Nu fortsätter jag bara framåt. Det finns ingen återvändo.

Nu har jag dragit i alla tåtar jag hittat för att Lilleman ska få ett bra liv. Jag kan inte stilla se på när min son lider. Vilken mamma kan?

Att få lämna bort honom varannan vecka. Bara höra hans röst i telefonen, när han stått ensam i kylan i timmar. Inte få ta honom i sin famn när han har skrikit i ångest.

Men nu gör jag allt för att det ska bli bättre. Jag ser ljuset i tunneln. Så kan jag då också ge Lilleman av den positiva energi jag samlar på mig, så att han orkar gå den sista biten.

Nu kan inget stoppa mig. Inte griniga Lss-handläggare, inte fyrkantiga pedagoger, inte ens Pappa Kackerlacka!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

 Om det räckte att gråta en enda gång. En gång för alla gråta bort all min smärta och längtan för alltid. Låta förtvivlan skölja ur kroppen och låta dig rinna ut ur mitt inre med tårarna. Sen var du borta, och livet gick vidare som om ingenting...

När Lilleman var två år gammal och var svårt sjuk, åkte vi skytteltrafik till sjukhuset, och blev hemskickade som hysteriska föräldrar varje gång. Förutom den sista gången, då hjärntumören upptäcktes, i sista minuten. En vecka till, så hade Lilleman ...

Jag åkte och hälsade på Lilleman i hans nya hem. Han visade stolt upp sitt rum. Det var fräscht och nytapetserat. Han har en liten hall, och ett eget badrum med dusch. En säng, en liten byrå och ett bord och en stol. På anslagstavlan ovanför skrivbor...

Jodå, nu har jag handlat ram till tavlan, lite kläder, pysselgrejer och annat till Lillemans nya hem. Jag ska åka dit lite senare idag och göra "det där mammor vill göra": fixa, trixa, pynta och pyssla om. Och sen ska det kännas så mycket bättre. D...

Och nu står jag här, med alla dessa känslor, som jag inte vet var jag ska ta vägen med. Det är som att måla ett tidlöst konstverk som ingen får se. Vilket slöseri.  ...