Jag ligger i sängen i alla fall. Det är ju alltid en början...

Lilleman och Storeman var på bio idag, och jag fick lite oväntad ledighet.

Det är lite svårt att hantera sådan tid. Jag börjar rada upp allt jag vill, och borde göra, i mitt inre. Bara tankarna gör mig så matt att jag sätter mig i soffan.

Jag börjar spela i mobilen medans jag tänker. Hux flux har det gått en timme, och bara två återstår.

Det blev en pizza och en öl med vännerna på närmsta restaurangen. Sen raka spåret hem. Jag tänkte diska, dammsuga, och sen läsa, men först bara kolla lite snabbt på FB. Jag kollade, och kollade lite till, och sedan ringde telefonen. Det var Storeman, som så att de var på väg.

Inget blir väl nånsin som man tänkt sig, men vad gör väl ändå det?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

 Om det räckte att gråta en enda gång. En gång för alla gråta bort all min smärta och längtan för alltid. Låta förtvivlan skölja ur kroppen och låta dig rinna ut ur mitt inre med tårarna. Sen var du borta, och livet gick vidare som om ingenting...

När Lilleman var två år gammal och var svårt sjuk, åkte vi skytteltrafik till sjukhuset, och blev hemskickade som hysteriska föräldrar varje gång. Förutom den sista gången, då hjärntumören upptäcktes, i sista minuten. En vecka till, så hade Lilleman ...

Jag åkte och hälsade på Lilleman i hans nya hem. Han visade stolt upp sitt rum. Det var fräscht och nytapetserat. Han har en liten hall, och ett eget badrum med dusch. En säng, en liten byrå och ett bord och en stol. På anslagstavlan ovanför skrivbor...

Jodå, nu har jag handlat ram till tavlan, lite kläder, pysselgrejer och annat till Lillemans nya hem. Jag ska åka dit lite senare idag och göra "det där mammor vill göra": fixa, trixa, pynta och pyssla om. Och sen ska det kännas så mycket bättre. D...

Och nu står jag här, med alla dessa känslor, som jag inte vet var jag ska ta vägen med. Det är som att måla ett tidlöst konstverk som ingen får se. Vilket slöseri.  ...