Igår hade granntjejen kalas. Min bästa väninnas dotter. Det var 13 barn i olika åldrar som lekte och skrattade, så det ekade över gårdsplan.

Lilleman stod ensam utanför grinden till hennes hus och tittade in.

Det gjorde så ont i mitt modershjärta att se honom stå där. En sinnesbild av hans liv. Utanför gemenskapen, helt utlämnad och så sårbar, med en längtan av att få tillhöra, men så oförmögen att göra något åt det.

Senare hjälpte min väninna in honom i gemenskapen, och han fick se på film med de andra barnen. De flesta skulle sova över, och Lilleman ville också göra det, men det fanns ingen plats. När jag kom för att hämta honom satt han på soffan med armarna i kors och vägrade gå därifrån. Jag såg smärtan i hans ögon, men det som kom från hans mun var arrogant och spydigt. Alla barn vädjade till honom att gå därifrån, inte med det mest artiga tonfallet. Ju mer barnen vände sig emot honom, ju mer förolämpningar rann ur hans mun. Men han ville inte gå hem.

Och jag kunde känna hans smärta med varje por i min kropp. Han hade äntligen fått vara med, men han fick ändå inte tillhöra.

Jag fick en flashback från min egen barndom. Min kusin hade den diagnos som då kallades MBD. Jag tyckte att han var så obeskrivligt jobbig. Han hällde parfym på min katt, och kastade ner mina serietidningar från fönstret. Han gav mig näsblod både en och två gånger då vi blev osams. Men han var min kusin.

Vi skulle ha kalas för min bästa väninna, och alla i grannskapet var bjudna. Min mamma och moster övertalade oss att bjuda med N, för att han inte skulle känna sig utanför. Jag var sur, men gick motvilligt med på det.

Han kom till kalaset, och sprang omkring och gjorde små rackartyg. Jag skämdes inför mina väninnor att han var min kusin. Men när de började kasta ur sig elakheter mot honom, då försvarade jag honom. Det var ju MIN kusin.

Tillbaka till gårdagen... Jag förklarade för födelsedagsbarnet att Lilleman var otrevlig för att han egentligen var sårad. Då vände sakta situationen. L försökte skapa kontakt, och de tog emot honom. Jag frågade om det var okej om han sov över nu när han var trevlig, och barnen gick med på det.

Jag kan inte isolera Lilleman från omvärlden i all evighet, även om det ofta är det jag helst vill göra. Det är tryggt och skönt när han sitter hemma framför datorn hela dagarna och slipper konfronteras med sina svårigheter. Men det är orättvist av mig att beröva honom en hel värld utanför. Den har inte alltid ramper och ledljus, och är inte alltid snäll. Men en dag blir allt lättare. Och en dag kommer omvärlden att förstå. Och då vill jag ha varit med på resan.

Vad är lycka?

Är lycka ett varaktigt tillstånd man måste sträva efter? Eller är lycka en känsla man skapar själv? Är lycka något man uppnår efter lång tids självutveckling, eller något man söker i nuet?

Uppnår man lycka då man finner den Sanna kärleken eller blir ekonomiskt oberoende? Eller kan lycka vara att spela Yatzy med  goda vänner en lördag natt , och skratta så man får ont i magen, och så man glömmer alla bekymmer för en stund?

Varje dag bekymrar jag mig för hur jag ska få pengarna att räcka månaden ut. Varje dag bekymrar jag mig för hur det ska gå för Lilleman denna dag. Varje dag tänker jag på om jag ger Storeman tillräcklig tid och uppmärksamhet. Varje dag gör det ont i mitt hjärta när jag tänker på att jag snart inte ska få laga favoriträtter och plåstra om sår på min lilla kille längre. Varje dag gör det ont i mitt hjärta när jag ser på min Storeman och inser hur många år han blivit försummad, och nu måste klara sig själv snart igen. Och jag känner mig så ensam och utlämnad i detta stora ogripbara.

Så kommer kvällen, och goda vänner med stora hjärtan kliver över mitt staket med en öl eller kaffe i handen. En efter en droppar de in. Och vi skrattar, retas, lyssnar på musik eller spelar Yatzy. Då försvinner allt annat, och bara nuet finns. Jag känner mig inte ensam, jag känner mig omgiven av kärlek. Mina barn låter sig också svepas in i detta täcke av trygghet för en stund, och jag ser hur deras ögon lyser upp när de får vara en del av gemenskapen.

Då är jag lycklig. Jag kanske gråter imorgon, men idag är det sann Lycka jag känner. Den lyckan bär mig under veckan som kommer. Den bär mig de stunder då saker flyger i huset, då ångesten går att ta på hos Lilleman, då hans pappa inte säger hej till honom då de möts på gården. Den bär mig då jag tjatar på Storeman att ta tag i sitt liv, trots att han bara vill klamra sig fast i sin trygga sfär.

Jag är lycklig. Hur underligt det än kan låta är jag Lycklig. Jag är lycklig för att jag har axlar att luta mig emot då allt är tungt. Jag har energi att hämta, så att jag orkar ta tag i allt, och påverka mitt och barnens liv. Det är det viktigaste av allt, att ett myrsteg i taget förändra det man kan i sitt liv. Resten lämnar jag åt tiden att ordna.

Så mitt svar är: Lycka är något du skapar själv, av det du har.

Något har hänt...

Det känns som om jag vaknat ur en lång tids dvala. Kanske för att det äntligen händer saker runt omkring mig. Saker utvecklas även utanför min påverkans-sfär. Så jag vaknar och känner lust igen. I alla meningar. 

Så nu börjar jag igen där jag slutade sist. Välkomna tillbaka till mitt liv!

Idag var jag hos läkaren äntligen, och nu är jag sjukskriven tre veckor framåt. Inte så kul för plånboken, men nu vet jag i alla fall att ingen väntar på mig på jobbet. Kanske får jag då kraft att ändra vår situation.

Jag känner mig väldigt splittrad till detta att gå hemma tre veckor. Jag slipper skuldkänslorna och stressen varje gång jag måste stanna hemma från jobbet, men har inget att gå iväg till för att byta miljö och byta fokus. En hobby kommer vara livsnödvändig för mig, om jag inte ska börja spela på läpparna....

Idag ringde blomsterhandeln i Knivsta och sa att de skulle komma med ett blomsterbud imorgon. Och jösses vad pirrigt och förväntansfullt det blev på en gång! Skulle tro att det är från jobbet, men jag är ju som ett barn när det gäller presenter och överraskningar! Jag verkligen älskar det! Och den här känslan, innan jag vet vem det är ifrån, är härlig. Detta är bara andra gången i mitt liv jag får blomsterbud. Första gången var från mina föräldrar, när jag fyllde trettio tror jag.

På julafton blir det bara jag och Lilleman. Jag gör allt för att ordna en mysig jul för oss, men jag kan inte ljuga, det känns sorgligt och märkligt att fira julafton bara vi två. Jag försökte övertala honom att åka iväg med mig, men det gick han inte med på. Vi får nog ta en förändring i taget. Men jag lovar, aldrig mer ensam på julafton!

Innan Lilleman for iväg idag kramade han om mig, för sisådär trettiosjunde gången idag. Han klappade mig på ryggen, och jag grimaserade ofrivilligt till lite grann, då han råkade träffa på en öm punkt.

"Mamma, vet du vad jag önskar i julklapp?" utbrast han spontant.

"Nej?"

"Att du slapp din hydromyalgi, eller vad det nu heter, så jag kan krama dig och klappa lite på dig utan att du får ont!"

Då vände jag mig mot honom med tårar i ögonen och öppnade min famn. Vad gör det om det gör lite ont, när det är så mycket kärlek i de famntagen?

Sån är han, min lille pojke. Precis så kärleksfull och klok. Lika mycket som han får utbrott och blir ledsen har han denna underbara sida. Han ligger bredvid mig i sin säng och håller om mig och pratar om hur mycket han älskar mig. Tänk att missa det, Tänk att inte få ha honom vid sin sida när han växer upp. Att ínte få dela alla hans tankar och funderingar, glädjeämnen och sorger. Tanken är mig främmande, och så skrämmande att den inte går att tänka till slut. Hur kan någon levande människa aktivt välja att förlora allt detta? Hur ska det någonsin gå att förstå?

Snöblandat regn faller från himlen utanför mitt sovrumsfönster. Linus sitter i mitt knä medans jag skriver. Han får hasa ner mot golvet för att jag ska komma åt tangenterna. Till slut ger han upp och går iväg för att spraya våra fönster med vår nyinköpta snö spray. Allt för att åstadkomma bästa möjliga julstämning

Igår pratade jag med chefen om min situation och hälsa. Jag blir förvånad över hur förstående hon är. Jag pratar med min läkare på tisdag, och efter det fattar jag mitt beslut.

Himmelens stjärnor

och Guds alla änglar

Jag ber

Ge mig kraft.

Jag sjunker till marken

Jag går inte mer

På knä

Ber om kraft

Tisdag morgon. Jag sitter hemma med en son som inte kommer upp ur sängen. Jag fortsätter fundera över liknelsen med ekrarna. Vilka är ekrarna, och har jag några kvar?

Familj, vänner, kärlek, jobb, hälsa, ekonomi och fritidsintressen.

Det är de ekrar jag kommer fram till att jag måste ha för att ett liv ska fungera.

Jag går igenom alla delar en efter en. Hur sköra är inte dessa ekrar i detta stadie av livet? Flera har gått av, andra är väldigt sköra.

Nu förstår jag varför mina vänner är så viktiga för mig, varför jag lägger så mycket energi på att vårda de relationerna. Och varför jag saknar så förtvivlat de jag inte får träffa så ofta.

Det är den enda ekern som fortfarande är hel.

Det är den ekern som bär upp mig just nu.

Navet som håller ekrarna på plats är styrkan i mitt eget Jag, den grund jag har att stå på.

Det är den sista styrkan som får mig att be om hjälp från den sankmark jag hamnat i.

Jag cyklar på en trasig cykel, och hjulen fastnar i leran. Jag har en vilja att komma därifrån, men blir tröttare och tröttare ju längre jag cyklar. Jag behöver hjälp. Jag ber dig, från mitt bottenlösa hjärta, sätt på dig stövlar, kliv ner i min lera, och räck mig din hand.