Vill ställa mig på balkongen, sträcka ut armarna i luften, och bara skrika rakt ut, så det ekar mellan husen. Inte ett skrik av ångest eller ilska. Ett skrik som rymmer alla de känslor som bubblar i min kropp just nu. Lycka, hänförelse, rädsla, längtan och hopp.

Det blev en sen kväll på spa:t med väninnorna igår. Det var ett naket möte mellan fyra kvinnor med mycket skratt, många allvarliga samtal och en massa skvaller. När vi skildes åt, jag gick åt mitt håll ensam, så kände jag mig inte ensam, jag kände mig älskad, lycklig, och många insikter rikare.

Jag sov som ett barn, och vaknade utvilad vid nio-tiden. Jag satte mig med min kaffekopp framför datorn, och kände mig så nöjd och tillfreds med livet. Då dunsade det till i hallen när två brev damp ner på hallgolvet. Det ena var från socialtjänsten, en kallelse till möte med socialsekreterare och LSS-handläggare. Jag tror att vi ska försöka få till en lösning på Lillemans fritid här hemma. Det andra brevet var från habiliteringen, med två mötestider. En träff bara för oss föräldrar och en utbildningsträff för hela nätverket kring Lilleman, med psykologen från mobila teamet.

Vi lyckades! Efter all kamp för att få rätt hjälp, nu är den här. Nu kan det bara bli bättre! Alla insatser som samhället kan erbjuda är igång.

Det mina vänner brukar påpeka, och mina chefer, och mina anställda, är att jag måste bli bättre på att be om hjälp. Nu har jag bett om hjälp, och den har anlänt, i alla skepnader som finns.

Jag har kämpat på i uppförsbacke och motvind. Jag har varit förtvivlad ibland, lycklig och hoppfull i bland, men fortsatt att gå framåt. Nu börjar backen plana ut sig, och jag ser horisonten. Kanske är det min tur snart! Så jag vill skrika ut ett segervrål, som rymmer alla känslor jag har burit med mig hela vägen. Sorg över det jag förlorat, glädje över det jag vunnit, längtan efter det som kan komma och lycka över allt jag har.