Andas, andas....

Jag lovar och svär, jag glömmer inte att andas...

Igår kväll var jag ett mönsterexempel på den perfekta mamman. Jag följde skolboken till punkt och pricka. Jag ägnade hela kvällen åt Lilleman, lyssnade på honom och umgicks med honom. Lilleman tjatade om än det ena, än det andra. Jag svarade lugnt men bestämt vad som var rimligt. När det var dags att sova ställde han till en liten scen, och ömsom grät, ömsom skrek okvädesord. Jag var tålmodig men tydlig igenom hela striden. Jag talade mycket tydligt om för honom att han måste följa de tider och regler som gäller här. Det tog naturligtvis så länge att han inte somnade en sekund innan den tid han önskat själv, men han låg åtminstone i sängen.

Så ringer väckarklockan på morgonen och jag går för att väcka min lilla prins.

"Godmorgon hjärtat, det är dags att stiga upp nu."

"Uhmm.. ä.."

"Gubben, du måste vakna."

"Jag ska sova till halvåtta, åtta!"

"Nej, du måste stiga upp nu!"

"Gå!"

Det är nu det är dags att andas... Andas, andas...

Att vara lugn och tålmodig, när man ska hinna med tåget till jobbet, det är en konst vill jag lova! Att bli arg, är en katastrof på morgonen, det vet jag av bitter erfarenhet. Det har slutat i 10 av 10 fall, med att saker har flugit tvärs genom rummet, och Lilleman har stannat hemma i alla fall.

Så hur löser man då det faktum att man har en trettonåring som vägrar gå upp ur sängen, och är för impulsstyrd för att bli lämnad själv? Svar: Man löser det inte. Man sitter hemma med sin lilla prins.

Trots att jag med all tydlighet och auktoritet jag kunnat frambringa, kungjort vad som gäller, sitter jag här med långnäsa, och kan inget annat göra. Jag har en mycket stark impuls att lyfta honom ur sängen och bära ner till taxin. Men när jag ser synen framför mig, hur jag försöker bära en urstark tonårskille, utan en tråd på kroppen, ner för trappen, så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Tror vi kan utesluta det som metod direkt.

Hade jag nu läst det här, innan jag fick denna utmaning för tretton år sedan, hade jag varit mycket vis. Jag hade snusförnuftigt sagt att den där mamman kan inte sätta gränser. Hade det varit min son, då hade jag minsann inte låtit honom styra, jag hade sagt ifrån på skarpen... Ojojoj, vad jag trodde mig veta mycket då, och vad lite jag egentligen visste...

Det jag vet, är att man inte löser problemet genom att vara mer bestämd på morgonen. Man löser det genom att förstå orsaken till beteendet, och ändra något därifrån. Få ungen i säng i tid, få honom att tycka att det är ok att åka till skolan, göra alla tider och regler klara och tydliga.

Och andas, glöm inte att andas!