Jag var på huvudkontoret idag. Jag hade tänkt prata med regionchefen om min tanke på att eventuellt sjukskriva mig, när hon ropade in mig på sitt kontor. Hon ville berätta för mig att vår metodvägledare måste vara hemma med sin sjuka dotter resten av året. Att enhetschefen är sjukskriven året ut var alla redan medvetna om. "Så det är du som måste hålla ställningarna nu, Maja. Du måste driva allt nu! ...Och hur går det för dig på hemmaplan då?" Jag blev tyst ett tag, innan jag sa med ett litet leende på läpparna: "Nej, det vågar jag inte berätta för dig."

Jag hade vår kontaktperson på habiliteringen i telefon lite senare under dagen. Jag berättade för henne om natten, då jag varit vaken med muskelryckningar och frossa, om hur min fibromyalgi har försämrats drastiskt den senaste tiden. Det var första gången jag nämnde min sjukdom för henne. Sen berättade jag för henne om förmiddagen, om hur jag inte ens vågar nämna mina funderingar om sjukskrivning just nu.

"Maja, om ekrarna går av en efter en, kan man inte bara fortsätta cykla på som inget hänt."

Så mycket tankar som bubblar i mig. Så svårt att sortera och hantera.

Härom dagen berättade Lilleman för mig att en personal på hans skola talat om för en annan elev att han "går på soc", som en förklaring på hans beteende. "Går på soc"... Vad i hela världen betyder det??? Vi får inte socialbidrag, så det är det inte hon menar. Vi har insatser från socialtjänsten, som avlösarservice t ex. Och på vilket sätt ska det förklara Lillemans beteende? ATT en person som är anställd på en resursskola för barn med olika funktionshinder begår ett så allvarligt tjänstefel, och bryter mot sekretessen gentemot ett barn, är i sig obegripligt. Dessutom väcker hennes beteende en hel del oro kring hennes människosyn i övrigt. Samma person ska ha pratat nedvärderande med Lilleman vid flertalet tillfällen, om att han beter sig som en bebis.

Jag har en hel del press på mig från olika håll att få Lilleman till skolan. Jag vänder ut och in på mig själv för att lyckas. När jag får honom till skolan kommer han hem mer nerslagen än innan, och vägrar gå tillbaka. Hur ska jag orka fortsätta? Var går min gräns?

Jag ringde till handläggaren på socialtjänsten och pratade idag, om hur jag upplever hela situationen. Vi pratade om just det, var går min gräns? Och var går andras gräns? Jag sa att jag många gånger vill göra som Mr X, bara ge upp, och lämna över ansvaret till någon annan. Men varje gång hittar jag ett litet frö av hopp eller energi, som jag klamrar mig fast vid. För jag är mamma, Lilleman är min son. Jag är hans ankare, hans enda fasta punkt i en tillvaro som gungat i över ett år. Jag kan inte svika honom jag också.

Hon berättade om en annan förälder hon läst om som fortfarande kämpar för sin dotters rättigheter. Hon var 80 år gammal. Ja, så är det väl. Vi är föräldrar tills vi ligger i graven.

Socialsekreteraren tyckte att jag skulle sjukskriva mig på heltid, så att jag skulle orka med vardagen, och orka ta alla de strider jag behöver ta. Jag började fundera på det.

Jag funderar över varför det tar emot så mycket. Jag tycker ju att jag blir starkare och starkare. Jag tycker att jag har hittat ett sätt att hantera mina egna känslor, även om min situation inte förändrats till det bättre. Är det då ett nederlag att bli sjukskriven? Erkänner man sig besegrad då? Är det ett steg bakåt, eller en ny lösning? Är det en svaghet eller en styrka? Jag vet inte.

Sitter som fastnaglad vid facebook, trots att det inte händer något nytt där, och ingen är online för att chatta.  Lilleman har snott tv:n, och min energi är begränsad till ett av de två alternativen idag... Jag är trött och lite frusen efter en sen kväll igår. Dags att öppna ögonen för den bistra sanningen: Jag är ingen ungdom längre, och det kommer inte att förändras.

Jag och Lilleman gick över till Väninnan igår. Lilleman hade inte varit i skolan under dagen, och mycket hade gått fel, så jag frossade i självömkan, så där som bara jag kan. Tryckte i mig choklad och lyssnade på sorglig musik. Det kan vara skönt, ungefär på samma sätt som att klia på ett myggbett.

När det närmade sig eftermiddag, och jag ännu inte fått något vettigt gjort, bestämde jag mig för en uppryckning. Jag tog min sista energi och tvingade mig iväg till Väninnan, där några vänner hade samlats. Väninnan och en vän till hade barnen där de också, så allt gick lugnt och städat till. Min melankoli försvann ganska omedelbart, och byttes ut mot bubblande glädje och den trygghet man kan känna när man är omgiven av goda vänner.

Vi skrattade och pratade i munnen på varandra, som vi så ofta gör när vi träffas. Rätt som det var tittade jag på klockan och drog efter andan. Den var 01.10, och barnen var fortfarande uppe och lekte. Alla fick bråttom att samla ihop ungar och tillhörigheter, för att bege sig hemåt, åt varsitt håll. Jag fick lite dåligt samvete för att jag var ute så sent med Lilleman, men känslan försvann snabbt när vi promenerade hem glatt bubblande om kvällens händelser och nästa dags planer. Lite trötthet dagen efter fick det vara värt, tänkte jag när jag tog Lilleman i handen, och småsprang sista biten för att hålla uppe värmen.

Lilleman och jag var båda uppfyllda av en varm känsla när vi kröp i säng. Vi somnade omedelbart med ett leende på våra läppar.

Följande konversation har jag fått tillåtelse av Lilleman att återge:

Jag och Lilleman står och bakar lussekatter. Degen är klar och vi börjar forma bullarna. Lilleman kämpar fortfarande med den första när jag har gjort sju stycken katter. Han säger klagande att det är så svårt att få till dem som de "ska se ut." Det blir bara bullar, säger han.

"Men gör bullar då! säger jag. "Det finns ingen lag som säger att lussekatter måste se ut så här, fortsätter jag, och sveper med handen över mina färdiga.

"Nej, kanske det, svarar Linus, och det finns ingen lag som säger att jag måste göra läxorna heller, eller gå och lägga mig klockan nio. Han refererar till ett tidigare samtal.

"Joo, säger jag skämtsamt, en sån lag finns!"

"Jag vet, jag vet" skrattar Linus, mamma-lagen! Men mamma, vet du vilken lag som säger att alla lussekatter måste se likadana ut? Autism-lagen!"

Jag erkänner mig besegrad.

Vi fortsätter att prata glatt om ditt och datt där vi står och knåpar, när Lilleman plötsligt tar en degklump med en beslutsam min. "Nej nu, autism, nu ska jag besegra dig! säger han. "Nu SKA jag göra en helt annorlunda lussebulle! Autismen ska inte vinna över mig!" Sen lägger han ner all sin enrgi på att skapa en ny bulle, en som han sett på en bild på receptet. I mina modersögon blev det den vackraste lussebullen jag någonsin sett.

Nu har jag städat och rensat och skurat golven så de blänker. Inte en pinal står på fel ställe. I köket har jag satt upp alldeles nya julgardiner. Solen lyser in genom fönstren men avslöjar inga glömda dammkorn.

Jag har ställt fram adventsljusstaken, och hängt upp en nyinköpt stjärna i vardagsrummet. En jullöpare ligger på vardagsrumsbordet. På bordet står det dyra blockljuset på ett kaffefat.

Jag spelar jullåtar på Spotify på högsta volym. Det doftar nystädat, och lite matos hänger kvar efter lunchen.

Ute ligger ett tunt täcke av vitaste snö, som gnistrar av solens strålar. Himlen är blå, och jag kan känna hur kylan biter i kinderna på de förbipasserande.

För några dagar sedan var det plusgrader, himlen var grå, och marken täckt av lera efter alla regnskurar. Idag är allt perfekt En harmonisk sinnesbild av julefrid. Allt är precis som det ska en första advent. Nästan allt.

Jag sitter här ensam och insuper alla känslor och förnimmelser. Jag förundras över just detta, att det bara är jag här. Jag tänker på hur alla mina vänner en efter en hittar någon, och alla de firar jul med. Hur mina barns far ska fira jul med en helt ny familj. Här blir bara jag och mina barn. Den minsta skaran någonsin i mitt liv under en jul.

Jag letar efter känslan jag borde ha. Jag gräver i mitt inre efter sorgen och saknaden. Jag väntar på tårarna, som jag fällt så många under detta år. Men inget händer. Det enda jag kan hitta är en sentimental resa i minnen. Inte smärtsam, inte lycklig, bara en resa.

Ett sting av sorg kommer över mig. Sorg över att en familj är splittrad, och inget blev som vi tänkt oss. Men jag saknar inte något, och är inte rädd för att fira denna jul. Det blir min och barnens jul. Denna jul ska vara vår start på ett nytt år och ett nytt liv. En ny, lite mindre, familj, men med ett hem fyllt av mer kärlek och lycka än där funnits på mycket länge.

Oj, så fel det kan bli! Jag jobbar ju förstås inte 23,5 timme per dag! (Även om såna pass existerar, bara inte två i rad.). Jag menar 11,5 timme per dag = 23 timmar under helgen. Vilket räcker gott o väl kan jag tycka.

Jag är grymt stolt över mig själv idag. Har tagit tag i flera tråkiga eller tunga uppgifter, som hängt med på min to-do-list ett tag nu. Vilken enorm tillfredsställelse det är, trots att allt inte är klart än. Jag tror att jag kan gå in i det nya året rätt nöjd med mig själv.

Upptäckte till min stora förskräckelse, när jag skulle plocka fram adventssakerna, att det inte fanns några sådana. Inget julpynt, inte ens en kula till granen. Det var en sån sak som jag och Xet valde att skjuta på framtiden. Det var så långt till jul. Det där skulle vi hinna dela upp sen. Nu är det sen, och inte har det blivit roligare än att gå igenom allt och sortera upp i två högar.Tur att det finns lite billigt pynt på Rusta!

Så dumma vi människor är, varför tror vi så ofta att det är en bra idé att skjuta upp saker till framtiden? Precis som barn tror vi att framtiden är så avlägsen och diffus. Men rätt vad det är står vi där, och framtiden är nu, och allt är samlat på hög.

Lilleman har blivit lovad att få komma hem om han blir sjuk och får feber, så nu känner han sig på pannan var och varannan minut. Själv ser jag inte fram emot att jobba 23,5 timmar på lördag och lika många på söndag, som är första advent. Jag är lite snorig och hostig, så jag börjar också känna mig på pannan då och då. Och jag har lite huvudvärk när jag tänker efter... :)