Jag och Lilleman har byggt vidare på vårt lilla samhälle. Nu sitter jag och lyssnar på musik i hörlurarna,  med aningen för hög volym, och skriver om livet,  medan Lilleman kollar på yt-klipp på datorn.

Det börjar mörkna där utanför. En stämning sprider sig av lugn och harmoni. Storebror kom just hem från gymmet, och stack in huvudet för att småprata en stund.

I denna stund känns det precis som det ska. En liten, kärleksfull familj som andra kan avundas. Jag vet att det kan ändras på ett ögonblick, så därför inandas jag atmosfären genom mina porer.

 Min skumma förkylning håller sig i schack, så helgens planer är fortfarande på. Jag ska erkänna att det pirrar lite i magen. Det är många om och men, som gör helgen till en utmaning. Men en bra utmaning. Jag ska låta Lilleman vara kvar på E och själv umgås med vänner på annan ort. Och jag har inte dåligt samvete. Har jag förlorat eller återvunnit förståndet? Det får var och en bedöma. Jag vet att jag behöver det, och att Lilleman kommer att ha det bra. 

Imorgon är det Alla hjärtans dag. Jag känner mig tvungen att nämna det, även om det bara är ytterligare en dag för butikerna att lura av folk pengar. Det låter bittert, då det kommer från en ensamstående mamma. Och kanske är det det.

Jag har kvällar då jag önskar att det satt någon bredvid mig i soffan, då jag önskar att sms:et som plingar till i min telefon var en kärleksförklaring, inte reklam för Hemglass, att sängen inte var så kall och tom. Jag vill ha mer än en dag om året, då kärleken är en central del i vårt liv.

Jag har två stora kärlekar i mitt liv. Mina två söner. De är mer än nog anledning till att hylla kärleken. Det gör jag, men utan gelehjärtan, de tycker inte ens om det. 

En vacker dag kanske en man får plats i mitt liv, och det sammanfaller med att jag får plats i rätt mans liv och hjärta.  Om alla bitar faller på plats, ska jag fira Alla hjärtans dag, varje dag. 

Tills dess, hänger jag inte upp all min lycka på röda hjärtan. Det finns så mycket annat som gör en människa hel.