Hej Maja! 

Jag önskar att jag kunde träffa dig igen. Då skulle jag tala om för dig att ta vara på den här tiden, för den kommer inte igen. Stanna upp och se vad som finns omkring dig. Du kan inte förändra världen, bara dig själv.

Lev i nuet, våga leva. Livet är så kort.

Du tror att du har klurat ut det mesta, men du har bara börjat. Livet är en lång resa, och du lär dig något nytt varje dag. 

Se det positiva i varje ögonblick. Välj bort det som bryter ner, och våga byta väg. Det kommer nya utmaningar hela tiden, så fastna inte i de gamla. 

Ditt liv blir inte enkelt. Men vem har sagt att det ska vara lätt att leva?. De svåra stunderna går över. Varje gång. Jag lovar, det blir bättre. Det blir alltid bättre. 

Så sluta grubbla, följ ditt hjärta! Ditt liv är bara ditt!

Jag filosoferar vidare efter ett nytt samtal med mina vänner...

T och jag pratade idag om Lilleman och belöningar. T reflekterade över att det för Lilleman mest handlar om själva förväntan. Det är Förväntan som driver  honom. Föreställningen av vad som väntar är det stora. När målet är uppnått finns inget kvar att kämpa för. Lusten tar slut.

Efteråt slog det mig, att vi nog funkar lite så till mans.

Våra drömmar och mål är ofta guldkantade och skimrande i vår fantasi. När vi kommer fram till resans slut ser målet väldigt sällan ut som i broschyren. Är det kanske resan som är själva målet? Eller måste vi hela tiden skapa nya mål för att känna oss tillfredsställda? Eller ska vi se på vår destination med nya ögon. Det där paradiset ser inte ut som jag föreställde mig det, men jag får uppleva nya saker, som jag inte redan upplevt i min fantasi.

Om resan är det viktigaste, så njut av resan. När slutmålet är nått, har du upplevt något på vägen. Destinationen har måhända några skavanker, när du får tid att skärskåda varje liten vrå, men är det inte en del av charmen? 

Jag vill behålla mina drömmar, min bild av vad som väntar. För jag vill ha någonstans att sträva. Men jag vill också njuta utav själva resan. Se allt som finns omkring mig här och nu. Inte missa själva livet. Och når jag mina mål, ska jag se dem som de är och ändå jubla. Jag njöt på resan, så hur jag än ser det har jag vunnit. 

Ge mig en strimma av hopp

låt mig klamra mig fast vid din livboj

låt mig få drömma,  om bara en stund

att detta är mer än en dröm

Om hopp är det enda jag har

om drömmen det närmsta jag kommer

Så låt mig få vaggas till sömns i din famn

och drömma igen, tills jag vaknar

Jag reste i tiden igår. Två timmars tågresa tog mig 23 år tillbaka i tiden. Underbart, vemodigt och med ett litet sting av saknad. 

När jag var 20 år och flyttade till Stockholm från Gällivare, allt var så stort, nytt och spännande. En helt ny värld öppnade sig. 

Jag träffade alla dessa människor som blev mina vänner för livet. En av dem gifte jag mig med. Det gav mig de två personer som är meningen i mitt liv. Mina söner. Det finns ingenting att ångra, även om vårt äktenskap inte var menat för evigt. 

Alla dessa människor som man möter under livet. En del stannar, en del är bara på besök. Så många som förändrar ens liv. Många av dem var på samma ställe igår. Människor som har satt djupa spår i mitt hjärta. Som har förändrat mitt liv. Även om mycket vatten runnit under broarna efter det, har dessa människor varit med och format den jag är idag. De är en del av min familj. Det var helt fantastiskt att vi alla kunde vara på samma ställe, vi som delar historien, och de som hör till nuet. T.o.m våra nu vuxna barn var med. 

Tack kära vän för att du ordnade det, och för att jag fick vara med! 

Jag och Lilleman har byggt vidare på vårt lilla samhälle. Nu sitter jag och lyssnar på musik i hörlurarna,  med aningen för hög volym, och skriver om livet,  medan Lilleman kollar på yt-klipp på datorn.

Det börjar mörkna där utanför. En stämning sprider sig av lugn och harmoni. Storebror kom just hem från gymmet, och stack in huvudet för att småprata en stund.

I denna stund känns det precis som det ska. En liten, kärleksfull familj som andra kan avundas. Jag vet att det kan ändras på ett ögonblick, så därför inandas jag atmosfären genom mina porer.

 Min skumma förkylning håller sig i schack, så helgens planer är fortfarande på. Jag ska erkänna att det pirrar lite i magen. Det är många om och men, som gör helgen till en utmaning. Men en bra utmaning. Jag ska låta Lilleman vara kvar på E och själv umgås med vänner på annan ort. Och jag har inte dåligt samvete. Har jag förlorat eller återvunnit förståndet? Det får var och en bedöma. Jag vet att jag behöver det, och att Lilleman kommer att ha det bra. 

Imorgon är det Alla hjärtans dag. Jag känner mig tvungen att nämna det, även om det bara är ytterligare en dag för butikerna att lura av folk pengar. Det låter bittert, då det kommer från en ensamstående mamma. Och kanske är det det.

Jag har kvällar då jag önskar att det satt någon bredvid mig i soffan, då jag önskar att sms:et som plingar till i min telefon var en kärleksförklaring, inte reklam för Hemglass, att sängen inte var så kall och tom. Jag vill ha mer än en dag om året, då kärleken är en central del i vårt liv.

Jag har två stora kärlekar i mitt liv. Mina två söner. De är mer än nog anledning till att hylla kärleken. Det gör jag, men utan gelehjärtan, de tycker inte ens om det. 

En vacker dag kanske en man får plats i mitt liv, och det sammanfaller med att jag får plats i rätt mans liv och hjärta.  Om alla bitar faller på plats, ska jag fira Alla hjärtans dag, varje dag. 

Tills dess, hänger jag inte upp all min lycka på röda hjärtan. Det finns så mycket annat som gör en människa hel.

Jag har ett väldigt hektiskt liv ibland. Som idag...

8:50 ringde väckarklockan. Jag skyndade mig upp och slängde i mig en kopp kaffe. Jag släppte ut Simba för morgonbehovet samtidigt som jag tog en cigg till kaffet. 

När jag skulle ge hunden mat upptäckte jag att den var slut så jag tog det jag hittade för att få lugn på den stackars utsvultna byrackan. En morot, lite godis och rester från igår. 

9:35 sprang jag iväg till Salongen där världens bästa väninna, tillika frisör, väntade. Hon färgade och klippte mitt hår, och färgade och noppade mina ögonbryn, medan jag satt i massagestolen. Efter den behandlingen var jag helt lealös i kroppen när jag stapplade hem för att äta lunch. 

Jag hann ta en snabb sväng med Simba innan det var dags att jäkta tillbaka till samma salong. Denna gång fick jag naglarna fixade av bästa grannen Nagelterapeuten.

Innan jag sprang iväg var jag så snäll att jag tog bort nagellacket.

Jag gnuggade och gnuggade och ingenting hände. När jag slängde en blick på flaskan bredvid mig insåg jag att det var alsolsprit jag använde. Det fungerar inte så bra som lackborttagning kan jag meddela. Däremot var mina naglar desinficerade när jag kom till salongen.

Två timmar senare var jag klar för att gå hem. Väninnan bad mig komma över på en fika. Snäll som jag är uppoffrade jag mig naturligtvis. Hon hade köpt wienersemlor.( Det godaste jag ätit på länge!) Jag blev sittande med paltkoma en lång stund. 

Nu är klockan 17:23, och middagen är äntligen i ugnen.  

Det är ett hundliv man lever.... ;-)

Till helgen händer det spännande saker. Fortsättning följer. 

(Simba har också fått mat nu.)

Måndag 22:30

Ligger i sängen och gör allt annat än det jag borde. Nämligen sova. Tankarna virvlar runt. De flyger fritt, rebelliskt, och vägrar foga sig. Det händer ibland, att de gör revolt mot mitt förnuftiga jag och vägrar följa en logisk och moralisk bana. Men så länge det är trevliga tankar får de sväva omkring lite grann och förgylla min tillvaro en stund. 

Jag har haft en mysig kväll med Lilleman. Det är inte så sällsynt längre, som det en gång var.

Jag läste igenom gamla blogginlägg tidigare ikväll, och då slog det mig med kraft, hur mycket som har hänt med mig och med honom de senaste två åren. Och med storebror. Jag är så glad att jag läste det jag skrivit, så jag till fullo kan förstå vilken resa vi gjort. Jag måste oftare komma ihåg, och uppskatta, var vi är och var vi kommer ifrån.

Vi satt och spelade Simcity tillsammans idag. Jag kan tillåta mig själv att bli riktigt barnslig när jag fastnar i sådana spel. Då jag får använda både min fantasi och min logik.

Vi byggde vår lilla idyll, i en vacker landsbygd, med fjäll, skog och sjöar. Lilleman döpte samhället till Dokkas. Dokkas... paradiset i Lillemans drömmar... :)

När klockan var nio avslutade vi, helt utan protester. Vi låg i sängen tillsammans och lyssnade på musik och småpratade lite tills det var dags att sova. Jag gav Lilleman en godnattkram, släckte lampan och gick ut till mig. Precis som jag inbillar mig att så många mammor gör med sina barn varje kväll.  Precis som jag gjort så många gånger det sista halvåret.

Jag tog med mig telefonen och gick och la mig i min egen säng. Jag bläddrade förstrött runt på facebook medan tankarna vandrade iväg på sitt eget håll. Fjäderlätta tankar burna av fluffiga moln.

Nu låter jag molnen sväva iväg och skingras för vinden, och landar i sängen i mitt vardagsrum. Simba ligger vid min sida och snarkar högljutt. Imorgon är en ny dag med nya utmaningar och nya möjligheter.

Godnatt mina vänner!