När Lilleman var två år gammal och var svårt sjuk, åkte vi skytteltrafik till sjukhuset, och blev hemskickade som hysteriska föräldrar varje gång. Förutom den sista gången, då hjärntumören upptäcktes, i sista minuten. En vecka till, så hade Lilleman inte funnits bland oss mer

Efter att han kommit hem fick jag kämpa igen, för att han skulle få sina diagnoser, sin medicin, rätt hjälp i förskolan, i skolan, hemma.

Det var bara bortskämdhet, vilket ju var förståeligt, efter vad vi gått igenom. Men psykologen blev mäkta förvånad över att L uppfyllde alla kriterier jag nämnt. Ännu mer förvånad över att utvecklingen gick framåt två år när han ätit Concerta i tre månader.

 Första gången vi bad om hjälp från LSS-enheten sa handläggaren syrligt att enligt föräldrabalken är det föräldrarnas ansvar att ta hand om sitt barn.

Vi fick stöd beviljat, men någon fysisk person fanns inte. I många år pendlade vi mellan olika stödinsatser och inga insatser alls. Först i femte klass fick vi in Lilleman på en resursskola, men då var det försent. Han skolvägrade, och jag som var själv gick på knäna. Hans problembeteenden ökade. 

Och nu gick socialtjänsten från ingen hjälp till hot om LVU.

När hjälpen kom fick jag fortsätta förklara och försvara. Det var inte så enkelt som att jag bara skulle sätta hårdare gränser, eller släppa på gränser. Jag känner mitt barn, jag ser mönstret. Till slut lyssnade några, och allt blev lite bättre.

Men inte tillräckligt bra, och nu bor Lilleman på ett gruppboende och går i en specialskola. Han som bara var lite bortskämd. Jag har tappat en hel del av min insyn och kontroll, men har som vårdnadshavare största ansvaret för Lillemans trygghet och fostran. Och jag ser mönstret. Igen. Jag ser när det börjar gå utför. Och återigen är det ingen som lyssnar. Jag kan bara se på, på avstånd.