Idag har jag så äntligen skickat in pappren till Skatteverket. Ansökan om namnändring. Och det känns så underligt befriande. Ett märkligt lyckorus har dröjt sig kvar i kroppen.

Min inflyttningsfest om en vecka har fått en ny innebörd för mig. Det är min dopfest, min hyllning till livet. Till en ny början. This is my life, my friends. This is my time to stand.

Så har jag då gjort allt det där jag borde...

och livet går vidare som om inget hänt.

Lilleman fick ett utbrott som kom från avgrunden igår. Och när jag stod där kändes det som om jorden rämnade under fötterna. Jag undrade om jag verkligen skulle orka.

Men när han satte sig på golvet och började gråta, så var alla dessa tankar borta, och bara mitt blödande modershjärta fanns kvar.

Sedan satt vi på soffan och käkade godis och såg på film som om inget hänt.

Och han lovar mig att det aldrig ska hända igen. Och jag lovar honom att jag ska vara tålmodig.

Och jag önskar, jag önskar, att det är sant.

Finns det någon som vill dela mitt liv

Naket och rått

Precis som det är

När jag dansar och ler

vädret är gott

det är då du är här

Men när stormarna viner

det är kuling hos mig

stannar du än?

När jag inte vill drunkna

och ber om din hand

ger du mig den?

Finns det någon som stannar

som ger allt han har

Som gläds åt min glädje

och gråter med mig

Jag ger av mitt hjärta

jag ger av min själ

Men livet jag lever

får jag dela med dig.