Jag filosoferar vidare efter ett nytt samtal med mina vänner...

T och jag pratade idag om Lilleman och belöningar. T reflekterade över att det för Lilleman mest handlar om själva förväntan. Det är Förväntan som driver  honom. Föreställningen av vad som väntar är det stora. När målet är uppnått finns inget kvar att kämpa för. Lusten tar slut.

Efteråt slog det mig, att vi nog funkar lite så till mans.

Våra drömmar och mål är ofta guldkantade och skimrande i vår fantasi. När vi kommer fram till resans slut ser målet väldigt sällan ut som i broschyren. Är det kanske resan som är själva målet? Eller måste vi hela tiden skapa nya mål för att känna oss tillfredsställda? Eller ska vi se på vår destination med nya ögon. Det där paradiset ser inte ut som jag föreställde mig det, men jag får uppleva nya saker, som jag inte redan upplevt i min fantasi.

Om resan är det viktigaste, så njut av resan. När slutmålet är nått, har du upplevt något på vägen. Destinationen har måhända några skavanker, när du får tid att skärskåda varje liten vrå, men är det inte en del av charmen? 

Jag vill behålla mina drömmar, min bild av vad som väntar. För jag vill ha någonstans att sträva. Men jag vill också njuta utav själva resan. Se allt som finns omkring mig här och nu. Inte missa själva livet. Och når jag mina mål, ska jag se dem som de är och ändå jubla. Jag njöt på resan, så hur jag än ser det har jag vunnit. 

Ge mig en strimma av hopp

låt mig klamra mig fast vid din livboj

låt mig få drömma,  om bara en stund

att detta är mer än en dröm

Om hopp är det enda jag har

om drömmen det närmsta jag kommer

Så låt mig få vaggas till sömns i din famn

och drömma igen, tills jag vaknar