Andas, andas....

Jag lovar och svär, jag glömmer inte att andas...

Igår kväll var jag ett mönsterexempel på den perfekta mamman. Jag följde skolboken till punkt och pricka. Jag ägnade hela kvällen åt Lilleman, lyssnade på honom och umgicks med honom. Lilleman tjatade om än det ena, än det andra. Jag svarade lugnt men bestämt vad som var rimligt. När det var dags att sova ställde han till en liten scen, och ömsom grät, ömsom skrek okvädesord. Jag var tålmodig men tydlig igenom hela striden. Jag talade mycket tydligt om för honom att han måste följa de tider och regler som gäller här. Det tog naturligtvis så länge att han inte somnade en sekund innan den tid han önskat själv, men han låg åtminstone i sängen.

Så ringer väckarklockan på morgonen och jag går för att väcka min lilla prins.

"Godmorgon hjärtat, det är dags att stiga upp nu."

"Uhmm.. ä.."

"Gubben, du måste vakna."

"Jag ska sova till halvåtta, åtta!"

"Nej, du måste stiga upp nu!"

"Gå!"

Det är nu det är dags att andas... Andas, andas...

Att vara lugn och tålmodig, när man ska hinna med tåget till jobbet, det är en konst vill jag lova! Att bli arg, är en katastrof på morgonen, det vet jag av bitter erfarenhet. Det har slutat i 10 av 10 fall, med att saker har flugit tvärs genom rummet, och Lilleman har stannat hemma i alla fall.

Så hur löser man då det faktum att man har en trettonåring som vägrar gå upp ur sängen, och är för impulsstyrd för att bli lämnad själv? Svar: Man löser det inte. Man sitter hemma med sin lilla prins.

Trots att jag med all tydlighet och auktoritet jag kunnat frambringa, kungjort vad som gäller, sitter jag här med långnäsa, och kan inget annat göra. Jag har en mycket stark impuls att lyfta honom ur sängen och bära ner till taxin. Men när jag ser synen framför mig, hur jag försöker bära en urstark tonårskille, utan en tråd på kroppen, ner för trappen, så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Tror vi kan utesluta det som metod direkt.

Hade jag nu läst det här, innan jag fick denna utmaning för tretton år sedan, hade jag varit mycket vis. Jag hade snusförnuftigt sagt att den där mamman kan inte sätta gränser. Hade det varit min son, då hade jag minsann inte låtit honom styra, jag hade sagt ifrån på skarpen... Ojojoj, vad jag trodde mig veta mycket då, och vad lite jag egentligen visste...

Det jag vet, är att man inte löser problemet genom att vara mer bestämd på morgonen. Man löser det genom att förstå orsaken till beteendet, och ändra något därifrån. Få ungen i säng i tid, få honom att tycka att det är ok att åka till skolan, göra alla tider och regler klara och tydliga.

Och andas, glöm inte att andas!

För längesen gjorde jag en mental lista på vad jag ville hinna göra/lära mig innan jag dör. Ungefär såhär såg den ut:

• Resa till Egypten
• Resa till Europas huvudstäder
• Skriva en bok
• Rida islandshäst
• Lära mig bugga
• Utmana mina fobier, genom att tex åka en läskig karusell

Har hittills bockat av en av punkterna, vilket jag gjorde i somras. Nej just det, det finns en till, hemlig, punkt, som jag också bockat av...  

För ca två månader sen gjorde jag en ny lista, som jag vill bli klar med inom ett år. Så här ser den ut:

• Klara ut allt ekonomiskt med X-et
• Begära vårdbidrag
• Byta namn
• Få ordning på korttids, avlösning, och skola för Lilleman
• Få igång strukturen här hemma med scheman odyl för Lilleman
• Träna regelbundet
• Göra lägenheten så fin att jag trivs i den
• Börja köra bil igen

Jag har bockat av 4 punkter och 3 är på god väg. Bara bilkörningen kvar...

Börjar nu så sakteliga återhämta mig efter lördagens fest. Kändes så härligt att få samla nästan alla mina vänner som funnits kring mig det senaste halvåret. Den här  smärtsamma, omvälvande, men fantastiska,tiden av mitt liv. 

Karin Boye skrev "Visst gör det ont när knoppar brister", och det är ju så det är. Jag har intalat mig själv att jag mår toppen, för att jag borde må toppen. Jag är fri, och skapar mig ett eget liv, på mitt eget sätt, och det är en underbart befriande känsla. Jag vet att jag har gjort rätt val längs vägen. Men det är klart att det måste få vara tungt, och det måste få göra ont, att ömsa skinn.

Vi går igenom stora förändringar, jag, mina barn, och min fd man. Det går inte smärtfritt. Jag försökte, precis som jag gjort så många gånger förr, att bara köra igenom den här perioden i 180 knyck, för att inte hinna känna efter. I lördags körde jag lite för fort, så i söndags vaknade jag upp, på alla plan, och insåg att jag vet bättre än så.

Jag älskar er verkligen, mina kära vänner. Kärleken till barnen, och äkta vänskap, är mitt syre i livet just nu. Jag behöver få skratta och dansa och ha roligt ibland, och glömma alla bekymmer för en dag. Andra gånger behöver jag en axel att gråta ut mot.

När jag tappar balansen, och det blir för mycket av det ena eller andra, behöver jag en vän som talar om det för mig. Det kanske är den allra viktigaste uppgiften för mina vänner just nu.

Jag lever mitt liv fullt ut, till 100%. Det är min lycka, och min förbannelse. Jag tänker fortsätta att göra det, men jag tänker jobba mig igenom varje liten krok och avsats istället för att blunda och köra rakt fram.

Den här tröttheten som kommer av att man sovit för lite, det är en ganska skön trötthet. Jag vet att den går över om jag sover.

Det är den där tröttheten som går in i själen, som tränger genom märg och ben, och får mig att vilja dra täcket över huvudet, och aldrig mer titta upp, det är den tröttheten som är svår. Den tröttheten som får mig att tappa fart, tappa fokus.

Idag är jag bara trött av sömnbrist, och på något sätt känns det okej. Jag har någon slags energi. Den har inte flyttat ut till mina armar och ben, men i huvudet är jag full av spring. Jag avverkade ett par, tre ärenden, bara på väg från jobbet imorse. Sedan ringde fk, och jag fick en sak till att bocka av. Det fyller  mig med en sån tillfredsställelse, känslan av att vara på väg någonstans. Framåt, bara framåt.

Samtalade med en arbetskamrat igår. Och för första gången sa jag att jag inte ville ha ett seriöst förhållande just nu, och menade det. Jag har sagt det rätt länge, men mest för att det förväntas av mig.

Logiken säger mig att det är oförnuftigt att ge sig in i ett förhållande så tidigt. Klokheten säger mig att det är bra för mig att vara själv ett tag, hitta mig själv (Varför? Jag är inte försvunnen, jag är här!) och allt det där... Men hjärtat säger mig att jag vill ha någon bredvid mig i sängen när det är mörkt.

Jag vet, med en smärtsam klarhet, att jag inte har det bästa CV:et i min ansökan om livskamrat. Jo, själv tror jag mig vara ett hyfsat kap. Jag är en rätt bra människa, som ger allt för min familj. Men det var just det där, med familj.

En potentiell käresta får nöja sig med en del av mig. Inte bara har jag två barn, som många andra i min ålder har, ett av barnen tar väldigt mycket av min tid och energi i anspråk. Det är inget som kommer ändras i första taget.

Så när jag nu bestämmer mig för att jag vill vara själv, så vet jag inte hur mycket det handlar om rädsla att bli avvisad, och hur mycket som faktiskt är ett behov av att leva ensam ett tag.

Men... det är bara att vara nöjd med tillvaron, av vilken anledning det än må vara. Jag lever en dag i taget, och välkomnar det som möter mig på livets väg. Kommer min drömprins släntrande, och talar om att nu, nu har han förstått att det är mig han vill vara med, mig och allt som där tillkommer, då tar jag emot honom med öppna armar, så får vi ta en dag i taget tillsammans.

Ibland undrar jag i hemlighet om jag har en släng av Asperger jag med. Fast å andra sidan undrar jag det om rätt många.

Det är det där med relationer, förväntningar och krav, som är så knepigt ibland. Och då pratar jag inte om kärleksrelationer, det är i en egen division. Nej, vanliga mellanmänskliga relationer, vänner och bekanta.

Precis som med kärleken dyker jag rätt in i vänskapsrelationer med hela mitt hjärta. Jag har inte så många ytliga bekanta. Vinner någon min vänskap så är det på riktigt. Och några få utvalda räknar jag som mina närmaste vänner, och dem är jag lojala och trogna och vårdar ömt, som om de var min syster eller bror.

Och där kom vi till den ömmande punkten. För precis som när man blir kär, så händer det då och då att objektet för mina varma känslor inte uppfattar vår relation på samma sätt. Då jag tycker att vi kommit varandra så nära, att vi snudd på är bästa vänner, ser min vän MIG som en i raden av alla nya roliga bekantskaper. Och som det oftast är i såna fall, svalnar intresset rätt snabbt, när jag är utforskad, och nya jaktmarker ska besökas.

Faktum är, att det känns lika förödmjukande att känna sig dumpad, eller negligerad, av en vän, som av en potentiell pojkvän. Speciellt om man räknat in den vännen till sina närmsta. Man står där med långnäsa, och känner sig ganska dum. Det är bara att sopa upp resterna av sitt krossade ego, och stapla vidare. Man har i alla fall en till vän på Facebook...

Jag ligger i sängen i alla fall. Det är ju alltid en början...

Lilleman och Storeman var på bio idag, och jag fick lite oväntad ledighet.

Det är lite svårt att hantera sådan tid. Jag börjar rada upp allt jag vill, och borde göra, i mitt inre. Bara tankarna gör mig så matt att jag sätter mig i soffan.

Jag börjar spela i mobilen medans jag tänker. Hux flux har det gått en timme, och bara två återstår.

Det blev en pizza och en öl med vännerna på närmsta restaurangen. Sen raka spåret hem. Jag tänkte diska, dammsuga, och sen läsa, men först bara kolla lite snabbt på FB. Jag kollade, och kollade lite till, och sedan ringde telefonen. Det var Storeman, som så att de var på väg.

Inget blir väl nånsin som man tänkt sig, men vad gör väl ändå det?

Jag lyssnar på en vacker låt

och mitt hjärta sjunger

Det sjunger i sin egen melodi

Jag ser på himlen

och mitt hjärta sjunger

Det sjunger högt i fåglars kör

Jag ser min sons förväntansfulla ögon

och mitt hjärta sjunger

Det sjunger tyst en enkel tacksam sång

Vi skrattar högt åt våra sånger

och våra hjärtan sjunger

De sjunger så som bara hjärtan kan.

Mina vänner sträcker ut en hjälpsam hand

och mitt hjärta sjunger

Det sjunger för vårt starka band

De starka stannar vid min sida

och mitt hjärta sjunger

Det sjunger för att hjärtan sjunger.

Jag gick ut för att rasta hunden för en liten stund sedan.

Luften var hög och klar och lite kylig. Solen sken på trädens färgsprakande löv.

Jag mindes plötsligt att det var så här hösten brukade kännas.

Det var så länge sedan sist.

Så länge sedan jag drog in den kalla, tallbarrsdoftande luften genom näsan, lyssnade på de fallna lövens prasslande under mina fötter. Så länge sedan jag gick så sakta genom skogen, och bara njöt av tystnaden.

När jag kom in igen, var det med en ny slags sinnesro i hjärtat. En tillfredsställelse över livet, precis som det är. Ingen önskan om nåt annat. Bara jag, Lilleman och hunden, i vår lilla lägenhet, med Storeman som besöker oss ibland. Just nu är det allt jag behöver.

Min längtan finns, och den är verklig. Jag välkomnar den, och låter den vila i mitt hjärta. Jag vet att en dag blir den verklighet. Men just nu, idag, vill jag leva det liv jag lever.