Jag samtalade med en psykolog idag. Vi kom fram till att känslorna av sorg och saknad av min son var helt naturliga och sunda och att jag inte ska försöka bearbeta dem, utan acceptera dem. När jag tog in vad han sagt hände något med mig. Jag accepterade alla mina känslor av oro,  sorg och förlust, både gällande Lilleman, E och T och allt annat som varit tungt den sista tiden. Och i samma ögonblick som jag erkänt att mina känslor är okej och normala, så lättade de. Mitt hjärta fick vingar. Helt plötsligt kände jag att det är möjligt att fokusera på nuet, vara här för Lilleman, och utnyttja den tid jag har kvar med T på bästa sätt. Det kommer inte att bli problemfritt, men å andra sidan har det knappast varit det de senaste åren. Det är tur att jag inte har vetat i förväg allt jag skulle få tampas med. 

Så nu hittar jag tillbaka till Maja som aldrig ger upp, och alltid reser sig. Och imorgon tänker jag stänga av telefonen, åka på kryssning med bästa vännen, och bara njuta av livet, leva i nuet, ha roligt och tro på att jag är värd det! 

Nu river jag de sista murarna! 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

 Om det räckte att gråta en enda gång. En gång för alla gråta bort all min smärta och längtan för alltid. Låta förtvivlan skölja ur kroppen och låta dig rinna ut ur mitt inre med tårarna. Sen var du borta, och livet gick vidare som om ingenting...

När Lilleman var två år gammal och var svårt sjuk, åkte vi skytteltrafik till sjukhuset, och blev hemskickade som hysteriska föräldrar varje gång. Förutom den sista gången, då hjärntumören upptäcktes, i sista minuten. En vecka till, så hade Lilleman ...

Jag åkte och hälsade på Lilleman i hans nya hem. Han visade stolt upp sitt rum. Det var fräscht och nytapetserat. Han har en liten hall, och ett eget badrum med dusch. En säng, en liten byrå och ett bord och en stol. På anslagstavlan ovanför skrivbor...

Jodå, nu har jag handlat ram till tavlan, lite kläder, pysselgrejer och annat till Lillemans nya hem. Jag ska åka dit lite senare idag och göra "det där mammor vill göra": fixa, trixa, pynta och pyssla om. Och sen ska det kännas så mycket bättre. D...

Och nu står jag här, med alla dessa känslor, som jag inte vet var jag ska ta vägen med. Det är som att måla ett tidlöst konstverk som ingen får se. Vilket slöseri.  ...