Nu fortsätter jag bara framåt. Det finns ingen återvändo.

Nu har jag dragit i alla tåtar jag hittat för att Lilleman ska få ett bra liv. Jag kan inte stilla se på när min son lider. Vilken mamma kan?

Att få lämna bort honom varannan vecka. Bara höra hans röst i telefonen, när han stått ensam i kylan i timmar. Inte få ta honom i sin famn när han har skrikit i ångest.

Men nu gör jag allt för att det ska bli bättre. Jag ser ljuset i tunneln. Så kan jag då också ge Lilleman av den positiva energi jag samlar på mig, så att han orkar gå den sista biten.

Nu kan inget stoppa mig. Inte griniga Lss-handläggare, inte fyrkantiga pedagoger, inte ens Pappa Kackerlacka!

Sitter så här, den första dagen i resten av mitt liv.

Vill göra en tydlig markering för mig själv. Nu börjar vi om, på ett nytt kapitel. Boken om mig själv, den skriver jag.

Det finns så mycket i ens liv som man inte kan påverka, men man har alltid ett val. Man väljer hur man hanterar de hinder som kommer i ens väg.

Nu väljer jag att inte backa eller vända om, rak i ryggen fortsätter jag framåt. Jag rusar inte blint i full fart, så jag faller i alla diken, eller slår för hårt i murarna. Jag klättrar över stenar och stockar i vind och regn. Det går sakta ibland, men jag vet vart jag är på väg.

Så följ mig nu på min vandring på den väg som kallas livet. Här börjar resan....