Sömn. Det tar mer och mer utrymme i mina tankar och i min planering. Jag bara m å s t e få mina åtta timmar. Om jag inte får dem sammanhängande under en natt, kretsar tankarna kring hur jag ska ta igen den förlorade sömnen mest effektivt och utan att störa nästa natts sovtimmar.

Den forna partypinglan får nu abdikera. När jag har gäster börjar jag gäspa vid midnatt och räkna timmar. Jag tittar menande på klockan och sträcker demonstrativt på armarna.

När jag var yngre så kunde jag gå direkt från en fest till jobbet. Om jag var nykter då vill säga. Det där med sömn var ovidkommande. Sova gör man i graven, sa jag. Fyra timmars sömn, sex timmar, vad spelar det för roll om man har roligt. Sen sov jag till elva på morgonen så fort jag fick chansen. 

Ibland inbillar jag mig att jag fortfarande är 20. När jag ser mig i spegeln på morgonen ryggar jag tillbaka och undrar vem den där tanten är, och hur hon kom dit. 

 Då och då trotsar jag naturlagarna, sminkar bort de värsta rynkorna, och går ut med mina vänner, och låtsas vara 20 igen. Morgonen efter inser jag varje gång att, nej, tjugo år är jag inte längre. 

Acceptans är en skön känsla. Att ligga i sängen nu är också en skön känsla. Det är helt okej att vara lite äldre än tjugo.