Veckorna läggs till månader, och månaderna blir år. Rätt vad det är vaknar jag upp och inser att Lilleman snart fyller 16 år. Han har vuxit om mig på längden och är inte så liten längre. 

Det gör mig lite stolt, men skrämmer mig mest.

Jag börjar sakta inse att jag inte kan stänga in honom i en glasbur så länge till. Jag kan inte linda in honom i bomull, och skydda honom från allt det där läskiga som lockar här utanför i all evighet. Förr eller senare måste han pröva sina egna ben. Han måste gå på sina nitar och förmodligen göra en och annan dumhet.

Jag bromsar, så det blir spår i asfalten, men hur länge lyckas jag hålla fast honom i barndomens någorlunda trygga vagga? Hur länge SKA jag hålla fast honom? 

Liknande tankar tror jag att många tonårsföräldrar bär på. Men när ett litet felsteg kan bli så ödesdigert, och när den mentala åldern är allt från 12 till 18, då blir det en mycket svårare avvägning. 

Med storebror var det så annorlunda. Det skötte sig självt liksom. Nu är han vuxen och klokare än mig ibland. Det är också lite läskigt, fast på ett helt annat sätt. 

Dagens lilla utmaning med Lilleman är avklarad. Slutresultat 1-0 till mamma. Denna gång. Lilleman sover sött i sin säng, och ser hur liten och oskyldig ut som helst. Jag njuter av ögonblickets känsla av frid och gränslös kärlek. 

Jag hör storebror prata med sina medspelare via datorn i sitt rum. Han börjar hitta sin plats i livet, och sig själv. 

En dag gör Lilleman det med, även om hans väg blir lite krokigare.