Tiden på E lider mot sitt slut. Vi planerar för framtiden. Återigen står jag inför avslut och avsked och en oviss framtid. Och som alltid är det så svårt för mig att hantera. Att släppa taget. Och när jag inte kan säga det, skriver jag det. Här är mailet jag aldrig skickade till Lillemans kp, och mitt största stöd de senaste 1,5 åren. 

Hej, 

jag gör som jag brukar när jag har svårt att få fram vad jag menar, jag skriver det...

Det jag ville säga var att du har varit/är en mycket viktig person för mig, och att det är en stor sorg att förlora dig. 

Det känns en aning patetiskt, då det knappast kommer som en överraskning att du är här för att utföra en arbetsuppgift, och att den är tidsbegränsad. 

Men du har länge varit en av de viktigaste personerna i min sons liv, och då automatiskt för mig med. Vårt goda samarbete har varit nyckeln till framgång, det är jag övertygad om. Du är bra, men det är jag också, så tillsammans blir vi oslagbara, när vi drar åt samma håll! :)

Så trots att jag är rätt klok och rationell, har jag inte kunnat undvika att fästa mig vid dig, eller bli beroende av ditt stöd, även om jag försökt, eftersom jag är rätt stolt och envis. 

Du har hela tiden funnits till hands för att bolla tankar med, utan att jag någonsin har känt mig förminskad eller ifrågasatt. Jag har haft dig, när jag inte haft någon annan, att dela glädje och oro med, över både stort och smått. Någon som ser min son med samma ögon som jag. Det har varit en sorg att sakna det, och det är en sorg att mista igen. 

Dessutom tycker jag att vi har haft fina och trevliga stunder tillsammans. Tycker inte du? 

Så, om vi hittar de bästa platserna för L, så tror jag visst att jag kan se framtiden an med tillförsikt. Jag tror också att jag har redskap för att hantera resten. Men jag kommer att sakna det där extra som ger mig kraft när jag behöver det. Jag kommer att sakna dig, och Vi-et. 

Jag hoppas att jag och L båda har lyckats lämna ett litet avtryck hos dig, så att när denna arbetsuppgift är bakom dig, vi ändå kan finnas kvar i ett litet skrymsle i ditt minne. 

Jag saknar inte cigaretterna, jag saknar någon som frågar hur jag mår. Jag saknar inte morgonblosset, jag saknar någon i min säng att vakna bredvid. 

Jag saknar inte ciggen när jag gråter, jag saknar starka armar runt min midja, och en hand som torkar tårar från min kind. 

Jag saknar inte den falska trygghet nikotinet skapar, jag saknar någon som hjälper mig att ta mig genom dagen, när allt känns tungt och svart. 

Jag saknar inte cigaretter, jag saknar dig. 

Imorse vägrade Lilleman stiga upp igen och åka till skolan. Det är ett sånt tillfälle som ger mig ett mindre trevligt deja vu-moment.

Skolvägran var hans huvudproblem för två år sedan, och den största anledningen till att han blev placerad från första början. Jag hade hög frånvaro från jobbet. Mina chefer föreslog att jag skulle börja söka andra jobb. 

Det krävs en hel del djupandning för mig för att hålla mig lugn sådana stunder. Jag vet hur viktigt det är att han inte fastnar i det mönstret igen. Ett så enkelt sätt att lösa det som är jobbigt. Bara strunta att ta tag i det och stanna under täcket.

Samtidigt ska jag sköta resten av mitt liv. Åka till jobbet, gå ut med hunden osv. Jag kan inte åka iväg så länge Lilleman är hemma. Men jag måste hålla mig lugn. Låta bli att stressa upp mig när jag försöker få upp honom. När han skriker okvädesord och smäller igen dörren.

Samtidigt vet jag att de inte lyckades få iväg honom till skolan på boendet förra veckan när han strejkade. Personal, som redan är på sin arbetsplats. Som kan bytas av, och som går hem när arbetsdagen är slut. De fixar inte alltid dessa situationer. 

Men jag känner förväntningar på mig, att inte bara få upp Lilleman, utan dessutom hålla mig positiv, lugn och kreativ. Samt naturligtvis tydlig, bestämd och förutsägbar. Jag förväntas dessutom att ständigt släppa in nya människor i detta kaos. När jag är som mest frustrerad försöker jag vara trevlig mot personal, och visa förståelse och överseende med att de inte vet vad som är bestämt och verkligen inte förstår att jag har gjort allt jag borde och kunde. 

Egentligen vill jag göra som Lilleman. Dra täcket över huvudet och skita i allt. Låta någon komma hit och ta över. Ge mig en kram och säga att allt ordnar sig. Men det kommer inte att hända. Det är bara jag här. Så jag tar ett djupt andetag och försöker igen. 

Veckorna läggs till månader, och månaderna blir år. Rätt vad det är vaknar jag upp och inser att Lilleman snart fyller 16 år. Han har vuxit om mig på längden och är inte så liten längre. 

Det gör mig lite stolt, men skrämmer mig mest.

Jag börjar sakta inse att jag inte kan stänga in honom i en glasbur så länge till. Jag kan inte linda in honom i bomull, och skydda honom från allt det där läskiga som lockar här utanför i all evighet. Förr eller senare måste han pröva sina egna ben. Han måste gå på sina nitar och förmodligen göra en och annan dumhet.

Jag bromsar, så det blir spår i asfalten, men hur länge lyckas jag hålla fast honom i barndomens någorlunda trygga vagga? Hur länge SKA jag hålla fast honom? 

Liknande tankar tror jag att många tonårsföräldrar bär på. Men när ett litet felsteg kan bli så ödesdigert, och när den mentala åldern är allt från 12 till 18, då blir det en mycket svårare avvägning. 

Med storebror var det så annorlunda. Det skötte sig självt liksom. Nu är han vuxen och klokare än mig ibland. Det är också lite läskigt, fast på ett helt annat sätt. 

Dagens lilla utmaning med Lilleman är avklarad. Slutresultat 1-0 till mamma. Denna gång. Lilleman sover sött i sin säng, och ser hur liten och oskyldig ut som helst. Jag njuter av ögonblickets känsla av frid och gränslös kärlek. 

Jag hör storebror prata med sina medspelare via datorn i sitt rum. Han börjar hitta sin plats i livet, och sig själv. 

En dag gör Lilleman det med, även om hans väg blir lite krokigare. 

Sömn. Det tar mer och mer utrymme i mina tankar och i min planering. Jag bara m å s t e få mina åtta timmar. Om jag inte får dem sammanhängande under en natt, kretsar tankarna kring hur jag ska ta igen den förlorade sömnen mest effektivt och utan att störa nästa natts sovtimmar.

Den forna partypinglan får nu abdikera. När jag har gäster börjar jag gäspa vid midnatt och räkna timmar. Jag tittar menande på klockan och sträcker demonstrativt på armarna.

När jag var yngre så kunde jag gå direkt från en fest till jobbet. Om jag var nykter då vill säga. Det där med sömn var ovidkommande. Sova gör man i graven, sa jag. Fyra timmars sömn, sex timmar, vad spelar det för roll om man har roligt. Sen sov jag till elva på morgonen så fort jag fick chansen. 

Ibland inbillar jag mig att jag fortfarande är 20. När jag ser mig i spegeln på morgonen ryggar jag tillbaka och undrar vem den där tanten är, och hur hon kom dit. 

 Då och då trotsar jag naturlagarna, sminkar bort de värsta rynkorna, och går ut med mina vänner, och låtsas vara 20 igen. Morgonen efter inser jag varje gång att, nej, tjugo år är jag inte längre. 

Acceptans är en skön känsla. Att ligga i sängen nu är också en skön känsla. Det är helt okej att vara lite äldre än tjugo.  

Rubriken jag valde till den här bilden är en låt av Eva Dahlgren. Den handlar just om detta. Jag kunde inte beskriva det bättre själv. 

Jag måhända verkar tuff, strukturerad och rationell vid en första anblick. Och det kan jag vara när jag måste det. Därför att jag måste det. Det är så jag får vardagen att fungera. En vardag som kan vara full av kaos om man inte håller huvudet klart. En vardag med diagnoser, läkarbesök, ansökningar, möten och ständiga konfliktlösningar. En vardag där jag är van att allt hänger på mig. Skillnaden mellan vardag och total kaos sitter i varje steg jag tar. Att våga släppa taget och lita på någon annan är en process. En del har till och med tolkat det som kyla. När man lär känna mig på djupet vet man att jag är allt annat än kall. Jag har tvärtom ett ständigt flöde av kärlek till de som står mig nära. Och jag klär av mig naken. Jag blottar mig precis som jag är. Ni är inte många, men ni finns där. Ni som är så viktiga för mig. Ni som sett mig gråta. Er jag bett om hjälp. Er jag släppt in i mitt hjärta och delat mina drömmar med. Jag hoppas att ni vet det.

Hej Maja! 

Jag önskar att jag kunde träffa dig igen. Då skulle jag tala om för dig att ta vara på den här tiden, för den kommer inte igen. Stanna upp och se vad som finns omkring dig. Du kan inte förändra världen, bara dig själv.

Lev i nuet, våga leva. Livet är så kort.

Du tror att du har klurat ut det mesta, men du har bara börjat. Livet är en lång resa, och du lär dig något nytt varje dag. 

Se det positiva i varje ögonblick. Välj bort det som bryter ner, och våga byta väg. Det kommer nya utmaningar hela tiden, så fastna inte i de gamla. 

Ditt liv blir inte enkelt. Men vem har sagt att det ska vara lätt att leva?. De svåra stunderna går över. Varje gång. Jag lovar, det blir bättre. Det blir alltid bättre. 

Så sluta grubbla, följ ditt hjärta! Ditt liv är bara ditt!

Jag filosoferar vidare efter ett nytt samtal med mina vänner...

T och jag pratade idag om Lilleman och belöningar. T reflekterade över att det för Lilleman mest handlar om själva förväntan. Det är Förväntan som driver  honom. Föreställningen av vad som väntar är det stora. När målet är uppnått finns inget kvar att kämpa för. Lusten tar slut.

Efteråt slog det mig, att vi nog funkar lite så till mans.

Våra drömmar och mål är ofta guldkantade och skimrande i vår fantasi. När vi kommer fram till resans slut ser målet väldigt sällan ut som i broschyren. Är det kanske resan som är själva målet? Eller måste vi hela tiden skapa nya mål för att känna oss tillfredsställda? Eller ska vi se på vår destination med nya ögon. Det där paradiset ser inte ut som jag föreställde mig det, men jag får uppleva nya saker, som jag inte redan upplevt i min fantasi.

Om resan är det viktigaste, så njut av resan. När slutmålet är nått, har du upplevt något på vägen. Destinationen har måhända några skavanker, när du får tid att skärskåda varje liten vrå, men är det inte en del av charmen? 

Jag vill behålla mina drömmar, min bild av vad som väntar. För jag vill ha någonstans att sträva. Men jag vill också njuta utav själva resan. Se allt som finns omkring mig här och nu. Inte missa själva livet. Och når jag mina mål, ska jag se dem som de är och ändå jubla. Jag njöt på resan, så hur jag än ser det har jag vunnit.