Jag åkte och hälsade på Lilleman i hans nya hem. Han visade stolt upp sitt rum. Det var fräscht och nytapetserat. Han har en liten hall, och ett eget badrum med dusch. En säng, en liten byrå och ett bord och en stol. På anslagstavlan ovanför skrivbordet hade han redan hängt upp sina graffitimålningar.

Jag hjälpte honom att hänga upp kläder i garderoben och ställa in saker i badrumsskåpet. Jag hade med en inramad förstoring på hans älskade hund som han kan hänga upp ovanför sängen.

När det var klart tyckte han att det var dags för mig att gå. Han skyndade sig ut till de andra ungdomarna i tvrummet. Han verkade både glad och ivrig över att lära känna alla. Den rädsla och oro jag befarat såg jag inga spår av. Den fanns bara i mitt mammahjärta.

Jag satt och pratade en lång stund med personalen. Inte något utelämnade jag. Inga praktiska problem missade jag att ta upp. Vi hittade lösningar och planerade strategier. Framför allt lugnade de mitt ömma modershjärta, och fick mig att ta det sista steget ut i det okända. Jag accepterade att detta är Lillemans nya hem, och att han är trygg här. Varannan helg ska han komma hem. Och jag, jag ska ha ett liv som inte bara handlar om honom. Jag är livrädd, det ska erkännas, men nyfiken och hoppfull. Ett nytt skede i livet har startat. Vem vet vad som väntar runt hörnet?

Jodå, nu har jag handlat ram till tavlan, lite kläder, pysselgrejer och annat till Lillemans nya hem. Jag ska åka dit lite senare idag och göra "det där mammor vill göra": fixa, trixa, pynta och pyssla om. Och sen ska det kännas så mycket bättre.

Den där tåren i ögonvrån, den där klumpen i magen, den försvinner nog, när jag satt upp en tavla i Lillemans nya hem.

Jag ville ringa dig idag, och be dig påminna mig igen om varför jag gör det här. Jag ville be dig skämta med mig som du brukar, så jag kan skratta åt mina nojjor tills klumpen lossnar och försvinner.

Men du har ett eget liv, långt bortanför mitt, och jag är en stor flicka nu. Jag satte i hörlurarna och skruvade upp volymen

. 

Och nu står jag här, med alla dessa känslor, som jag inte vet var jag ska ta vägen med. Det är som att måla ett tidlöst konstverk som ingen får se. Vilket slöseri.