Tiden på E lider mot sitt slut. Vi planerar för framtiden. Återigen står jag inför avslut och avsked och en oviss framtid. Och som alltid är det så svårt för mig att hantera. Att släppa taget. Och när jag inte kan säga det, skriver jag det. Här är mailet jag aldrig skickade till Lillemans kp, och mitt största stöd de senaste 1,5 åren. 

Hej, 

jag gör som jag brukar när jag har svårt att få fram vad jag menar, jag skriver det...

Det jag ville säga var att du har varit/är en mycket viktig person för mig, och att det är en stor sorg att förlora dig. 

Det känns en aning patetiskt, då det knappast kommer som en överraskning att du är här för att utföra en arbetsuppgift, och att den är tidsbegränsad. 

Men du har länge varit en av de viktigaste personerna i min sons liv, och då automatiskt för mig med. Vårt goda samarbete har varit nyckeln till framgång, det är jag övertygad om. Du är bra, men det är jag också, så tillsammans blir vi oslagbara, när vi drar åt samma håll! :)

Så trots att jag är rätt klok och rationell, har jag inte kunnat undvika att fästa mig vid dig, eller bli beroende av ditt stöd, även om jag försökt, eftersom jag är rätt stolt och envis. 

Du har hela tiden funnits till hands för att bolla tankar med, utan att jag någonsin har känt mig förminskad eller ifrågasatt. Jag har haft dig, när jag inte haft någon annan, att dela glädje och oro med, över både stort och smått. Någon som ser min son med samma ögon som jag. Det har varit en sorg att sakna det, och det är en sorg att mista igen. 

Dessutom tycker jag att vi har haft fina och trevliga stunder tillsammans. Tycker inte du? 

Så, om vi hittar de bästa platserna för L, så tror jag visst att jag kan se framtiden an med tillförsikt. Jag tror också att jag har redskap för att hantera resten. Men jag kommer att sakna det där extra som ger mig kraft när jag behöver det. Jag kommer att sakna dig, och Vi-et. 

Jag hoppas att jag och L båda har lyckats lämna ett litet avtryck hos dig, så att när denna arbetsuppgift är bakom dig, vi ändå kan finnas kvar i ett litet skrymsle i ditt minne. 

Jag saknar inte cigaretterna, jag saknar någon som frågar hur jag mår. Jag saknar inte morgonblosset, jag saknar någon i min säng att vakna bredvid. 

Jag saknar inte ciggen när jag gråter, jag saknar starka armar runt min midja, och en hand som torkar tårar från min kind. 

Jag saknar inte den falska trygghet nikotinet skapar, jag saknar någon som hjälper mig att ta mig genom dagen, när allt känns tungt och svart. 

Jag saknar inte cigaretter, jag saknar dig. 

Imorse vägrade Lilleman stiga upp igen och åka till skolan. Det är ett sånt tillfälle som ger mig ett mindre trevligt deja vu-moment.

Skolvägran var hans huvudproblem för två år sedan, och den största anledningen till att han blev placerad från första början. Jag hade hög frånvaro från jobbet. Mina chefer föreslog att jag skulle börja söka andra jobb. 

Det krävs en hel del djupandning för mig för att hålla mig lugn sådana stunder. Jag vet hur viktigt det är att han inte fastnar i det mönstret igen. Ett så enkelt sätt att lösa det som är jobbigt. Bara strunta att ta tag i det och stanna under täcket.

Samtidigt ska jag sköta resten av mitt liv. Åka till jobbet, gå ut med hunden osv. Jag kan inte åka iväg så länge Lilleman är hemma. Men jag måste hålla mig lugn. Låta bli att stressa upp mig när jag försöker få upp honom. När han skriker okvädesord och smäller igen dörren.

Samtidigt vet jag att de inte lyckades få iväg honom till skolan på boendet förra veckan när han strejkade. Personal, som redan är på sin arbetsplats. Som kan bytas av, och som går hem när arbetsdagen är slut. De fixar inte alltid dessa situationer. 

Men jag känner förväntningar på mig, att inte bara få upp Lilleman, utan dessutom hålla mig positiv, lugn och kreativ. Samt naturligtvis tydlig, bestämd och förutsägbar. Jag förväntas dessutom att ständigt släppa in nya människor i detta kaos. När jag är som mest frustrerad försöker jag vara trevlig mot personal, och visa förståelse och överseende med att de inte vet vad som är bestämt och verkligen inte förstår att jag har gjort allt jag borde och kunde. 

Egentligen vill jag göra som Lilleman. Dra täcket över huvudet och skita i allt. Låta någon komma hit och ta över. Ge mig en kram och säga att allt ordnar sig. Men det kommer inte att hända. Det är bara jag här. Så jag tar ett djupt andetag och försöker igen. 

Hur kan man förklara för en människa, så att han verkligen förstår, att när han åker till sin arbetsplats varje morgon, och bara gör sitt jobb, kan han förändra livet för all framtid för mig och Lilleman? 

En mamma i min stödgrupp beskrev idag hur uppgiven och utmattad hon var. Hon är ensamstående och heltidsarbetande, med en dotter med AST, som inte orkar gå till skolan. Hon behöver stöd och avlastning, men kastas runt mellan olika instanser och myndigheter och blir ifrågasatt och avspisad.

Jag kände så väl igen min situation för två år sedan, och led med henne.

Jag var ensam med Lilleman, som led av svår ångest efter mitt och exets separation och vår flytt. Jag var biträdande chef på ett gruppboende, med oregelbundna arbetstider. Min chef blev sjukskriven, och den pedagogoiska chefen likaså. Jag fick ta på mig det mesta av deras arbetsuppgifter också.

Samtidigt mådde Lilleman sämre och sämre. Han vägrade gå till skolan, och när han väl gick dit straffade han ut sig, och blev tillslut avstängd. Korttidsboendet där han fick plats, var inte anpassat efter hans problematik, så efter ett tag blev det ohållbart även där. 

Detaljer kring vad vi fick genomlida vill jag inte beskriva här. Men en kille med ADHD och autism med ångest, stora livsförändringar och ingen fast punkt i tillvaron, hemma hela dagarna i en ny främmande miljö, i efterhand kan det bara sluta på ett sätt.

Jag hade knaper ekonomi och försökte hanka mig fram, samtidigt som jag blev ifrågasatt från alla håll, och bara blev erbjuden tillfälliga nödlösningar.

Tillslut drabbades jag av utmattningsdepression, vilket jag nu vet drabbar 75% av alla mammor till barn med ASt som skolvägrar. Men det blev ytterligare en anledning att ifrågasätta min föräldraförmåga. Jag fick magkatarr och högt blodtryck, och fick även diagnosen IBS, förutom de tidigare fibromyalgi och migrän.

Vi hade nått botten. 

Men jag fortsätter simma, jag fortsätter alltid simma.

Augusti 2012 fick Lilleman äntligen plats på behandlingshemmet där han är nu. Något som tog emot då. men som jag aldrig ångrat efter det.

Där SÅG de Lilleman. De såg inte en diagnos, eller en bråkig unge. De såg honom för den han var, med svårigheter och styrkor- De anpassade sin behandling helt efter hans behov, och vi har tillsammans utformat och omformat arbetet allt eftersom han utvecklats och backat. Och de såg MIG, jag har hela tiden känt mig bekräftad och lyssnad på, och som en viktig del i deras arbete. Och aldrig någonsin har de ifrågasatt mig som förälder. T kan vara ärlig och säga sanningar jag behöver höra, men aldrig har jag känt mig kränkt.

Mitt tillfrisknande och Lillemans fantastiska utveckling har varit helt beroende av vårt samarbete. Jag kan för första gången se ett eget liv börja ta form. Kanske kommer Lillemas pappa in i hans liv så sakteliga igen. Jag hoppas...

Jag kunde skriva till min vän på forumet, att jag har varit där hon är nu, men jag har tagit mig igenom det. Jag skrev att be om hjälp inte är ett tecken på svaghet, tvärtom starkt och modigt, så därför ska hon göra det rak i ryggen. Och jag kunde ärligt skriva att hon aldrig, aldrig ska ge upp. Hennes tur kommer!

I fredags var jag på jobbet, när telefonen ringde. Rättare sagt, jag satt i en tunnelbanevagn med en brukare, på väg till Hornstull. Det var personal på E som talade om att Lilleman var försvunnen sedan två timmar tillbaka. Ingen hade letat efter honom, eller ringt någon. På två timmar.

Jag började ringa runt, till Storebror, till pappan, övrerallt jag kunde komma på, men han var ingenstans. Jag kände så väl igen känslan som började ta stryptag om mitt hjärta. Bredvid mig satt min brukare, en tjej som ville ha egentid med mig, men fick lyssna på min oroliga röst i telefonen.

Jag ringde till min kollega, och sa att jag måste åka hem, och han lovade att stanna kvar natten i mitt ställe.

Då hände något med mig. Min oro utbyttes mot en annan känsla Jag blev arg. Så fruktansvärt arg. Och det kändes så skönt.

Jag behöver vara lite arg. Det verkar alla vara överens om. 

Jag går i samtal på habiliteringens anhörigmottagning. Jag får insikt om varför jag reagerar som jag gör, eller inte reagerar. Och blir tvungen att inse hur människor påverkar mig, och att de påverkar mig.

Jag får hjälp med att försöka hitta mig själv i allt som bara handlar om  Lilleman. Men det är så svårt att hitta utrymme. Jag börjar känna en växande ilska, över att jag inte får plats i mitt liv. 

När jag är låg och uppgiven sluter jag mig, men ilskan, den är ren pur exploderande energi. Jag blir fokuserad, och målinriktad. Kreativiteten lossnar igen. Några människor ryggar tillbaka på vägen, men jag vinner i längden.

Nu finns en handlingsplan för Lillemans avvikelser, och Lilleman, han vet att det inte är värt att försöka igen.

Veckorna läggs till månader, och månaderna blir år. Rätt vad det är vaknar jag upp och inser att Lilleman snart fyller 16 år. Han har vuxit om mig på längden och är inte så liten längre. 

Det gör mig lite stolt, men skrämmer mig mest.

Jag börjar sakta inse att jag inte kan stänga in honom i en glasbur så länge till. Jag kan inte linda in honom i bomull, och skydda honom från allt det där läskiga som lockar här utanför i all evighet. Förr eller senare måste han pröva sina egna ben. Han måste gå på sina nitar och förmodligen göra en och annan dumhet.

Jag bromsar, så det blir spår i asfalten, men hur länge lyckas jag hålla fast honom i barndomens någorlunda trygga vagga? Hur länge SKA jag hålla fast honom? 

Liknande tankar tror jag att många tonårsföräldrar bär på. Men när ett litet felsteg kan bli så ödesdigert, och när den mentala åldern är allt från 12 till 18, då blir det en mycket svårare avvägning. 

Med storebror var det så annorlunda. Det skötte sig självt liksom. Nu är han vuxen och klokare än mig ibland. Det är också lite läskigt, fast på ett helt annat sätt. 

Dagens lilla utmaning med Lilleman är avklarad. Slutresultat 1-0 till mamma. Denna gång. Lilleman sover sött i sin säng, och ser hur liten och oskyldig ut som helst. Jag njuter av ögonblickets känsla av frid och gränslös kärlek. 

Jag hör storebror prata med sina medspelare via datorn i sitt rum. Han börjar hitta sin plats i livet, och sig själv. 

En dag gör Lilleman det med, även om hans väg blir lite krokigare. 

Sömn. Det tar mer och mer utrymme i mina tankar och i min planering. Jag bara m å s t e få mina åtta timmar. Om jag inte får dem sammanhängande under en natt, kretsar tankarna kring hur jag ska ta igen den förlorade sömnen mest effektivt och utan att störa nästa natts sovtimmar.

Den forna partypinglan får nu abdikera. När jag har gäster börjar jag gäspa vid midnatt och räkna timmar. Jag tittar menande på klockan och sträcker demonstrativt på armarna.

När jag var yngre så kunde jag gå direkt från en fest till jobbet. Om jag var nykter då vill säga. Det där med sömn var ovidkommande. Sova gör man i graven, sa jag. Fyra timmars sömn, sex timmar, vad spelar det för roll om man har roligt. Sen sov jag till elva på morgonen så fort jag fick chansen. 

Ibland inbillar jag mig att jag fortfarande är 20. När jag ser mig i spegeln på morgonen ryggar jag tillbaka och undrar vem den där tanten är, och hur hon kom dit. 

 Då och då trotsar jag naturlagarna, sminkar bort de värsta rynkorna, och går ut med mina vänner, och låtsas vara 20 igen. Morgonen efter inser jag varje gång att, nej, tjugo år är jag inte längre. 

Acceptans är en skön känsla. Att ligga i sängen nu är också en skön känsla. Det är helt okej att vara lite äldre än tjugo.  

Rubriken jag valde till den här bilden är en låt av Eva Dahlgren. Den handlar just om detta. Jag kunde inte beskriva det bättre själv. 

Jag måhända verkar tuff, strukturerad och rationell vid en första anblick. Och det kan jag vara när jag måste det. Därför att jag måste det. Det är så jag får vardagen att fungera. En vardag som kan vara full av kaos om man inte håller huvudet klart. En vardag med diagnoser, läkarbesök, ansökningar, möten och ständiga konfliktlösningar. En vardag där jag är van att allt hänger på mig. Skillnaden mellan vardag och total kaos sitter i varje steg jag tar. Att våga släppa taget och lita på någon annan är en process. En del har till och med tolkat det som kyla. När man lär känna mig på djupet vet man att jag är allt annat än kall. Jag har tvärtom ett ständigt flöde av kärlek till de som står mig nära. Och jag klär av mig naken. Jag blottar mig precis som jag är. Ni är inte många, men ni finns där. Ni som är så viktiga för mig. Ni som sett mig gråta. Er jag bett om hjälp. Er jag släppt in i mitt hjärta och delat mina drömmar med. Jag hoppas att ni vet det.