Idag är jag trött.

Jag är förlamande trött i benen, i fötterna och i hela kroppen.Varje steg känns som ett sjumilakliv.

Jag är trött i huvudet, som det vore fullt av bomullsvadd istället för en hjärna. Varje tanke är en ansträngning. Allt går liksom i slowmotion.

Jag är trött i själen, ända in i min ryggmärg, och mitt hjärta orkar nästan inte slå längre. Varje stark känsla gör bokstavligen ont i bröstet. Och jag har så många känslor som slåss i mitt inre. Men jag orkar inte tänka en tanke klart idag. Jag orkar inte analysera och tolka mina känslor.

När en tanke dyker upp så kapitulerar jag fullständigt och omedelbart.

När Lilleman är hemma strider jag varje dag och varje minut. För att han ska må bra, för att jag ska må bra, för att allt ska fungera för oss och vår omgivning. För att han ska gå till skolan, för att han ska göra sina läxor, för att han inte ska skrika fula ord och kasta saker varje gång han blir arg. För att han inte ska vilja dö varje gång något går emot honom. Jag strider för att han ska få den hjälp han behöver, och att jag ska få det stöd jag behöver. För att han ska få träffa sin pappa, och för att jag ska få träffa hans storebror. Jag kämpar för att hinna med neurolog, audiolog, ortoptist, endokrinolog, specialisttandvård, dietist, arbetsterapeut, psykolog, specialpedagog, socialsekreterare och LSS-handläggare mellan striderna.

När Lilleman är på korttids, kämpar jag varje dag och minut, för att komma ikapp på mitt arbete, för att komma ikapp här hemma, med tvätt och städning, för att hinna med alla möten och telefonsamtal och skrivelser och ansökningar. Jag stressar för att hinna återhämta mig, för att få ett socialt liv, och mina behov uppfyllda. Och jag kämpar för att vara glad och positiv och se lösningar istället för problem.

När du träffar mig på Ica och frågar hur det är, kommer jag att svara "Tack, bara bra! Själv då?"

Jag är trött på att känna mig som en belastning, för mina vänner och för samhället. Jag är trött på förklara min sons beteende och försvara mitt föräldraskap. Jag är trött på att känna ojämlikhet i mina relationer. Jag är trött på att tigga om sällskap, besök eller samtal när jag äntligen får möjlighet att umgås med andra vuxna. Jag är trött på att ständigt vara tvungen att be om hjälp.

Det enda jag vill är att känna mig älskad, otvunget och för min egen skull, precis som jag är. Jag vill att mina vänner väljer att vara kring mig för att de trivs i mitt sällskap, inte för att jag ber om det eller behöver det. Jag vill att mina vänner ska känna förtroende för mig när de behöver någon att prata med, precis så som jag behöver någon att prata med när det svämmar över. Jag vill att mina vänner ber mig om hjälp när de behöver det. Om någon hjälper mig, vill jag att de väljer det själva, för att de älskar mig och vill mitt bästa.

Jag är en bra människa, och jag är en god vän. Men just nu är jag trött, så trött, och jag önskar att de jag älskar tar emot mig om jag faller, även om jag inte ber om det.