Idag blev det klart. Nämnden godkände förslaget. 1 juli flyttar Lilleman in i sitt nya boende.

Skolplats är också klart. I höst börjar han på sin nya skola.

...Och jag känner förväntningar på mig att jag inte borde oroa mig, att jag borde förhålla mig lugn och optimistisk och ta problemen när de kommer. Det är ju en sund inställning. Jag är en sund person. 

Varför har jag då en stor klump i magen? Varje gång jag uttalar högt att Lilleman ska flytta snart får jag ångest. Därför har jag låtit bli att tänka på det som något snart förestående, mer som en teoretisk möjlighet. Men nu är det oundvikligt att se sanningen i vitögat.

Dels kommer jag nog aldrig att acceptera att min älskade son, som fått kämpa så för sin överlevnad, inte får bo hos de som älskar honom. Dels är det så att jag och Lilleman förlorar en familjemedlem, när vi inte längre har kvar hans kontaktperson på E, som har funnits vid vår sida i vått och torrt i ett och ett halvt år. Hur jag ska kunna göra det avslutet, vet jag inte.

Men jag låter dem inte se mina tårar. Två tummar upp, det här blir så bra! 

Boendet är toppen, skolan är toppen, allt blir så bra.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

 Om det räckte att gråta en enda gång. En gång för alla gråta bort all min smärta och längtan för alltid. Låta förtvivlan skölja ur kroppen och låta dig rinna ut ur mitt inre med tårarna. Sen var du borta, och livet gick vidare som om ingenting...

När Lilleman var två år gammal och var svårt sjuk, åkte vi skytteltrafik till sjukhuset, och blev hemskickade som hysteriska föräldrar varje gång. Förutom den sista gången, då hjärntumören upptäcktes, i sista minuten. En vecka till, så hade Lilleman ...

Jag åkte och hälsade på Lilleman i hans nya hem. Han visade stolt upp sitt rum. Det var fräscht och nytapetserat. Han har en liten hall, och ett eget badrum med dusch. En säng, en liten byrå och ett bord och en stol. På anslagstavlan ovanför skrivbor...

Jodå, nu har jag handlat ram till tavlan, lite kläder, pysselgrejer och annat till Lillemans nya hem. Jag ska åka dit lite senare idag och göra "det där mammor vill göra": fixa, trixa, pynta och pyssla om. Och sen ska det kännas så mycket bättre. D...

Och nu står jag här, med alla dessa känslor, som jag inte vet var jag ska ta vägen med. Det är som att måla ett tidlöst konstverk som ingen får se. Vilket slöseri.  ...