Börjar nu så sakteliga återhämta mig efter lördagens fest. Kändes så härligt att få samla nästan alla mina vänner som funnits kring mig det senaste halvåret. Den här  smärtsamma, omvälvande, men fantastiska,tiden av mitt liv. 

Karin Boye skrev "Visst gör det ont när knoppar brister", och det är ju så det är. Jag har intalat mig själv att jag mår toppen, för att jag borde må toppen. Jag är fri, och skapar mig ett eget liv, på mitt eget sätt, och det är en underbart befriande känsla. Jag vet att jag har gjort rätt val längs vägen. Men det är klart att det måste få vara tungt, och det måste få göra ont, att ömsa skinn.

Vi går igenom stora förändringar, jag, mina barn, och min fd man. Det går inte smärtfritt. Jag försökte, precis som jag gjort så många gånger förr, att bara köra igenom den här perioden i 180 knyck, för att inte hinna känna efter. I lördags körde jag lite för fort, så i söndags vaknade jag upp, på alla plan, och insåg att jag vet bättre än så.

Jag älskar er verkligen, mina kära vänner. Kärleken till barnen, och äkta vänskap, är mitt syre i livet just nu. Jag behöver få skratta och dansa och ha roligt ibland, och glömma alla bekymmer för en dag. Andra gånger behöver jag en axel att gråta ut mot.

När jag tappar balansen, och det blir för mycket av det ena eller andra, behöver jag en vän som talar om det för mig. Det kanske är den allra viktigaste uppgiften för mina vänner just nu.

Jag lever mitt liv fullt ut, till 100%. Det är min lycka, och min förbannelse. Jag tänker fortsätta att göra det, men jag tänker jobba mig igenom varje liten krok och avsats istället för att blunda och köra rakt fram.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

 Om det räckte att gråta en enda gång. En gång för alla gråta bort all min smärta och längtan för alltid. Låta förtvivlan skölja ur kroppen och låta dig rinna ut ur mitt inre med tårarna. Sen var du borta, och livet gick vidare som om ingenting...

När Lilleman var två år gammal och var svårt sjuk, åkte vi skytteltrafik till sjukhuset, och blev hemskickade som hysteriska föräldrar varje gång. Förutom den sista gången, då hjärntumören upptäcktes, i sista minuten. En vecka till, så hade Lilleman ...

Jag åkte och hälsade på Lilleman i hans nya hem. Han visade stolt upp sitt rum. Det var fräscht och nytapetserat. Han har en liten hall, och ett eget badrum med dusch. En säng, en liten byrå och ett bord och en stol. På anslagstavlan ovanför skrivbor...

Jodå, nu har jag handlat ram till tavlan, lite kläder, pysselgrejer och annat till Lillemans nya hem. Jag ska åka dit lite senare idag och göra "det där mammor vill göra": fixa, trixa, pynta och pyssla om. Och sen ska det kännas så mycket bättre. D...

Och nu står jag här, med alla dessa känslor, som jag inte vet var jag ska ta vägen med. Det är som att måla ett tidlöst konstverk som ingen får se. Vilket slöseri.  ...