Ibland undrar jag i hemlighet om jag har en släng av Asperger jag med. Fast å andra sidan undrar jag det om rätt många.

Det är det där med relationer, förväntningar och krav, som är så knepigt ibland. Och då pratar jag inte om kärleksrelationer, det är i en egen division. Nej, vanliga mellanmänskliga relationer, vänner och bekanta.

Precis som med kärleken dyker jag rätt in i vänskapsrelationer med hela mitt hjärta. Jag har inte så många ytliga bekanta. Vinner någon min vänskap så är det på riktigt. Och några få utvalda räknar jag som mina närmaste vänner, och dem är jag lojala och trogna och vårdar ömt, som om de var min syster eller bror.

Och där kom vi till den ömmande punkten. För precis som när man blir kär, så händer det då och då att objektet för mina varma känslor inte uppfattar vår relation på samma sätt. Då jag tycker att vi kommit varandra så nära, att vi snudd på är bästa vänner, ser min vän MIG som en i raden av alla nya roliga bekantskaper. Och som det oftast är i såna fall, svalnar intresset rätt snabbt, när jag är utforskad, och nya jaktmarker ska besökas.

Faktum är, att det känns lika förödmjukande att känna sig dumpad, eller negligerad, av en vän, som av en potentiell pojkvän. Speciellt om man räknat in den vännen till sina närmsta. Man står där med långnäsa, och känner sig ganska dum. Det är bara att sopa upp resterna av sitt krossade ego, och stapla vidare. Man har i alla fall en till vän på Facebook...

Jag ligger i sängen i alla fall. Det är ju alltid en början...

Lilleman och Storeman var på bio idag, och jag fick lite oväntad ledighet.

Det är lite svårt att hantera sådan tid. Jag börjar rada upp allt jag vill, och borde göra, i mitt inre. Bara tankarna gör mig så matt att jag sätter mig i soffan.

Jag börjar spela i mobilen medans jag tänker. Hux flux har det gått en timme, och bara två återstår.

Det blev en pizza och en öl med vännerna på närmsta restaurangen. Sen raka spåret hem. Jag tänkte diska, dammsuga, och sen läsa, men först bara kolla lite snabbt på FB. Jag kollade, och kollade lite till, och sedan ringde telefonen. Det var Storeman, som så att de var på väg.

Inget blir väl nånsin som man tänkt sig, men vad gör väl ändå det?