Den här tröttheten som kommer av att man sovit för lite, det är en ganska skön trötthet. Jag vet att den går över om jag sover.

Det är den där tröttheten som går in i själen, som tränger genom märg och ben, och får mig att vilja dra täcket över huvudet, och aldrig mer titta upp, det är den tröttheten som är svår. Den tröttheten som får mig att tappa fart, tappa fokus.

Idag är jag bara trött av sömnbrist, och på något sätt känns det okej. Jag har någon slags energi. Den har inte flyttat ut till mina armar och ben, men i huvudet är jag full av spring. Jag avverkade ett par, tre ärenden, bara på väg från jobbet imorse. Sedan ringde fk, och jag fick en sak till att bocka av. Det fyller  mig med en sån tillfredsställelse, känslan av att vara på väg någonstans. Framåt, bara framåt.

Samtalade med en arbetskamrat igår. Och för första gången sa jag att jag inte ville ha ett seriöst förhållande just nu, och menade det. Jag har sagt det rätt länge, men mest för att det förväntas av mig.

Logiken säger mig att det är oförnuftigt att ge sig in i ett förhållande så tidigt. Klokheten säger mig att det är bra för mig att vara själv ett tag, hitta mig själv (Varför? Jag är inte försvunnen, jag är här!) och allt det där... Men hjärtat säger mig att jag vill ha någon bredvid mig i sängen när det är mörkt.

Jag vet, med en smärtsam klarhet, att jag inte har det bästa CV:et i min ansökan om livskamrat. Jo, själv tror jag mig vara ett hyfsat kap. Jag är en rätt bra människa, som ger allt för min familj. Men det var just det där, med familj.

En potentiell käresta får nöja sig med en del av mig. Inte bara har jag två barn, som många andra i min ålder har, ett av barnen tar väldigt mycket av min tid och energi i anspråk. Det är inget som kommer ändras i första taget.

Så när jag nu bestämmer mig för att jag vill vara själv, så vet jag inte hur mycket det handlar om rädsla att bli avvisad, och hur mycket som faktiskt är ett behov av att leva ensam ett tag.

Men... det är bara att vara nöjd med tillvaron, av vilken anledning det än må vara. Jag lever en dag i taget, och välkomnar det som möter mig på livets väg. Kommer min drömprins släntrande, och talar om att nu, nu har han förstått att det är mig han vill vara med, mig och allt som där tillkommer, då tar jag emot honom med öppna armar, så får vi ta en dag i taget tillsammans.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

 Om det räckte att gråta en enda gång. En gång för alla gråta bort all min smärta och längtan för alltid. Låta förtvivlan skölja ur kroppen och låta dig rinna ut ur mitt inre med tårarna. Sen var du borta, och livet gick vidare som om ingenting...

När Lilleman var två år gammal och var svårt sjuk, åkte vi skytteltrafik till sjukhuset, och blev hemskickade som hysteriska föräldrar varje gång. Förutom den sista gången, då hjärntumören upptäcktes, i sista minuten. En vecka till, så hade Lilleman ...

Jag åkte och hälsade på Lilleman i hans nya hem. Han visade stolt upp sitt rum. Det var fräscht och nytapetserat. Han har en liten hall, och ett eget badrum med dusch. En säng, en liten byrå och ett bord och en stol. På anslagstavlan ovanför skrivbor...

Jodå, nu har jag handlat ram till tavlan, lite kläder, pysselgrejer och annat till Lillemans nya hem. Jag ska åka dit lite senare idag och göra "det där mammor vill göra": fixa, trixa, pynta och pyssla om. Och sen ska det kännas så mycket bättre. D...

Och nu står jag här, med alla dessa känslor, som jag inte vet var jag ska ta vägen med. Det är som att måla ett tidlöst konstverk som ingen får se. Vilket slöseri.  ...