När jag skriver målar jag med orden. Likt en konstnär sveper med sin pensel, leker jag med rytmer och med språk. Men det som växer fram på målarduken, det styr jag sällan över. Det som vill ut, det tar sig alltid ut. Jag skriver rakt från själen, varje ord är sanning. Min sanning. Tro mig!

Jag ger dig min nakna själ. Så ta emot den. Acceptera att det du ser är jag. Och är det mig du ratar, så låt mig gå med värdighet. 

Varför tror du att du vet vem jag är? 

Jag är inte din blyga viol. Inte en skugga i vinden. Men innanför murarna bultar ett hjärta, och stormen får gräset att svaja, men aldrig gå av.

Nej, jag är en fucking blomma i asfalten. Jag är läder och nitar i ett sammetsomslag. Jag är hårdrock och Mozart, en analytisk poet. Jag är värme och kyla, en passion utan slut. Jag är en tigrinna som slåss, med tveeggat svärd. 

Jag ger allt till den som jag älskar, men aldrig min själ. 

28 dagar. Så länge är det kvar av Lillemans Eksätra-tid. 28 dagar. Av två år är det 28 dagar kvar. Jag säger det gång på gång, för jag kan inte förstå.

Det känns som igår, då jag åkte till Eksätra på besök med fjärilar i magen. Jag skulle lämna min älskade son i någon annans händer. Det var det svåraste beslut jag någonsin tagit, och det svåraste jag någonsin erkänt, att jag inte kunde ta hand om min son på egen hand. 

Den dagen de hämtade Lilleman, hade jag besök. Allt gick lugnt och trevligt tillväga. Lilleman var glad och förväntansfull. När de åkte ursäktade jag mig för min gäst, och sprang över till väninnan. När jag kom fram kastade jag mig i hennes famn och grät hejdlöst. Hon sa ingenting, hon stod och höll om mig och lät mig gråta. 

Tiden gick och jag vande mig vid det nya livet. Jag tvingade mig själv att dela mitt liv och min familj med behandlingsassistenter och psykologer. Jag öppnade mitt hem och mitt hjärta för de nya familjemedlemmarna, för att jag skulle få hem min son så fort som möjligt. En behandlingsassistent följde oss under hela tiden. Det sista året kom han hem till oss varje vecka. Vi talade i telefon nästan dagligen. Han kom att bli mer och mer som en naturlig del av mitt liv. Det var honom jag ringde när ingen annan fanns där. Det var vi två som var de viktigaste personerna i Lillemans liv, och tillsammans förde vi skutan framåt.

Så gick åren. Det gick ett par steg framåt och ett tillbaka. Så kom dagen då behandlarna sa att hit men inte längre. Vi kan inte göra mer. Det var då Lilleman skulle flytta hem. Det var ju så vi hade sagt. Det var ju det vi hade jobbat för. 

Men det var inte så det blev. Vägen räckte inte ända fram. 

28 dagar. Det är så länge det är kvar tills Lilleman flyttar. Till ett boende. Ett fint och mysigt boende i närheten av mitt hem. Jag ska snart träffa ny personal, som ska ta hand om min son, eftersom jag inte räcker till. Jag ska lära känna dem, och släppa in dem i mitt liv. Eftersom min son är det viktigaste jag har. 

De personer som har varit viktigast i min sons liv i två år, de fortsätter med sitt jobb, med nya Lilleman, och nya ensamma mammor, som om inget har hänt.

Bara ett sparat tackkort i en byrålåda påminner om att jag en gång med gråten i halsen lämnade det dyrbaraste jag har i deras händer. 

Jag samtalade med en psykolog idag. Vi kom fram till att känslorna av sorg och saknad av min son var helt naturliga och sunda och att jag inte ska försöka bearbeta dem, utan acceptera dem. När jag tog in vad han sagt hände något med mig. Jag accepterade alla mina känslor av oro,  sorg och förlust, både gällande Lilleman, E och T och allt annat som varit tungt den sista tiden. Och i samma ögonblick som jag erkänt att mina känslor är okej och normala, så lättade de. Mitt hjärta fick vingar. Helt plötsligt kände jag att det är möjligt att fokusera på nuet, vara här för Lilleman, och utnyttja den tid jag har kvar med T på bästa sätt. Det kommer inte att bli problemfritt, men å andra sidan har det knappast varit det de senaste åren. Det är tur att jag inte har vetat i förväg allt jag skulle få tampas med. 

Så nu hittar jag tillbaka till Maja som aldrig ger upp, och alltid reser sig. Och imorgon tänker jag stänga av telefonen, åka på kryssning med bästa vännen, och bara njuta av livet, leva i nuet, ha roligt och tro på att jag är värd det! 

Nu river jag de sista murarna! 

Idag blev det klart. Nämnden godkände förslaget. 1 juli flyttar Lilleman in i sitt nya boende.

Skolplats är också klart. I höst börjar han på sin nya skola.

...Och jag känner förväntningar på mig att jag inte borde oroa mig, att jag borde förhålla mig lugn och optimistisk och ta problemen när de kommer. Det är ju en sund inställning. Jag är en sund person. 

Varför har jag då en stor klump i magen? Varje gång jag uttalar högt att Lilleman ska flytta snart får jag ångest. Därför har jag låtit bli att tänka på det som något snart förestående, mer som en teoretisk möjlighet. Men nu är det oundvikligt att se sanningen i vitögat.

Dels kommer jag nog aldrig att acceptera att min älskade son, som fått kämpa så för sin överlevnad, inte får bo hos de som älskar honom. Dels är det så att jag och Lilleman förlorar en familjemedlem, när vi inte längre har kvar hans kontaktperson på E, som har funnits vid vår sida i vått och torrt i ett och ett halvt år. Hur jag ska kunna göra det avslutet, vet jag inte.

Men jag låter dem inte se mina tårar. Två tummar upp, det här blir så bra! 

Boendet är toppen, skolan är toppen, allt blir så bra.

Mitt syfte med den här bloggen är att skapa förståelse för hur ett liv som ensam mamma till ett barn med autism kan se och otid ut. Och förhoppningsvis få någon att känna igen sig, och därmed bli mindre ensam. För är det något alla ensamma mammor upplever, så är det väl just ensamhet. 

Idag vill jag vädja till dig att ta ett steg till. För en minut, låtsas att det är du. Föreställ dig följande scenario:

Du är förälder, en hyfsad förälder,  till hyfsat vanliga barn, med vanliga problem. Ett av barnen har lite fler problem, eftersom han har autism.  Du tycker att du gör det rätt bra. Du är konsekvent, har regler och rutiner som du tror är bra för barn. Du ger dem kärlek och uppmärksamhet, och och det du tror de behöver. 

Men du vet med dig att du vissa dagar är extra trött när du kommer hem från jobbet. Då händer det att du snäser åt din lillprins i onödan. Det kan gnaga lite i samvetet när du går och lägger dig på kvällen. Ibland ger du efter för tjatet och ger en glass innan maten, fast du egentligen inte tycker att det är rätt. Men man får ju välja sina strider, och ingen är perfekt, tänker du. I det stora hela är du konsekvent och tålmodig.

Kan du känna igen dig så här långt? 

Tänk dig nu att dina vänner och din familj kommer med goda råd och åsikter om hur du borde göra istället. Det tar du, för så funkar det ju. Men helt plötsligt så beslutas av myndigheterna i kommunen, att du ska få regelbundna hembesök för att utröna om du behöver hjälp i ditt föräldraskap. Du får också beviljat assistent i samma veva.

Det kommer främmande människor hem till dig och studerar hur du interagerar med dina barn.

Du blir plötsligt medveten om varje steg du tar. Kallsvetten bryter ut på pannan när lilla Kalle är på dåligt humör och börjar skrika efter glass, precis när den nya assistenten är på plats. Du ger snabbt Kalle den där glassen, så det blir lugnt resten av tiden. 

Folk kommer och går i ditt hem under en lång tid. Ibland kommer de när du är förkyld och går i din urtvättade pyjamas och tycker synd om dig själv, ibland när du precis kommit hem från jobbet och din tonåring har lämnat ett berg av disk i köket. 

Du kämpar hårt för att slipa bort även de minsta skavankerna, och låta bli de där undantagen, även dina tröttaste dagar. 

Myndigheterna får rapporter och undrar om du verkligen kan ta hand om dina barn själv, eftersom du ger dem glass i tid och otid, och inte städar ditt hem. 

Så småningom lär du känna de assistenter som kommer oftast, och de lär känna dig. De förstår att du är en förälder som de allra flesta, men är ensam i ditt föräldraskap, och behöver mest bekräftelse, och någon att bolla med. 

Du andas ut och slappnar av, även när du har besök hemma. Personerna ger dig slutligen den bekräftelse alla mammor vill ha. Att du är en toppenbra förälder.

Då plötsligt kommer det nya personer in i bilden, och allt börjar om från början. De myndighetspersoner som missat bedömningen ifrågasätter dig igen. 

Ungefär så här ser livet ut för mig, och många andra föräldrar till barn med autism. Har du lyckats föreställa dig att det var du? Håll fast den känslan nästa gång du möter mig eller någon annan förälder i samma situation, och du vill ge oss goda råd om vårt föräldraskap. Är jag defensiv när någon antyder att jag är en svag förälder, så kom ihåg hur det kändes att vara jag. 

Tack på förhand. 

Ensamma mamman

Timmar blir till dagar och dagarna går. Jag vill frysa tiden.

Som en skeppsbruten, i ett stormande hav,

klamrar jag mig fast vid nuet.

De spillror som håller mig vid liv tills något bättre kommer, de släpper jag aldrig, och riskerar allt för inget.

Ingen som följer mig på Facebook har väl missat att jag varit i Gällivare de senaste dagarna. Inte heller kan någon ha missat att jag har njutit enormt, och Lilleman likaså. 

Vi har varit ute i den vackra naturen så mycket som möjligt. Grillat korv på Dundret, kört skoter, bara legat på liggunderlaget i snön och lapat vårsolen. Allt har gått lite långsammare än vanligt, allt har varit lite stillsammare, fridfullare. Lilleman har haft ett inre lugn jag inte sett på mycket länge. 

Idag satt vi på flyget hem, och Lilleman la huvudet i mitt knä och somnade. Jag vågade inte röra högerarmen av rädsla för att väcka honom. Jag kände hur den sakta domnade bort, men ville hålla kvar magin så länge som möjligt. Min son som låg i min famn och sov fridfullt.  Min fria arm använde jag till att torka tårarna som rann obönhörligen från ögonen. Jag kunde inte låta bli att undra hur länge det skulle dröja till jag får uppleva något liknande igen. 

När vi kom hem väntade Storebror och vår labrador på oss. Det var härligt att vara efterlängtade, även om jag kan önska mer och mer att det fanns någon som längtar efter mig lite extra. Jag är ju värd att längtas efter... :)