara njöt av tystnaden.

När jag kom in igen, var det med en ny slags sinnesro i hjärtat. En tillfredsställelse över livet, precis som det är. Ingen önskan om nåt annat. Bara jag, Lilleman och hunden, i vår lilla lägenhet, med Storeman som besöker oss ibland. Just nu är det allt jag behöver.

Min längtan finns, och den är verklig. Jag välkomnar den, och låter den vila i mitt hjärta. Jag vet att en dag blir den verklighet. Men just nu, idag, vill jag leva det liv jag lever.

Idag har jag så äntligen skickat in pappren till Skatteverket. Ansökan om namnändring. Och det känns så underligt befriande. Ett märkligt lyckorus har dröjt sig kvar i kroppen.

Min inflyttningsfest om en vecka har fått en ny innebörd för mig. Det är min dopfest, min hyllning till livet. Till en ny början. This is my life, my friends. This is my time to stand.

Så har jag då gjort allt det där jag borde...

och livet går vidare som om inget hänt.

Lilleman fick ett utbrott som kom från avgrunden igår. Och när jag stod där kändes det som om jorden rämnade under fötterna. Jag undrade om jag verkligen skulle orka.

Men när han satte sig på golvet och började gråta, så var alla dessa tankar borta, och bara mitt blödande modershjärta fanns kvar.

Sedan satt vi på soffan och käkade godis och såg på film som om inget hänt.

Och han lovar mig att det aldrig ska hända igen. Och jag lovar honom att jag ska vara tålmodig.

Och jag önskar, jag önskar, att det är sant.

Finns det någon som vill dela mitt liv

Naket och rått

Precis som det är

När jag dansar och ler

vädret är gott

det är då du är här

Men när stormarna viner

det är kuling hos mig

stannar du än?

När jag inte vill drunkna

och ber om din hand

ger du mig den?

Finns det någon som stannar

som ger allt han har

Som gläds åt min glädje

och gråter med mig

Jag ger av mitt hjärta

jag ger av min själ

Men livet jag lever

får jag dela med dig.

06:30

Väckarklockans envisa signal skär in genom märg och ben, och får håret att resa sig på mig. Märkligt egentligen, jag har valt den mildaste och trevligaste av alla väckningssignaler. Hur som helst betyder det att jag måste kliva upp och ta tag i morgonen. Men kanske inte riiiktigt än... Bara tio minuter till...

06:40

10 minuter till kan jag ligga kvar, jag hinner ändå...

06:50

Men egentligen tar det bara en halvtimme att bli klar...

07:00

Tredje gången gillt. Nu finns ingen återvändo.

"Lilleman, dags att kliva upp!"

"Men bara tio minuter till, mamma?"

Nu fortsätter jag bara framåt. Det finns ingen återvändo.

Nu har jag dragit i alla tåtar jag hittat för att Lilleman ska få ett bra liv. Jag kan inte stilla se på när min son lider. Vilken mamma kan?

Att få lämna bort honom varannan vecka. Bara höra hans röst i telefonen, när han stått ensam i kylan i timmar. Inte få ta honom i sin famn när han har skrikit i ångest.

Men nu gör jag allt för att det ska bli bättre. Jag ser ljuset i tunneln. Så kan jag då också ge Lilleman av den positiva energi jag samlar på mig, så att han orkar gå den sista biten.

Nu kan inget stoppa mig. Inte griniga Lss-handläggare, inte fyrkantiga pedagoger, inte ens Pappa Kackerlacka!