Tjockisen ska bli smal. Igen...

Märkligt det där egentligen. Att man kan se bilden så klar. Hur kilona bara rasar, och man blir smal och smärt, och fräsch som en dag, på ingen tid alls. Efter första gången på gymmet på en månad kikar man förstulet i spegeln för att se om magen börjat försvinna. Jag skojar inte. Efter FÖRSTA GÅNGEN. Jag är väl medveten om hur komiskt och verklighetsfrånvänt det är, men likafullt beter jag mig precis så.

Jag känner mig så äckligt självbelåten och stolt när jag känner träningsvärken efter ett pass. Går och pöser och undrar om folk kan se på mig att jag är "den sportiga typen". Om jag ser så där pigg och fräsch ut som alla de där Friskis-och-svettis-typerna som jag AVSKYR, just för att de alltid ser så pigga och fräscha ut. Så råkar jag gå förbi ett skyltfönster och ser min spegelbild i profil...

Det är då jag inser att jag ser ut precis som jag gjorde för två dagar sen. Trött och glåmig. En mage med... ska vi säga... lovehandles -  lite här och där. Byxorna sitter lite dåligt, och tröjan putar ut där bak. Och det är nu jag får en obetvingad lust att gå hem, lägga mig på soffan med en stor chokladkaka och min filt. Nästa dag när det är dags för gymmet, vill jag säga att det är alldeles för sent, jag är alldeles för trött, och har alldeles för mycket att göra.

Men nu har jag tänkt till en gång till. Jag SKA bli smal. Jag SKA bli pigg och fräsch. Män ska vända sig om efter mig på gatan. Jag har slutat röka, jag har slutat snusa, jag ska väl klara av att börja med något också!

Vill ställa mig på balkongen, sträcka ut armarna i luften, och bara skrika rakt ut, så det ekar mellan husen. Inte ett skrik av ångest eller ilska. Ett skrik som rymmer alla de känslor som bubblar i min kropp just nu. Lycka, hänförelse, rädsla, längtan och hopp.

Det blev en sen kväll på spa:t med väninnorna igår. Det var ett naket möte mellan fyra kvinnor med mycket skratt, många allvarliga samtal och en massa skvaller. När vi skildes åt, jag gick åt mitt håll ensam, så kände jag mig inte ensam, jag kände mig älskad, lycklig, och många insikter rikare.

Jag sov som ett barn, och vaknade utvilad vid nio-tiden. Jag satte mig med min kaffekopp framför datorn, och kände mig så nöjd och tillfreds med livet. Då dunsade det till i hallen när två brev damp ner på hallgolvet. Det ena var från socialtjänsten, en kallelse till möte med socialsekreterare och LSS-handläggare. Jag tror att vi ska försöka få till en lösning på Lillemans fritid här hemma. Det andra brevet var från habiliteringen, med två mötestider. En träff bara för oss föräldrar och en utbildningsträff för hela nätverket kring Lilleman, med psykologen från mobila teamet.

Vi lyckades! Efter all kamp för att få rätt hjälp, nu är den här. Nu kan det bara bli bättre! Alla insatser som samhället kan erbjuda är igång.

Det mina vänner brukar påpeka, och mina chefer, och mina anställda, är att jag måste bli bättre på att be om hjälp. Nu har jag bett om hjälp, och den har anlänt, i alla skepnader som finns.

Jag har kämpat på i uppförsbacke och motvind. Jag har varit förtvivlad ibland, lycklig och hoppfull i bland, men fortsatt att gå framåt. Nu börjar backen plana ut sig, och jag ser horisonten. Kanske är det min tur snart! Så jag vill skrika ut ett segervrål, som rymmer alla känslor jag har burit med mig hela vägen. Sorg över det jag förlorat, glädje över det jag vunnit, längtan efter det som kan komma och lycka över allt jag har.

Jag blundar hårt och försöker bevara denna känsla inom mig. Precis det här vill jag bevara i mitt inre länge, länge, och plocka fram de dagar som inte är lika hoppfulla. De dagar då livet känns obeskrivligt tungt och svårt. För sådana dagar kommer att komma, det vet jag lika säkert som att denna dag inte  är en av dem.

Nej, inget särskilt har hänt idag. Ingen har gjort eller sagt något som fått mig i denna sinnesstämning. Inte ens vädret är på min sida. Det är en typisk grådaskig, ljummen höstdag.

Det är en känsla av styrka som kommer från mitt djupaste inre. En förvissning om att jag vet hur jag ska gå vidare. Jag klarar det mesta nu. Jag har det jag behöver för att vara lycklig. Jag har mina barn som jag älskar mer än något annat, ett jobb jag trivs med och är bra på, pengar så jag klarar mig o Lilleman, och äkta vänner som finns där när jag verkligen behöver dem. De är inte många, men de jag har är värda mer än någon man jag någonsin älskat.

De vänner som har försvunnit när livet har varit tufft, saknar jag inte. Jag ser inte tillbaka en enda gång.

Jag behöver ingen som visar vägen, ingen som säger hur jag ska gå, ingen som bär mig. Det enda jag behöver är någon som går bredvid mig ibland, och tar min hand när jag snavar.

Jag var på möte på Lillemans skola idag igen Jag har drivit igenom de handlingsplaner jag begärt, och håller på att övertala dem att vidga sin horisont med nya metoder. Jag fick Lilleman att gå och lägga sig i tid igår och stiga upp i tid imorse.

Jag har lärt mig att vara ärlig och rak i min kommunikation både i arbetet, hemma, mot myndigheter och vänner, och jag ser resultat efter resultat. Allt går kanske inte precis som jag vill, men som det ska, och fram för allt vet jag och min omgivning var vi har varann. Hoppet är dock det sista som överger människan, och det var precis som det stod på en FB-status häromdagen: Jag tar alltid ut lyckan i förskott, om det sen inte blir som jag tänkt, har jag i alla fall varit glad fram tills dess! Därav min nya profilbild på fb, för att alltid påminna mig om att: ALLT KOMMER ATT BLI BRA.

Lite lätt illamående efter halva röret Pringles, och ungefär en liter Fanta.

Mysdag med Lilleman har blivit myskväll. Vi har harvat oss igenom Kung Fu Panda 2 och Arthur. Vi älskade båda filmerna.

Nu är det Polisskolan 1738, eller nåt sånt, på tv, så då smög jag diskret undan och gömde mig här en stund. 

Diskret och diskret förresten. Efter alla chokladkakor, popcorn, smågodisar och dylikt jag har proppat i mig de sista veckorna, tror jag nästa soffan lyfte när jag reste mig upp. 

Vi har myst rätt mycket på sista tiden. Utbrotten har lyst med sin frånvaro, men magen har fått betala priset. Det vill säga, den växer och frodas. Jag har inte en bilring, jag har ett traktordäck, numer. Michellingubben känns inte så långt bort i jämförelse.

Gymkortet ligger i min plånbok rätt oanvänt. Men å andra sidan, hellre ett par kilo för mycket än ett par skruvar för lite, om ni fattar vad jag menar... Har lyckas behålla förståndet rätt så intakt denna vecka, och det är ju inte illa.

Ska ta tag i det där dåliga samvetet också, har ändå köpt ett årskort på gymmet för att det ska användas. I´m not a quiter! Men ingen panik, det viktigaste först. Att vi överlever utan att käka upp varann är rätt fundamentalt, för att kunna gå på gymmet överhuvudtaget. Men det ser ju rätt så ljust ut just nu, som sagt.

Chefen har satt press på mig angående bilkörningen. Hon tycker att det ingår i mina arbetsuppgifter att köra bil. Så det är bara att sätta sig bakom ratten igen, efter tio år. Jag vet inte vem som ska ta valium innan bara, jag eller mina medtrafikanter? Eller kanske allihop? (Å andra sidan finns det en hel del bilförare som skulle behöva lite valium redan idag.)

Hur som helst, att köra bil igen ingår i min Att-göra-lista, så jag ska nog fixa det med, ska ni se. I´m unstoppable right now! Superwoman! Det enda jag inte kan göra är byta glödlampa i hallen.

När jag kom hem från jobbet idag, så trött att det susade i öronen, hade jag två brev i fönsterkuvert som väntade. Båda adresserade i mitt nya namn. Det ena från Skatteverket. Det var en bekräftelse på att jag nu bytt både för- och efternamn. Det andra från Transportstyrelsen, om förnyelse av körkortet. Jag hade också fått ett bvrev från Försäkringskassan om beviljat halvt vårdbidrag.

Jag tog med mig hunden ut på en liten promenad. Det hade börjat skymma. En lätt bris blåste upp alla löven på marken med jämna mellanrum, och åstadkom ett lätt prasslande och susande ljud, som påminde om vågors brus. Jag kände en inre ro och tillfredsställelse jag inte känt på mycket länge. Jag log för mig själv där jag gick, och såg nog lite fånig ut för de förbipasserande. En känsla spred sig från bröstkorgen ut i hela kroppen. En förvissning om att allt bara blir bättre nu, och att jag äntligen landat. Är det det som kallas lycka?

Svackor kommer säkert att komma, men inga mer avgrundsdjupa hål skall jag längre falla i, det lovar jag.

Aldrig mer fastna i självömkan och förtvivlan, aldrig mer hysteriskt festa för att glömma. Bara leva i nuet, njuta av allt som finns här och nu, gråta när jag är ledsen och skratta när jag är glad. Och alltid säga precis som det är. Alltid våga satsa för att kunna vinna. Alltid leva livet fullt ut.

Nu börjar mitt liv.

Hmm...

Häromveckan tyckte jag

att jag var lycklig, pigg och kul

Nu är jag mer ett spöke,

av trötthet blek och ful

Jag tyckte jag var vacker,

och väldigt populär

Nu har jag massa finnar

och är mest sur och tvär

Jag kände mig så älskad

jag trodde jag var klok

Nu sitter jag här ensam

och beter mig som en tok

Ni män, ni måste fatta

att det är en kvinnas lott

att pendla i humöret

det är det liv vi fått

Ni måste ta det varsamt

när molnen hopar sig

Då kommer det bli åska

så passa er för mig

En vecka varje månad

är jag en tråkig en

men resten utav året

är jag kul och glad igen!

Jag vet att jag är värd att älska,

jag vet att jag är en god vän.

Men jag vet att min rädsla för att bli sviken

gör att jag ibland ser spöken än.

Jag vet att mitt liv är komplicerat,

och att mitt hjärta är kantstött och skört.

Men jag vet att jag kommer att fixa det

Och att det aldrig nånsin är kört.

På en kort tid har jag vandrat långt,

jag blommar mer och mer varje dag.

Men jag ber, ha tålamod med en vilsen själ

Det var en svår väg att klättra ett tag.

Jag har en längtan efter nåt mera

En tanke jag knappt vågat tänkt

Men din vänskap är den dyrbaraste gåva

någon någonsin skänkt

Även den tyngsta av mina tunga dagar

Du värmer mig och gör mig glad

Du försöker förstå, hur svårt det än kan verka,

du dömer aldrig, men försöker ge råd

Jag kan så ofta känna mig ensam,

men aldrig när jag pratar med dig.

Så förstå, när jag saknar dig när du tystnar.

Och när jag tigger, kom hit till mig.

Jag begär inget, jag vågar ej hoppas.

Det finns inget jag hellre vill ha

Än din kärlek du ger i din vänskap

Den kärleken räcker idag

Men jag önskar, jag önskar du ville

Komma hit nån gång ibland

Och ge mig en kram som kan värma

och räcka en hjälpande hand

Och mitt rädda, vilsna hjärta

Önskar att du precis som jag

Längtar efter våra samtal

Och behöver min vänskap nån dag.

Idag är jag trött.

Jag är förlamande trött i benen, i fötterna och i hela kroppen.Varje steg känns som ett sjumilakliv.

Jag är trött i huvudet, som det vore fullt av bomullsvadd istället för en hjärna. Varje tanke är en ansträngning. Allt går liksom i slowmotion.

Jag är trött i själen, ända in i min ryggmärg, och mitt hjärta orkar nästan inte slå längre. Varje stark känsla gör bokstavligen ont i bröstet. Och jag har så många känslor som slåss i mitt inre. Men jag orkar inte tänka en tanke klart idag. Jag orkar inte analysera och tolka mina känslor.

När en tanke dyker upp så kapitulerar jag fullständigt och omedelbart.

När Lilleman är hemma strider jag varje dag och varje minut. För att han ska må bra, för att jag ska må bra, för att allt ska fungera för oss och vår omgivning. För att han ska gå till skolan, för att han ska göra sina läxor, för att han inte ska skrika fula ord och kasta saker varje gång han blir arg. För att han inte ska vilja dö varje gång något går emot honom. Jag strider för att han ska få den hjälp han behöver, och att jag ska få det stöd jag behöver. För att han ska få träffa sin pappa, och för att jag ska få träffa hans storebror. Jag kämpar för att hinna med neurolog, audiolog, ortoptist, endokrinolog, specialisttandvård, dietist, arbetsterapeut, psykolog, specialpedagog, socialsekreterare och LSS-handläggare mellan striderna.

När Lilleman är på korttids, kämpar jag varje dag och minut, för att komma ikapp på mitt arbete, för att komma ikapp här hemma, med tvätt och städning, för att hinna med alla möten och telefonsamtal och skrivelser och ansökningar. Jag stressar för att hinna återhämta mig, för att få ett socialt liv, och mina behov uppfyllda. Och jag kämpar för att vara glad och positiv och se lösningar istället för problem.

När du träffar mig på Ica och frågar hur det är, kommer jag att svara "Tack, bara bra! Själv då?"

Jag är trött på att känna mig som en belastning, för mina vänner och för samhället. Jag är trött på förklara min sons beteende och försvara mitt föräldraskap. Jag är trött på att känna ojämlikhet i mina relationer. Jag är trött på att tigga om sällskap, besök eller samtal när jag äntligen får möjlighet att umgås med andra vuxna. Jag är trött på att ständigt vara tvungen att be om hjälp.

Det enda jag vill är att känna mig älskad, otvunget och för min egen skull, precis som jag är. Jag vill att mina vänner väljer att vara kring mig för att de trivs i mitt sällskap, inte för att jag ber om det eller behöver det. Jag vill att mina vänner ska känna förtroende för mig när de behöver någon att prata med, precis så som jag behöver någon att prata med när det svämmar över. Jag vill att mina vänner ber mig om hjälp när de behöver det. Om någon hjälper mig, vill jag att de väljer det själva, för att de älskar mig och vill mitt bästa.

Jag är en bra människa, och jag är en god vän. Men just nu är jag trött, så trött, och jag önskar att de jag älskar tar emot mig om jag faller, även om jag inte ber om det.