Lilleman har påbörjat inskolningen på E. Jag har varit nervös för den dagen. Extremt nervös. Det visade sig vara slöseri på energi.

Igår när han var där ville han inte åka hem på den utsatta tiden, utan gärna stanna några timmar till.

På kvällen sa jag att han skulle gå och sova, och påminde honom om att han skulle sova på E nästa dag. Han hörde fel, och svarade: Jooo, jag VILL sova på E imorgon.

Nu är han där, och allt flyter fortfarande på. Peppar, peppar... Och jag känner mig alldeles handfallen då bara Simba är hemma. Ingen annan än jag bestämmer över fjärrkontrollen. Jag kan sitta och dricka kaffe hos grannen hur länge jag vill, utan att någon undrar var jag är.

Men i ärlighetens namn, kan han inte streta emot liiite??? Bara sådär lagom, så jag får känna mig viktig i hans liv? Det här går så smidigt så det nästan är läskigt.

Ja, jag vet att jag ska vara tacksam. Och förmodligen kommer jag ångra att jag skrev detta när smekmånaden är över.

Jag är verkligen glad över att vi  träffat så rätt. Dessa förbjudna tankar behöver bara få sitt utlopp de med.

Imorgon bitti kommer Lilleman hem igen, för att stanna över helgen. Sedan börjar vägen mot framtiden!

Om 45 minuter är det tisdag. Ångesten börjar komma. Allt börjar bli så verkligt nu. Allt som jag lyckats hålla ifrån mig. Mina tankar har varit sakliga och rationella de sista veckorna. Nu känns de mer som ett rejält tilltrasslat garnnystan. Jag försöker förtvivlat hitta ändarna, så jag kan reda ut härvan i mitt huvud.Varför går tiden alltid så fort när man vill ta vara på varje minut? Hur vet man att man fattar rätt beslut?Jag vet att det är rätt, jag vet att det är bra. Jag vet att det kommer att hända bra saker nu.Men ikväll är det tungt.

Igår hade vi kubbkvällen som jag arrangerat. Ett familjeevent, var tanken. Spela kubb och grilla korv, det är väl ändå en perfekt aktivitet för barnfamiljer? Eller, så var det förr i alla fall.

När klockan var strax efter sex stod vi där, åtta  vuxna, men inga barn... Min Lilleman satt vid väninnans Väldigt Mycket Bättre Dator, min stora kille satt alldeles säkert vid sin egen dator, och de andra barnen var utspridda på egna äventyr.

Så småningom kom i alla fall två små tjejer, och min store kille. Lilleman lyckades vi aldrig slita från datorns värld. Det som egentligen var ett av mina primära mål med hela arrangemanget.

Nåväl, bara att acceptera läget. Våra barn har inte alltid samma uppfattning som oss om vad som är roliga aktiviteter. Vi som var där började grilla korv för glatta livet, och ett och annat glas vuxendricka slank ner innan kubbspelet kom igång.

Sen startade matcherna, med engagemang och vinnarinstinkt i sann OS-anda. Alla ingredienser fanns med, vinnarvrål och ärevarv, dopningsanklagelser, psykning av motståndarlaget och taktiksnack. För mig personligen gick det rätt skapligt, tycker jag. Jag slog sammanlagt ner tre pinnar under hela kvällen. Men jag skyller på motvind och lutande plan. :-)

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att vi vuxna är betydligt barnsligare än barn när det kommer till lek och spel. Men det är härligt att se, och att uppleva, hur vi lever oss in i leken.

En av vänninorna som kom för att vara med kommenterade min blogg, i positiva ordalag. Hon hade läst varenda inlägg, berättade hon. En annan vän såg förvånad ut och sa: Har du en blogg?? (Han är man, är värt att tillägga.) Han berättade att han inte läser bloggar, och inte är så mycket för hela fenomenet. Då jag just hällde upp ett glas vin, och han brukar retas med mig för min förkärlek till rosévin, sa han: Du borde skriva en blogg om vin, "Jag och min vindunk", då skulle t.o.m jag läsa den! Så jag kunde inte låta bli att luras lite nu... :-) Med lite tur får min vän kanske en annan uppfattning om bloggande.

Det blev en härlig kväll, som avslutades i väninnans paviljong. Då det var dags att gå hem, blev det ett litet utbrott från Lilleman, trots den sena timmen. Som alltid blir det svårt att avsluta. Han fastnade sen vid datorn hemma, vilket i ärlighetens namn var lite skönt, då jag var för trött för att orka igenom ett utdraget gräl.

KLockan sex på morgonen gick jag upp för att "uträtta ärende", och såg honom ingenstans. Inte i sängen, inte i soffan. Jag hann bli kall av fasa, innan jag hittade honom. På golvet nedanför sin dator, låg han och sov. Hellre än att ge med sig och komma och lägga sig, somnade han av utmattning, på vardagsrumsmattan, och låg där och sov hela natten.

Som en Perfekt Mamma borde jag nog inte ens stanna kvar så sent med L hos mina vänner. Då hade jag också sluppit efterspelet. Men med Lilleman hemma på heltid nu, hur skulle jag orka med vardagen, om jag inte busade till det ibland och har kul, utan en massa förbehåll och skuldkänslor. Jag väljer att tro, att mina barn mår bättre i längden av en mamma som gör saker hon mår bra av emellanåt, än en mamma som rutar in hela vårt liv i scheman, och aldrig slappnar av.

Jag och Lilleman hade ett samtal igår kväll, som så ofta innan vi lägger oss på kvällen. Han såg fram emot dagens kubbkväll.

"...och X kommer, då ska vi..." Nej, X kommer inte, svarade jag. "Men, varför inte? frågade han. Låt mig ringa honom, jag ska övertala honom."

Jag suckade och log överseende mot honom, och tog sats för att förklara för min lille kille ännu en gång hur vuxna fungerar.

"Jag och mina vänner tänker så här: om någon inte vill komma tjatar vi inte på dem. Det är deras förlust, inte vår. Vi kommer att ha kul ändå, med de som kommer."

Lilleman var snabb med svaret: "Mamma, jag känner dig. Du vill att han ska komma. Jag säger också att jag inte bryr mig, att det inte spelar någon roll, när någon jag bjudit inte kommer. Men egentligen vill vi väldigt gärna att de kommer. Vi säger så för att vi egentligen är besvikna, och inte vill att andra ska veta det, och lägga sig i. Det blir bara jobbigt då."

Min lilla kille, så mycket klokhet. I detta fallet hade han fel gällande mig och X, han är bara en ytlig bekant till mig, men hur ofta fungerar vi vuxna inte precis som Lilleman. Så snabba vi är att klappa våra barn överseende på huvudet, när de har så mycket att lära oss. Den självinsikten som Lilleman besitter, är det många vuxna i min närhet som saknar.

Min lille kille med ADHD och atypisk autism. Det är han som lär mig vem jag är, och vem jag vill vara.

Ett viljekrig har ägt rum idag mellan mig och äldsta sonen.

Stackarn var tvungen att stiga upp i ottan, för att gå till ett möte. "I ottan" betyder klockan 10 på fm i detta fallet... Mötet hade till syfte att hjälpa honom till en egen inkomst.

Jag hade förvarnat honom att han skulle hjälpa mig i hemmet idag, men han var ju helt slut efter denna bedrift, så han lade sig och somnade om. Jag väckte honom för att be honom handla, och det var där min starka vilja fick sig rn utmaning.

Det är inte så att min kille är ovillig att hjälpa till här hemma. Nejdå, inte alls. Han är bara... lite svårstartad. Md lite menar jag egentligen, extremt lat. Men den goda viljan är det inget fel på.

Hur som helst. Jag väckte den stackars utarbetade killen och bad honom gå och handla. Han svarade jakande. Första gången var klockan 16, lagom för att få middagen klar i rimlig tid. Efter detta fortstsatte jag att väcka honom sisådär en gång i halvtimmen. Han var aldrig avfärdande eller negativ, utan lovade varje gång att han skulle stiga upp aaalldeles strax.

Vid 18-tiden knorrade det betänkligt i min mage. Då ställdes jag inför det där valet som jag tror många mammor har stått inför: Ska jag ge upp och gå och handla själv, så maten blir klar någon gång?

Men då flög själva f-n i mig. Någon gång ska jag väl få fart på mina bortskämda barn. Jag tog inköpslistan och strök fläskfilé, kantareller och creme fraiche, som var till middagen. En maträtt som äldsta sonen älskar. Istället skrev jag

dit rostbiff och potatissallad, inte någon favorit... Argumentet var självklart: Klockan är mycket, jag hinner inte laga mat innan jag tynat bort av svält.

Sagt och gjort, jag gav inte upp. Jag har magknip, och nästintill delirium oav hunger vid detta laget. När han gick och handlade? Nu... 19:46. Men han gick....

Så var det helg igen, och de lyckliga logginläggen haglar in på facebook. "Äntligen fredag!" "Nu är det helg! Jippi!"osv.

För mig ser alla dagar likadana ut, så jag känner ingen särskild upphetsning över specifika veckodagar. Mer över specifika händelser.

För all del, chansen är större att något trevligt händer då det är helg, och många är lediga från sina jobb.

Jag har anordnat en kubbkväll på gården där vi bor imorgon. En mysig dag med familjen, och våra vänner. Det ser jag fram emot denna helg! Jag fångar ögonblicken nu.......

http://www.youtube.com/watch?v=Lf1AzE87A1g

I måndags var Lilleman på sitt första besök på stället som ska vara hans hem den närmaste tiden. Han lyssnade tålmodigt på allt de berättade, och ifrågasatte det han inte förstod. Jag såg att personalen blev lite ställda av hans förmåga att argumentera för sina åsikter.

Jag log lite i smyg för mig själv, och önskade dem lycka till med att få honom att bara rätta sig i ledet. Så många har försökt och misslyckats.

Låter man honom behålla sin integritet, och lyssnar på hans åsikter, kan man lyckas, med ett digert motivationsarbete. Och i ärlighetens namn så tror jag att det är så de jobbar på E. Jag tror att det är precis rätt ställe för min Lilleman.

Rätt ställe.. Det enda rätta stället för ett barn är väl hos sina föräldrar? Har jag misslyckats som mamma när jag nu låter honom flytta? Har jag brustit i mitt föräldraskap som inte klarar av detta själv? Är jag svag och misslyckad? Överger även jag min son? Alla dessa tankar och många, många fler har jag haft. Det har varit en lång och smärtsam process att komma fram till detta beslut. En process som jag inte önskar att någon förälder ska behöva gå igenom.

Mycket har hänt som har lett fram till detta. Allt vill jag inte dela med mig till er. Saker som gör att detta i nuläget är det bästa alternativet för min son.

Lilleman flyttar en kort tid till ett behandlingshem som arbetar för att han ska få komma hem igen så fort som möjligt. De jobbar lösningsfokuserat för att hjälpa honom med hans svåra beteendeproblematik, INNAN han har hamnat på glid. OCH de jobbar med oss föräldrar så att det ska fungera så bra som möjligt när han kommer hem.

När jag förklarade för Lilleman vad som skulle ske, väntade jag mig världskrig. Men han lyssnade och sa: "Ja, jag gör det, jag behöver hjälp." "Jag  gör det för dee har säkert mycket bättre datorer där!" :-) Det var Lillemans sätt att bearbeta och acceptera det som väntade.

Hade förutsättningarna för mig och Lilleman varit annorlunda, hade vi nog aldrig hamnat här. Om vi hade fått rätt hjälp från LSS från första början, om skolan hade bemött honom som de borde, om han hade en närvarande pappa... Men att fastna i såna tankar hjälper inte mig eller Lilleman. Inget blir bättre av att vara bitter  över det som varit. Idag är idag, och idag måste vi göra vårt bästa för våra barns framtid.

Så här är jag, och har accepterat det som väntar. Acceptans är en skön känsla, som hjälper mig att klara dagarna. Att acceptera betyder inte att inte sörja. Jag sörjer, och kommer att sakna min son gränslöst, men jag vet att detta är en livsnödvändig investering som kommer att ge oss många lyckliga år tillsammans.

Igår hade granntjejen kalas. Min bästa väninnas dotter. Det var 13 barn i olika åldrar som lekte och skrattade, så det ekade över gårdsplan.

Lilleman stod ensam utanför grinden till hennes hus och tittade in.

Det gjorde så ont i mitt modershjärta att se honom stå där. En sinnesbild av hans liv. Utanför gemenskapen, helt utlämnad och så sårbar, med en längtan av att få tillhöra, men så oförmögen att göra något åt det.

Senare hjälpte min väninna in honom i gemenskapen, och han fick se på film med de andra barnen. De flesta skulle sova över, och Lilleman ville också göra det, men det fanns ingen plats. När jag kom för att hämta honom satt han på soffan med armarna i kors och vägrade gå därifrån. Jag såg smärtan i hans ögon, men det som kom från hans mun var arrogant och spydigt. Alla barn vädjade till honom att gå därifrån, inte med det mest artiga tonfallet. Ju mer barnen vände sig emot honom, ju mer förolämpningar rann ur hans mun. Men han ville inte gå hem.

Och jag kunde känna hans smärta med varje por i min kropp. Han hade äntligen fått vara med, men han fick ändå inte tillhöra.

Jag fick en flashback från min egen barndom. Min kusin hade den diagnos som då kallades MBD. Jag tyckte att han var så obeskrivligt jobbig. Han hällde parfym på min katt, och kastade ner mina serietidningar från fönstret. Han gav mig näsblod både en och två gånger då vi blev osams. Men han var min kusin.

Vi skulle ha kalas för min bästa väninna, och alla i grannskapet var bjudna. Min mamma och moster övertalade oss att bjuda med N, för att han inte skulle känna sig utanför. Jag var sur, men gick motvilligt med på det.

Han kom till kalaset, och sprang omkring och gjorde små rackartyg. Jag skämdes inför mina väninnor att han var min kusin. Men när de började kasta ur sig elakheter mot honom, då försvarade jag honom. Det var ju MIN kusin.

Tillbaka till gårdagen... Jag förklarade för födelsedagsbarnet att Lilleman var otrevlig för att han egentligen var sårad. Då vände sakta situationen. L försökte skapa kontakt, och de tog emot honom. Jag frågade om det var okej om han sov över nu när han var trevlig, och barnen gick med på det.

Jag kan inte isolera Lilleman från omvärlden i all evighet, även om det ofta är det jag helst vill göra. Det är tryggt och skönt när han sitter hemma framför datorn hela dagarna och slipper konfronteras med sina svårigheter. Men det är orättvist av mig att beröva honom en hel värld utanför. Den har inte alltid ramper och ledljus, och är inte alltid snäll. Men en dag blir allt lättare. Och en dag kommer omvärlden att förstå. Och då vill jag ha varit med på resan.