Jag reste i tiden igår. Två timmars tågresa tog mig 23 år tillbaka i tiden. Underbart, vemodigt och med ett litet sting av saknad. 

När jag var 20 år och flyttade till Stockholm från Gällivare, allt var så stort, nytt och spännande. En helt ny värld öppnade sig. 

Jag träffade alla dessa människor som blev mina vänner för livet. En av dem gifte jag mig med. Det gav mig de två personer som är meningen i mitt liv. Mina söner. Det finns ingenting att ångra, även om vårt äktenskap inte var menat för evigt. 

Alla dessa människor som man möter under livet. En del stannar, en del är bara på besök. Så många som förändrar ens liv. Många av dem var på samma ställe igår. Människor som har satt djupa spår i mitt hjärta. Som har förändrat mitt liv. Även om mycket vatten runnit under broarna efter det, har dessa människor varit med och format den jag är idag. De är en del av min familj. Det var helt fantastiskt att vi alla kunde vara på samma ställe, vi som delar historien, och de som hör till nuet. T.o.m våra nu vuxna barn var med. 

Tack kära vän för att du ordnade det, och för att jag fick vara med! 

Jag och Lilleman har byggt vidare på vårt lilla samhälle. Nu sitter jag och lyssnar på musik i hörlurarna,  med aningen för hög volym, och skriver om livet,  medan Lilleman kollar på yt-klipp på datorn.

Det börjar mörkna där utanför. En stämning sprider sig av lugn och harmoni. Storebror kom just hem från gymmet, och stack in huvudet för att småprata en stund.

I denna stund känns det precis som det ska. En liten, kärleksfull familj som andra kan avundas. Jag vet att det kan ändras på ett ögonblick, så därför inandas jag atmosfären genom mina porer.

 Min skumma förkylning håller sig i schack, så helgens planer är fortfarande på. Jag ska erkänna att det pirrar lite i magen. Det är många om och men, som gör helgen till en utmaning. Men en bra utmaning. Jag ska låta Lilleman vara kvar på E och själv umgås med vänner på annan ort. Och jag har inte dåligt samvete. Har jag förlorat eller återvunnit förståndet? Det får var och en bedöma. Jag vet att jag behöver det, och att Lilleman kommer att ha det bra. 

Imorgon är det Alla hjärtans dag. Jag känner mig tvungen att nämna det, även om det bara är ytterligare en dag för butikerna att lura av folk pengar. Det låter bittert, då det kommer från en ensamstående mamma. Och kanske är det det.

Jag har kvällar då jag önskar att det satt någon bredvid mig i soffan, då jag önskar att sms:et som plingar till i min telefon var en kärleksförklaring, inte reklam för Hemglass, att sängen inte var så kall och tom. Jag vill ha mer än en dag om året, då kärleken är en central del i vårt liv.

Jag har två stora kärlekar i mitt liv. Mina två söner. De är mer än nog anledning till att hylla kärleken. Det gör jag, men utan gelehjärtan, de tycker inte ens om det. 

En vacker dag kanske en man får plats i mitt liv, och det sammanfaller med att jag får plats i rätt mans liv och hjärta.  Om alla bitar faller på plats, ska jag fira Alla hjärtans dag, varje dag. 

Tills dess, hänger jag inte upp all min lycka på röda hjärtan. Det finns så mycket annat som gör en människa hel.

Jag har ett väldigt hektiskt liv ibland. Som idag...

8:50 ringde väckarklockan. Jag skyndade mig upp och slängde i mig en kopp kaffe. Jag släppte ut Simba för morgonbehovet samtidigt som jag tog en cigg till kaffet. 

När jag skulle ge hunden mat upptäckte jag att den var slut så jag tog det jag hittade för att få lugn på den stackars utsvultna byrackan. En morot, lite godis och rester från igår. 

9:35 sprang jag iväg till Salongen där världens bästa väninna, tillika frisör, väntade. Hon färgade och klippte mitt hår, och färgade och noppade mina ögonbryn, medan jag satt i massagestolen. Efter den behandlingen var jag helt lealös i kroppen när jag stapplade hem för att äta lunch. 

Jag hann ta en snabb sväng med Simba innan det var dags att jäkta tillbaka till samma salong. Denna gång fick jag naglarna fixade av bästa grannen Nagelterapeuten.

Innan jag sprang iväg var jag så snäll att jag tog bort nagellacket.

Jag gnuggade och gnuggade och ingenting hände. När jag slängde en blick på flaskan bredvid mig insåg jag att det var alsolsprit jag använde. Det fungerar inte så bra som lackborttagning kan jag meddela. Däremot var mina naglar desinficerade när jag kom till salongen.

Två timmar senare var jag klar för att gå hem. Väninnan bad mig komma över på en fika. Snäll som jag är uppoffrade jag mig naturligtvis. Hon hade köpt wienersemlor.( Det godaste jag ätit på länge!) Jag blev sittande med paltkoma en lång stund. 

Nu är klockan 17:23, och middagen är äntligen i ugnen.  

Det är ett hundliv man lever.... ;-)

Till helgen händer det spännande saker. Fortsättning följer. 

(Simba har också fått mat nu.)

Måndag 22:30

Ligger i sängen och gör allt annat än det jag borde. Nämligen sova. Tankarna virvlar runt. De flyger fritt, rebelliskt, och vägrar foga sig. Det händer ibland, att de gör revolt mot mitt förnuftiga jag och vägrar följa en logisk och moralisk bana. Men så länge det är trevliga tankar får de sväva omkring lite grann och förgylla min tillvaro en stund. 

Jag har haft en mysig kväll med Lilleman. Det är inte så sällsynt längre, som det en gång var.

Jag läste igenom gamla blogginlägg tidigare ikväll, och då slog det mig med kraft, hur mycket som har hänt med mig och med honom de senaste två åren. Och med storebror. Jag är så glad att jag läste det jag skrivit, så jag till fullo kan förstå vilken resa vi gjort. Jag måste oftare komma ihåg, och uppskatta, var vi är och var vi kommer ifrån.

Vi satt och spelade Simcity tillsammans idag. Jag kan tillåta mig själv att bli riktigt barnslig när jag fastnar i sådana spel. Då jag får använda både min fantasi och min logik.

Vi byggde vår lilla idyll, i en vacker landsbygd, med fjäll, skog och sjöar. Lilleman döpte samhället till Dokkas. Dokkas... paradiset i Lillemans drömmar... :)

När klockan var nio avslutade vi, helt utan protester. Vi låg i sängen tillsammans och lyssnade på musik och småpratade lite tills det var dags att sova. Jag gav Lilleman en godnattkram, släckte lampan och gick ut till mig. Precis som jag inbillar mig att så många mammor gör med sina barn varje kväll.  Precis som jag gjort så många gånger det sista halvåret.

Jag tog med mig telefonen och gick och la mig i min egen säng. Jag bläddrade förstrött runt på facebook medan tankarna vandrade iväg på sitt eget håll. Fjäderlätta tankar burna av fluffiga moln.

Nu låter jag molnen sväva iväg och skingras för vinden, och landar i sängen i mitt vardagsrum. Simba ligger vid min sida och snarkar högljutt. Imorgon är en ny dag med nya utmaningar och nya möjligheter.

Godnatt mina vänner!

Jag tror att jag börjar hitta tillbaka till mitt liv igen. Med det, kan jag välkomna er tillbaka till mitt liv...

Många tuffa beslut ska fattas den närmaste tiden, och jag tänker låta er följa med mig på den resan.

Lilleman har nu snart varit på E i ett år. Jag kommer aldrig att ångra det ofantligt svåra beslut jag fattade förra sommaren, då han fick flytta dit. De har gjort ett fantastiskt jobb, och personerna som jobbar med honom har kommit att betyda väldigt mycket för oss alla.

Nu börjar det närma sig nästa steg. Vilket det steget är, är det ingen som vet. Så otroligt, otroligt tungt det är, det kan nog ingen, någonsin, förstå.

Lilleman har påbörjat inskolningen på E. Jag har varit nervös för den dagen. Extremt nervös. Det visade sig vara slöseri på energi.

Igår när han var där ville han inte åka hem på den utsatta tiden, utan gärna stanna några timmar till.

På kvällen sa jag att han skulle gå och sova, och påminde honom om att han skulle sova på E nästa dag. Han hörde fel, och svarade: Jooo, jag VILL sova på E imorgon.

Nu är han där, och allt flyter fortfarande på. Peppar, peppar... Och jag känner mig alldeles handfallen då bara Simba är hemma. Ingen annan än jag bestämmer över fjärrkontrollen. Jag kan sitta och dricka kaffe hos grannen hur länge jag vill, utan att någon undrar var jag är.

Men i ärlighetens namn, kan han inte streta emot liiite??? Bara sådär lagom, så jag får känna mig viktig i hans liv? Det här går så smidigt så det nästan är läskigt.

Ja, jag vet att jag ska vara tacksam. Och förmodligen kommer jag ångra att jag skrev detta när smekmånaden är över.

Jag är verkligen glad över att vi  träffat så rätt. Dessa förbjudna tankar behöver bara få sitt utlopp de med.

Imorgon bitti kommer Lilleman hem igen, för att stanna över helgen. Sedan börjar vägen mot framtiden!

Om 45 minuter är det tisdag. Ångesten börjar komma. Allt börjar bli så verkligt nu. Allt som jag lyckats hålla ifrån mig. Mina tankar har varit sakliga och rationella de sista veckorna. Nu känns de mer som ett rejält tilltrasslat garnnystan. Jag försöker förtvivlat hitta ändarna, så jag kan reda ut härvan i mitt huvud.Varför går tiden alltid så fort när man vill ta vara på varje minut? Hur vet man att man fattar rätt beslut?Jag vet att det är rätt, jag vet att det är bra. Jag vet att det kommer att hända bra saker nu.Men ikväll är det tungt.