Om det räckte att gråta en enda gång.

En gång för alla gråta bort all min smärta och längtan för alltid.

Låta förtvivlan skölja ur kroppen och låta dig rinna ut ur mitt inre med tårarna.

Sen var du borta, och livet gick vidare som om ingenting hänt. 

När Lilleman var två år gammal och var svårt sjuk, åkte vi skytteltrafik till sjukhuset, och blev hemskickade som hysteriska föräldrar varje gång. Förutom den sista gången, då hjärntumören upptäcktes, i sista minuten. En vecka till, så hade Lilleman inte funnits bland oss mer

Efter att han kommit hem fick jag kämpa igen, för att han skulle få sina diagnoser, sin medicin, rätt hjälp i förskolan, i skolan, hemma.

Det var bara bortskämdhet, vilket ju var förståeligt, efter vad vi gått igenom. Men psykologen blev mäkta förvånad över att L uppfyllde alla kriterier jag nämnt. Ännu mer förvånad över att utvecklingen gick framåt två år när han ätit Concerta i tre månader.

 Första gången vi bad om hjälp från LSS-enheten sa handläggaren syrligt att enligt föräldrabalken är det föräldrarnas ansvar att ta hand om sitt barn.

Vi fick stöd beviljat, men någon fysisk person fanns inte. I många år pendlade vi mellan olika stödinsatser och inga insatser alls. Först i femte klass fick vi in Lilleman på en resursskola, men då var det försent. Han skolvägrade, och jag som var själv gick på knäna. Hans problembeteenden ökade. 

Och nu gick socialtjänsten från ingen hjälp till hot om LVU.

När hjälpen kom fick jag fortsätta förklara och försvara. Det var inte så enkelt som att jag bara skulle sätta hårdare gränser, eller släppa på gränser. Jag känner mitt barn, jag ser mönstret. Till slut lyssnade några, och allt blev lite bättre.

Men inte tillräckligt bra, och nu bor Lilleman på ett gruppboende och går i en specialskola. Han som bara var lite bortskämd. Jag har tappat en hel del av min insyn och kontroll, men har som vårdnadshavare största ansvaret för Lillemans trygghet och fostran. Och jag ser mönstret. Igen. Jag ser när det börjar gå utför. Och återigen är det ingen som lyssnar. Jag kan bara se på, på avstånd. 

Jag åkte och hälsade på Lilleman i hans nya hem. Han visade stolt upp sitt rum. Det var fräscht och nytapetserat. Han har en liten hall, och ett eget badrum med dusch. En säng, en liten byrå och ett bord och en stol. På anslagstavlan ovanför skrivbordet hade han redan hängt upp sina graffitimålningar.

Jag hjälpte honom att hänga upp kläder i garderoben och ställa in saker i badrumsskåpet. Jag hade med en inramad förstoring på hans älskade hund som han kan hänga upp ovanför sängen.

När det var klart tyckte han att det var dags för mig att gå. Han skyndade sig ut till de andra ungdomarna i tvrummet. Han verkade både glad och ivrig över att lära känna alla. Den rädsla och oro jag befarat såg jag inga spår av. Den fanns bara i mitt mammahjärta.

Jag satt och pratade en lång stund med personalen. Inte något utelämnade jag. Inga praktiska problem missade jag att ta upp. Vi hittade lösningar och planerade strategier. Framför allt lugnade de mitt ömma modershjärta, och fick mig att ta det sista steget ut i det okända. Jag accepterade att detta är Lillemans nya hem, och att han är trygg här. Varannan helg ska han komma hem. Och jag, jag ska ha ett liv som inte bara handlar om honom. Jag är livrädd, det ska erkännas, men nyfiken och hoppfull. Ett nytt skede i livet har startat. Vem vet vad som väntar runt hörnet?

Jodå, nu har jag handlat ram till tavlan, lite kläder, pysselgrejer och annat till Lillemans nya hem. Jag ska åka dit lite senare idag och göra "det där mammor vill göra": fixa, trixa, pynta och pyssla om. Och sen ska det kännas så mycket bättre.

Den där tåren i ögonvrån, den där klumpen i magen, den försvinner nog, när jag satt upp en tavla i Lillemans nya hem.

Jag ville ringa dig idag, och be dig påminna mig igen om varför jag gör det här. Jag ville be dig skämta med mig som du brukar, så jag kan skratta åt mina nojjor tills klumpen lossnar och försvinner.

Men du har ett eget liv, långt bortanför mitt, och jag är en stor flicka nu. Jag satte i hörlurarna och skruvade upp volymen

. 

Och nu står jag här, med alla dessa känslor, som jag inte vet var jag ska ta vägen med. Det är som att måla ett tidlöst konstverk som ingen får se. Vilket slöseri. 

Jag lever varje dag som det var den sista. Och jag låter aldrig aldrig någon knäcka mig igen.

 Jag går en mycket annorlunda midsommar till mötes med blandade känslor. Jag har fått omvärdera mycket i mitt liv den sista tid

 Det har hänt massor, både utanför och inuti mig.

Framför allt har jag vågat öppna porten, och det ångrar jag inte en sekund. De upplevelser det fört med sig vill jag inte vara utan. Jag vill leva mitt liv, inte stå bredvid och titta på. Jag vill känna, älska, skratta, gråta. 

Jag har också fått erkänna mig mänsklig, och vågat nöja mig med det. Det är så jävla svårt att låta andra människor se mig precis som jag är, kantstött och ärrad. Men så befriande. 

Något fantastiskt har hänt då jag vågade öppna min dörr och blotta mig. Ingen sprang iväg. Tvärtom kom  de som redan var nära närmare, och jag släppte in fler i mitt liv. Visst är jag mer sårbar, och det gör ont. Men jag lever. Och shit vad jag lever! :-)

Jag har ett armband med ordet Hope i stora bokstäver av metall på ett band av läder. Jag bär det natt och dag. Bokstäverna börjar bli kantstötta, och färgen har flagnat. Men jag ser ner på min handled och läser ordet tyst för mig själv. Gång på gång, på gång. H-O-P-E. Hope. Hoppet det sista som lämnar människan. En utnött fras. En klyscha, kan man tycka. Men inte för mig. För mig är det blodigt allvar. Det som utgör skillnaden mellan att stå på benen eller ge upp. "När tar chanserna slut för en människa? Kanske aldrig?" Frågade Tommy mig en gång. Nej, dina barn får aldrig slut på chanser. Inte heller din pappa som du saknar i hemlighet. 

Att se sin son göra illa sig själv, och inget kunna göra, det gör så obeskrivligt ont. Det enda jag kan lita till då för att inte gå under, det är hoppet. Om två veckor försvinner det enda stöd jag har. När jag står där ensam kvar, det enda jag kan lita på då är hoppet.

Jag kan inte tänka på mer än en dag i taget, det gör för ont. Jag kan inte förstå hur det ska gå till att stiga upp varje morgon och börja om. Jag kan inte förstå hur jag ska sätta ner fötterna på det kalla golvet varje morgon dag efter dag. Det enda som kan få mig att öppna ögonen till en ny dag är hopp.