Lite lätt illamående efter halva röret Pringles, och ungefär en liter Fanta.

Mysdag med Lilleman har blivit myskväll. Vi har harvat oss igenom Kung Fu Panda 2 och Arthur. Vi älskade båda filmerna.

Nu är det Polisskolan 1738, eller nåt sånt, på tv, så då smög jag diskret undan och gömde mig här en stund. 

Diskret och diskret förresten. Efter alla chokladkakor, popcorn, smågodisar och dylikt jag har proppat i mig de sista veckorna, tror jag nästa soffan lyfte när jag reste mig upp. 

Vi har myst rätt mycket på sista tiden. Utbrotten har lyst med sin frånvaro, men magen har fått betala priset. Det vill säga, den växer och frodas. Jag har inte en bilring, jag har ett traktordäck, numer. Michellingubben känns inte så långt bort i jämförelse.

Gymkortet ligger i min plånbok rätt oanvänt. Men å andra sidan, hellre ett par kilo för mycket än ett par skruvar för lite, om ni fattar vad jag menar... Har lyckas behålla förståndet rätt så intakt denna vecka, och det är ju inte illa.

Ska ta tag i det där dåliga samvetet också, har ändå köpt ett årskort på gymmet för att det ska användas. I´m not a quiter! Men ingen panik, det viktigaste först. Att vi överlever utan att käka upp varann är rätt fundamentalt, för att kunna gå på gymmet överhuvudtaget. Men det ser ju rätt så ljust ut just nu, som sagt.

Chefen har satt press på mig angående bilkörningen. Hon tycker att det ingår i mina arbetsuppgifter att köra bil. Så det är bara att sätta sig bakom ratten igen, efter tio år. Jag vet inte vem som ska ta valium innan bara, jag eller mina medtrafikanter? Eller kanske allihop? (Å andra sidan finns det en hel del bilförare som skulle behöva lite valium redan idag.)

Hur som helst, att köra bil igen ingår i min Att-göra-lista, så jag ska nog fixa det med, ska ni se. I´m unstoppable right now! Superwoman! Det enda jag inte kan göra är byta glödlampa i hallen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

 Om det räckte att gråta en enda gång. En gång för alla gråta bort all min smärta och längtan för alltid. Låta förtvivlan skölja ur kroppen och låta dig rinna ut ur mitt inre med tårarna. Sen var du borta, och livet gick vidare som om ingenting...

När Lilleman var två år gammal och var svårt sjuk, åkte vi skytteltrafik till sjukhuset, och blev hemskickade som hysteriska föräldrar varje gång. Förutom den sista gången, då hjärntumören upptäcktes, i sista minuten. En vecka till, så hade Lilleman ...

Jag åkte och hälsade på Lilleman i hans nya hem. Han visade stolt upp sitt rum. Det var fräscht och nytapetserat. Han har en liten hall, och ett eget badrum med dusch. En säng, en liten byrå och ett bord och en stol. På anslagstavlan ovanför skrivbor...

Jodå, nu har jag handlat ram till tavlan, lite kläder, pysselgrejer och annat till Lillemans nya hem. Jag ska åka dit lite senare idag och göra "det där mammor vill göra": fixa, trixa, pynta och pyssla om. Och sen ska det kännas så mycket bättre. D...

Och nu står jag här, med alla dessa känslor, som jag inte vet var jag ska ta vägen med. Det är som att måla ett tidlöst konstverk som ingen får se. Vilket slöseri.  ...