Så mycket tankar som bubblar i mig. Så svårt att sortera och hantera.

Härom dagen berättade Lilleman för mig att en personal på hans skola talat om för en annan elev att han "går på soc", som en förklaring på hans beteende. "Går på soc"... Vad i hela världen betyder det??? Vi får inte socialbidrag, så det är det inte hon menar. Vi har insatser från socialtjänsten, som avlösarservice t ex. Och på vilket sätt ska det förklara Lillemans beteende? ATT en person som är anställd på en resursskola för barn med olika funktionshinder begår ett så allvarligt tjänstefel, och bryter mot sekretessen gentemot ett barn, är i sig obegripligt. Dessutom väcker hennes beteende en hel del oro kring hennes människosyn i övrigt. Samma person ska ha pratat nedvärderande med Lilleman vid flertalet tillfällen, om att han beter sig som en bebis.

Jag har en hel del press på mig från olika håll att få Lilleman till skolan. Jag vänder ut och in på mig själv för att lyckas. När jag får honom till skolan kommer han hem mer nerslagen än innan, och vägrar gå tillbaka. Hur ska jag orka fortsätta? Var går min gräns?

Jag ringde till handläggaren på socialtjänsten och pratade idag, om hur jag upplever hela situationen. Vi pratade om just det, var går min gräns? Och var går andras gräns? Jag sa att jag många gånger vill göra som Mr X, bara ge upp, och lämna över ansvaret till någon annan. Men varje gång hittar jag ett litet frö av hopp eller energi, som jag klamrar mig fast vid. För jag är mamma, Lilleman är min son. Jag är hans ankare, hans enda fasta punkt i en tillvaro som gungat i över ett år. Jag kan inte svika honom jag också.

Hon berättade om en annan förälder hon läst om som fortfarande kämpar för sin dotters rättigheter. Hon var 80 år gammal. Ja, så är det väl. Vi är föräldrar tills vi ligger i graven.

Socialsekreteraren tyckte att jag skulle sjukskriva mig på heltid, så att jag skulle orka med vardagen, och orka ta alla de strider jag behöver ta. Jag började fundera på det.

Jag funderar över varför det tar emot så mycket. Jag tycker ju att jag blir starkare och starkare. Jag tycker att jag har hittat ett sätt att hantera mina egna känslor, även om min situation inte förändrats till det bättre. Är det då ett nederlag att bli sjukskriven? Erkänner man sig besegrad då? Är det ett steg bakåt, eller en ny lösning? Är det en svaghet eller en styrka? Jag vet inte.

 

Sofia L.

8 december 2011 15:54

Alltså...hur är det möjligt att folk kan vara så korkade?
Blir så arg!!! Stå på dig, Maja. Du gör rätt som kämpar så mycket som du gör, men glöm inte bort dig själv i det hela. Tror också att sjukskrivning kan vara en utväg. Trots att du känner dig starkare just nu... Var försiktig! Ta hand om dig!
KRAAAAAM!!!

Maja

9 december 2011 14:26

Möter så mycket idioti, fördomar, diskriminering och elakhet.... inget förvånar mig längre.
Jag försöker faktiskt ta hand om mig själv emellanåt. Jag måste ju orka, så jag ser det som en investering för både mig o Linus. Ibland är det svårt att få till bara!
KRAM!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

 Om det räckte att gråta en enda gång. En gång för alla gråta bort all min smärta och längtan för alltid. Låta förtvivlan skölja ur kroppen och låta dig rinna ut ur mitt inre med tårarna. Sen var du borta, och livet gick vidare som om ingenting...

När Lilleman var två år gammal och var svårt sjuk, åkte vi skytteltrafik till sjukhuset, och blev hemskickade som hysteriska föräldrar varje gång. Förutom den sista gången, då hjärntumören upptäcktes, i sista minuten. En vecka till, så hade Lilleman ...

Jag åkte och hälsade på Lilleman i hans nya hem. Han visade stolt upp sitt rum. Det var fräscht och nytapetserat. Han har en liten hall, och ett eget badrum med dusch. En säng, en liten byrå och ett bord och en stol. På anslagstavlan ovanför skrivbor...

Jodå, nu har jag handlat ram till tavlan, lite kläder, pysselgrejer och annat till Lillemans nya hem. Jag ska åka dit lite senare idag och göra "det där mammor vill göra": fixa, trixa, pynta och pyssla om. Och sen ska det kännas så mycket bättre. D...

Och nu står jag här, med alla dessa känslor, som jag inte vet var jag ska ta vägen med. Det är som att måla ett tidlöst konstverk som ingen får se. Vilket slöseri.  ...