För längesen gjorde jag en mental lista på vad jag ville hinna göra/lära mig innan jag dör. Ungefär såhär såg den ut:

• Resa till Egypten
• Resa till Europas huvudstäder
• Skriva en bok
• Rida islandshäst
• Lära mig bugga
• Utmana mina fobier, genom att tex åka en läskig karusell

Har hittills bockat av en av punkterna, vilket jag gjorde i somras. Nej just det, det finns en till, hemlig, punkt, som jag också bockat av...  

För ca två månader sen gjorde jag en ny lista, som jag vill bli klar med inom ett år. Så här ser den ut:

• Klara ut allt ekonomiskt med X-et
• Begära vårdbidrag
• Byta namn
• Få ordning på korttids, avlösning, och skola för Lilleman
• Få igång strukturen här hemma med scheman odyl för Lilleman
• Träna regelbundet
• Göra lägenheten så fin att jag trivs i den
• Börja köra bil igen

Jag har bockat av 4 punkter och 3 är på god väg. Bara bilkörningen kvar...

Börjar nu så sakteliga återhämta mig efter lördagens fest. Kändes så härligt att få samla nästan alla mina vänner som funnits kring mig det senaste halvåret. Den här  smärtsamma, omvälvande, men fantastiska,tiden av mitt liv. 

Karin Boye skrev "Visst gör det ont när knoppar brister", och det är ju så det är. Jag har intalat mig själv att jag mår toppen, för att jag borde må toppen. Jag är fri, och skapar mig ett eget liv, på mitt eget sätt, och det är en underbart befriande känsla. Jag vet att jag har gjort rätt val längs vägen. Men det är klart att det måste få vara tungt, och det måste få göra ont, att ömsa skinn.

Vi går igenom stora förändringar, jag, mina barn, och min fd man. Det går inte smärtfritt. Jag försökte, precis som jag gjort så många gånger förr, att bara köra igenom den här perioden i 180 knyck, för att inte hinna känna efter. I lördags körde jag lite för fort, så i söndags vaknade jag upp, på alla plan, och insåg att jag vet bättre än så.

Jag älskar er verkligen, mina kära vänner. Kärleken till barnen, och äkta vänskap, är mitt syre i livet just nu. Jag behöver få skratta och dansa och ha roligt ibland, och glömma alla bekymmer för en dag. Andra gånger behöver jag en axel att gråta ut mot.

När jag tappar balansen, och det blir för mycket av det ena eller andra, behöver jag en vän som talar om det för mig. Det kanske är den allra viktigaste uppgiften för mina vänner just nu.

Jag lever mitt liv fullt ut, till 100%. Det är min lycka, och min förbannelse. Jag tänker fortsätta att göra det, men jag tänker jobba mig igenom varje liten krok och avsats istället för att blunda och köra rakt fram.