Tjockisen ska bli smal. Igen...

Märkligt det där egentligen. Att man kan se bilden så klar. Hur kilona bara rasar, och man blir smal och smärt, och fräsch som en dag, på ingen tid alls. Efter första gången på gymmet på en månad kikar man förstulet i spegeln för att se om magen börjat försvinna. Jag skojar inte. Efter FÖRSTA GÅNGEN. Jag är väl medveten om hur komiskt och verklighetsfrånvänt det är, men likafullt beter jag mig precis så.

Jag känner mig så äckligt självbelåten och stolt när jag känner träningsvärken efter ett pass. Går och pöser och undrar om folk kan se på mig att jag är "den sportiga typen". Om jag ser så där pigg och fräsch ut som alla de där Friskis-och-svettis-typerna som jag AVSKYR, just för att de alltid ser så pigga och fräscha ut. Så råkar jag gå förbi ett skyltfönster och ser min spegelbild i profil...

Det är då jag inser att jag ser ut precis som jag gjorde för två dagar sen. Trött och glåmig. En mage med... ska vi säga... lovehandles -  lite här och där. Byxorna sitter lite dåligt, och tröjan putar ut där bak. Och det är nu jag får en obetvingad lust att gå hem, lägga mig på soffan med en stor chokladkaka och min filt. Nästa dag när det är dags för gymmet, vill jag säga att det är alldeles för sent, jag är alldeles för trött, och har alldeles för mycket att göra.

Men nu har jag tänkt till en gång till. Jag SKA bli smal. Jag SKA bli pigg och fräsch. Män ska vända sig om efter mig på gatan. Jag har slutat röka, jag har slutat snusa, jag ska väl klara av att börja med något också!