Följande konversation har jag fått tillåtelse av Lilleman att återge:

Jag och Lilleman står och bakar lussekatter. Degen är klar och vi börjar forma bullarna. Lilleman kämpar fortfarande med den första när jag har gjort sju stycken katter. Han säger klagande att det är så svårt att få till dem som de "ska se ut." Det blir bara bullar, säger han.

"Men gör bullar då! säger jag. "Det finns ingen lag som säger att lussekatter måste se ut så här, fortsätter jag, och sveper med handen över mina färdiga.

"Nej, kanske det, svarar Linus, och det finns ingen lag som säger att jag måste göra läxorna heller, eller gå och lägga mig klockan nio. Han refererar till ett tidigare samtal.

"Joo, säger jag skämtsamt, en sån lag finns!"

"Jag vet, jag vet" skrattar Linus, mamma-lagen! Men mamma, vet du vilken lag som säger att alla lussekatter måste se likadana ut? Autism-lagen!"

Jag erkänner mig besegrad.

Vi fortsätter att prata glatt om ditt och datt där vi står och knåpar, när Lilleman plötsligt tar en degklump med en beslutsam min. "Nej nu, autism, nu ska jag besegra dig! säger han. "Nu SKA jag göra en helt annorlunda lussebulle! Autismen ska inte vinna över mig!" Sen lägger han ner all sin enrgi på att skapa en ny bulle, en som han sett på en bild på receptet. I mina modersögon blev det den vackraste lussebullen jag någonsin sett.