Jag lever varje dag som det var den sista. Och jag låter aldrig aldrig någon knäcka mig igen.

 Jag går en mycket annorlunda midsommar till mötes med blandade känslor. Jag har fått omvärdera mycket i mitt liv den sista tid

 Det har hänt massor, både utanför och inuti mig.

Framför allt har jag vågat öppna porten, och det ångrar jag inte en sekund. De upplevelser det fört med sig vill jag inte vara utan. Jag vill leva mitt liv, inte stå bredvid och titta på. Jag vill känna, älska, skratta, gråta. 

Jag har också fått erkänna mig mänsklig, och vågat nöja mig med det. Det är så jävla svårt att låta andra människor se mig precis som jag är, kantstött och ärrad. Men så befriande. 

Något fantastiskt har hänt då jag vågade öppna min dörr och blotta mig. Ingen sprang iväg. Tvärtom kom  de som redan var nära närmare, och jag släppte in fler i mitt liv. Visst är jag mer sårbar, och det gör ont. Men jag lever. Och shit vad jag lever! :-)

Jag har ett armband med ordet Hope i stora bokstäver av metall på ett band av läder. Jag bär det natt och dag. Bokstäverna börjar bli kantstötta, och färgen har flagnat. Men jag ser ner på min handled och läser ordet tyst för mig själv. Gång på gång, på gång. H-O-P-E. Hope. Hoppet det sista som lämnar människan. En utnött fras. En klyscha, kan man tycka. Men inte för mig. För mig är det blodigt allvar. Det som utgör skillnaden mellan att stå på benen eller ge upp. "När tar chanserna slut för en människa? Kanske aldrig?" Frågade Tommy mig en gång. Nej, dina barn får aldrig slut på chanser. Inte heller din pappa som du saknar i hemlighet. 

Att se sin son göra illa sig själv, och inget kunna göra, det gör så obeskrivligt ont. Det enda jag kan lita till då för att inte gå under, det är hoppet. Om två veckor försvinner det enda stöd jag har. När jag står där ensam kvar, det enda jag kan lita på då är hoppet.

Jag kan inte tänka på mer än en dag i taget, det gör för ont. Jag kan inte förstå hur det ska gå till att stiga upp varje morgon och börja om. Jag kan inte förstå hur jag ska sätta ner fötterna på det kalla golvet varje morgon dag efter dag. Det enda som kan få mig att öppna ögonen till en ny dag är hopp. 

När jag skriver målar jag med orden. Likt en konstnär sveper med sin pensel, leker jag med rytmer och med språk. Men det som växer fram på målarduken, det styr jag sällan över. Det som vill ut, det tar sig alltid ut. Jag skriver rakt från själen, varje ord är sanning. Min sanning. Tro mig!

Jag ger dig min nakna själ. Så ta emot den. Acceptera att det du ser är jag. Och är det mig du ratar, så låt mig gå med värdighet. 

Varför tror du att du vet vem jag är? 

Jag är inte din blyga viol. Inte en skugga i vinden. Men innanför murarna bultar ett hjärta, och stormen får gräset att svaja, men aldrig gå av.

Nej, jag är en fucking blomma i asfalten. Jag är läder och nitar i ett sammetsomslag. Jag är hårdrock och Mozart, en analytisk poet. Jag är värme och kyla, en passion utan slut. Jag är en tigrinna som slåss, med tveeggat svärd. 

Jag ger allt till den som jag älskar, men aldrig min själ. 

28 dagar. Så länge är det kvar av Lillemans Eksätra-tid. 28 dagar. Av två år är det 28 dagar kvar. Jag säger det gång på gång, för jag kan inte förstå.

Det känns som igår, då jag åkte till Eksätra på besök med fjärilar i magen. Jag skulle lämna min älskade son i någon annans händer. Det var det svåraste beslut jag någonsin tagit, och det svåraste jag någonsin erkänt, att jag inte kunde ta hand om min son på egen hand. 

Den dagen de hämtade Lilleman, hade jag besök. Allt gick lugnt och trevligt tillväga. Lilleman var glad och förväntansfull. När de åkte ursäktade jag mig för min gäst, och sprang över till väninnan. När jag kom fram kastade jag mig i hennes famn och grät hejdlöst. Hon sa ingenting, hon stod och höll om mig och lät mig gråta. 

Tiden gick och jag vande mig vid det nya livet. Jag tvingade mig själv att dela mitt liv och min familj med behandlingsassistenter och psykologer. Jag öppnade mitt hem och mitt hjärta för de nya familjemedlemmarna, för att jag skulle få hem min son så fort som möjligt. En behandlingsassistent följde oss under hela tiden. Det sista året kom han hem till oss varje vecka. Vi talade i telefon nästan dagligen. Han kom att bli mer och mer som en naturlig del av mitt liv. Det var honom jag ringde när ingen annan fanns där. Det var vi två som var de viktigaste personerna i Lillemans liv, och tillsammans förde vi skutan framåt.

Så gick åren. Det gick ett par steg framåt och ett tillbaka. Så kom dagen då behandlarna sa att hit men inte längre. Vi kan inte göra mer. Det var då Lilleman skulle flytta hem. Det var ju så vi hade sagt. Det var ju det vi hade jobbat för. 

Men det var inte så det blev. Vägen räckte inte ända fram. 

28 dagar. Det är så länge det är kvar tills Lilleman flyttar. Till ett boende. Ett fint och mysigt boende i närheten av mitt hem. Jag ska snart träffa ny personal, som ska ta hand om min son, eftersom jag inte räcker till. Jag ska lära känna dem, och släppa in dem i mitt liv. Eftersom min son är det viktigaste jag har. 

De personer som har varit viktigast i min sons liv i två år, de fortsätter med sitt jobb, med nya Lilleman, och nya ensamma mammor, som om inget har hänt.

Bara ett sparat tackkort i en byrålåda påminner om att jag en gång med gråten i halsen lämnade det dyrbaraste jag har i deras händer.