Mitt syfte med den här bloggen är att skapa förståelse för hur ett liv som ensam mamma till ett barn med autism kan se och otid ut. Och förhoppningsvis få någon att känna igen sig, och därmed bli mindre ensam. För är det något alla ensamma mammor upplever, så är det väl just ensamhet. 

Idag vill jag vädja till dig att ta ett steg till. För en minut, låtsas att det är du. Föreställ dig följande scenario:

Du är förälder, en hyfsad förälder,  till hyfsat vanliga barn, med vanliga problem. Ett av barnen har lite fler problem, eftersom han har autism.  Du tycker att du gör det rätt bra. Du är konsekvent, har regler och rutiner som du tror är bra för barn. Du ger dem kärlek och uppmärksamhet, och och det du tror de behöver. 

Men du vet med dig att du vissa dagar är extra trött när du kommer hem från jobbet. Då händer det att du snäser åt din lillprins i onödan. Det kan gnaga lite i samvetet när du går och lägger dig på kvällen. Ibland ger du efter för tjatet och ger en glass innan maten, fast du egentligen inte tycker att det är rätt. Men man får ju välja sina strider, och ingen är perfekt, tänker du. I det stora hela är du konsekvent och tålmodig.

Kan du känna igen dig så här långt? 

Tänk dig nu att dina vänner och din familj kommer med goda råd och åsikter om hur du borde göra istället. Det tar du, för så funkar det ju. Men helt plötsligt så beslutas av myndigheterna i kommunen, att du ska få regelbundna hembesök för att utröna om du behöver hjälp i ditt föräldraskap. Du får också beviljat assistent i samma veva.

Det kommer främmande människor hem till dig och studerar hur du interagerar med dina barn.

Du blir plötsligt medveten om varje steg du tar. Kallsvetten bryter ut på pannan när lilla Kalle är på dåligt humör och börjar skrika efter glass, precis när den nya assistenten är på plats. Du ger snabbt Kalle den där glassen, så det blir lugnt resten av tiden. 

Folk kommer och går i ditt hem under en lång tid. Ibland kommer de när du är förkyld och går i din urtvättade pyjamas och tycker synd om dig själv, ibland när du precis kommit hem från jobbet och din tonåring har lämnat ett berg av disk i köket. 

Du kämpar hårt för att slipa bort även de minsta skavankerna, och låta bli de där undantagen, även dina tröttaste dagar. 

Myndigheterna får rapporter och undrar om du verkligen kan ta hand om dina barn själv, eftersom du ger dem glass i tid och otid, och inte städar ditt hem. 

Så småningom lär du känna de assistenter som kommer oftast, och de lär känna dig. De förstår att du är en förälder som de allra flesta, men är ensam i ditt föräldraskap, och behöver mest bekräftelse, och någon att bolla med. 

Du andas ut och slappnar av, även när du har besök hemma. Personerna ger dig slutligen den bekräftelse alla mammor vill ha. Att du är en toppenbra förälder.

Då plötsligt kommer det nya personer in i bilden, och allt börjar om från början. De myndighetspersoner som missat bedömningen ifrågasätter dig igen. 

Ungefär så här ser livet ut för mig, och många andra föräldrar till barn med autism. Har du lyckats föreställa dig att det var du? Håll fast den känslan nästa gång du möter mig eller någon annan förälder i samma situation, och du vill ge oss goda råd om vårt föräldraskap. Är jag defensiv när någon antyder att jag är en svag förälder, så kom ihåg hur det kändes att vara jag. 

Tack på förhand. 

Ensamma mamman

Timmar blir till dagar och dagarna går. Jag vill frysa tiden.

Som en skeppsbruten, i ett stormande hav,

klamrar jag mig fast vid nuet.

De spillror som håller mig vid liv tills något bättre kommer, de släpper jag aldrig, och riskerar allt för inget.

Ingen som följer mig på Facebook har väl missat att jag varit i Gällivare de senaste dagarna. Inte heller kan någon ha missat att jag har njutit enormt, och Lilleman likaså. 

Vi har varit ute i den vackra naturen så mycket som möjligt. Grillat korv på Dundret, kört skoter, bara legat på liggunderlaget i snön och lapat vårsolen. Allt har gått lite långsammare än vanligt, allt har varit lite stillsammare, fridfullare. Lilleman har haft ett inre lugn jag inte sett på mycket länge. 

Idag satt vi på flyget hem, och Lilleman la huvudet i mitt knä och somnade. Jag vågade inte röra högerarmen av rädsla för att väcka honom. Jag kände hur den sakta domnade bort, men ville hålla kvar magin så länge som möjligt. Min son som låg i min famn och sov fridfullt.  Min fria arm använde jag till att torka tårarna som rann obönhörligen från ögonen. Jag kunde inte låta bli att undra hur länge det skulle dröja till jag får uppleva något liknande igen. 

När vi kom hem väntade Storebror och vår labrador på oss. Det var härligt att vara efterlängtade, även om jag kan önska mer och mer att det fanns någon som längtar efter mig lite extra. Jag är ju värd att längtas efter... :)

Tiden på E lider mot sitt slut. Vi planerar för framtiden. Återigen står jag inför avslut och avsked och en oviss framtid. Och som alltid är det så svårt för mig att hantera. Att släppa taget. Och när jag inte kan säga det, skriver jag det. Här är mailet jag aldrig skickade till Lillemans kp, och mitt största stöd de senaste 1,5 åren. 

Hej, 

jag gör som jag brukar när jag har svårt att få fram vad jag menar, jag skriver det...

Det jag ville säga var att du har varit/är en mycket viktig person för mig, och att det är en stor sorg att förlora dig. 

Det känns en aning patetiskt, då det knappast kommer som en överraskning att du är här för att utföra en arbetsuppgift, och att den är tidsbegränsad. 

Men du har länge varit en av de viktigaste personerna i min sons liv, och då automatiskt för mig med. Vårt goda samarbete har varit nyckeln till framgång, det är jag övertygad om. Du är bra, men det är jag också, så tillsammans blir vi oslagbara, när vi drar åt samma håll! :)

Så trots att jag är rätt klok och rationell, har jag inte kunnat undvika att fästa mig vid dig, eller bli beroende av ditt stöd, även om jag försökt, eftersom jag är rätt stolt och envis. 

Du har hela tiden funnits till hands för att bolla tankar med, utan att jag någonsin har känt mig förminskad eller ifrågasatt. Jag har haft dig, när jag inte haft någon annan, att dela glädje och oro med, över både stort och smått. Någon som ser min son med samma ögon som jag. Det har varit en sorg att sakna det, och det är en sorg att mista igen. 

Dessutom tycker jag att vi har haft fina och trevliga stunder tillsammans. Tycker inte du? 

Så, om vi hittar de bästa platserna för L, så tror jag visst att jag kan se framtiden an med tillförsikt. Jag tror också att jag har redskap för att hantera resten. Men jag kommer att sakna det där extra som ger mig kraft när jag behöver det. Jag kommer att sakna dig, och Vi-et. 

Jag hoppas att jag och L båda har lyckats lämna ett litet avtryck hos dig, så att när denna arbetsuppgift är bakom dig, vi ändå kan finnas kvar i ett litet skrymsle i ditt minne.