Tjockisen ska bli smal. Igen...

Märkligt det där egentligen. Att man kan se bilden så klar. Hur kilona bara rasar, och man blir smal och smärt, och fräsch som en dag, på ingen tid alls. Efter första gången på gymmet på en månad kikar man förstulet i spegeln för att se om magen börjat försvinna. Jag skojar inte. Efter FÖRSTA GÅNGEN. Jag är väl medveten om hur komiskt och verklighetsfrånvänt det är, men likafullt beter jag mig precis så.

Jag känner mig så äckligt självbelåten och stolt när jag känner träningsvärken efter ett pass. Går och pöser och undrar om folk kan se på mig att jag är "den sportiga typen". Om jag ser så där pigg och fräsch ut som alla de där Friskis-och-svettis-typerna som jag AVSKYR, just för att de alltid ser så pigga och fräscha ut. Så råkar jag gå förbi ett skyltfönster och ser min spegelbild i profil...

Det är då jag inser att jag ser ut precis som jag gjorde för två dagar sen. Trött och glåmig. En mage med... ska vi säga... lovehandles -  lite här och där. Byxorna sitter lite dåligt, och tröjan putar ut där bak. Och det är nu jag får en obetvingad lust att gå hem, lägga mig på soffan med en stor chokladkaka och min filt. Nästa dag när det är dags för gymmet, vill jag säga att det är alldeles för sent, jag är alldeles för trött, och har alldeles för mycket att göra.

Men nu har jag tänkt till en gång till. Jag SKA bli smal. Jag SKA bli pigg och fräsch. Män ska vända sig om efter mig på gatan. Jag har slutat röka, jag har slutat snusa, jag ska väl klara av att börja med något också!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

 Om det räckte att gråta en enda gång. En gång för alla gråta bort all min smärta och längtan för alltid. Låta förtvivlan skölja ur kroppen och låta dig rinna ut ur mitt inre med tårarna. Sen var du borta, och livet gick vidare som om ingenting...

När Lilleman var två år gammal och var svårt sjuk, åkte vi skytteltrafik till sjukhuset, och blev hemskickade som hysteriska föräldrar varje gång. Förutom den sista gången, då hjärntumören upptäcktes, i sista minuten. En vecka till, så hade Lilleman ...

Jag åkte och hälsade på Lilleman i hans nya hem. Han visade stolt upp sitt rum. Det var fräscht och nytapetserat. Han har en liten hall, och ett eget badrum med dusch. En säng, en liten byrå och ett bord och en stol. På anslagstavlan ovanför skrivbor...

Jodå, nu har jag handlat ram till tavlan, lite kläder, pysselgrejer och annat till Lillemans nya hem. Jag ska åka dit lite senare idag och göra "det där mammor vill göra": fixa, trixa, pynta och pyssla om. Och sen ska det kännas så mycket bättre. D...

Och nu står jag här, med alla dessa känslor, som jag inte vet var jag ska ta vägen med. Det är som att måla ett tidlöst konstverk som ingen får se. Vilket slöseri.  ...