Idag har jag så äntligen skickat in pappren till Skatteverket. Ansökan om namnändring. Och det känns så underligt befriande. Ett märkligt lyckorus har dröjt sig kvar i kroppen.

Min inflyttningsfest om en vecka har fått en ny innebörd för mig. Det är min dopfest, min hyllning till livet. Till en ny början. This is my life, my friends. This is my time to stand.

Så har jag då gjort allt det där jag borde...

och livet går vidare som om inget hänt.

Lilleman fick ett utbrott som kom från avgrunden igår. Och när jag stod där kändes det som om jorden rämnade under fötterna. Jag undrade om jag verkligen skulle orka.

Men när han satte sig på golvet och började gråta, så var alla dessa tankar borta, och bara mitt blödande modershjärta fanns kvar.

Sedan satt vi på soffan och käkade godis och såg på film som om inget hänt.

Och han lovar mig att det aldrig ska hända igen. Och jag lovar honom att jag ska vara tålmodig.

Och jag önskar, jag önskar, att det är sant.

Finns det någon som vill dela mitt liv

Naket och rått

Precis som det är

När jag dansar och ler

vädret är gott

det är då du är här

Men när stormarna viner

det är kuling hos mig

stannar du än?

När jag inte vill drunkna

och ber om din hand

ger du mig den?

Finns det någon som stannar

som ger allt han har

Som gläds åt min glädje

och gråter med mig

Jag ger av mitt hjärta

jag ger av min själ

Men livet jag lever

får jag dela med dig.

06:30

Väckarklockans envisa signal skär in genom märg och ben, och får håret att resa sig på mig. Märkligt egentligen, jag har valt den mildaste och trevligaste av alla väckningssignaler. Hur som helst betyder det att jag måste kliva upp och ta tag i morgonen. Men kanske inte riiiktigt än... Bara tio minuter till...

06:40

10 minuter till kan jag ligga kvar, jag hinner ändå...

06:50

Men egentligen tar det bara en halvtimme att bli klar...

07:00

Tredje gången gillt. Nu finns ingen återvändo.

"Lilleman, dags att kliva upp!"

"Men bara tio minuter till, mamma?"

Nu fortsätter jag bara framåt. Det finns ingen återvändo.

Nu har jag dragit i alla tåtar jag hittat för att Lilleman ska få ett bra liv. Jag kan inte stilla se på när min son lider. Vilken mamma kan?

Att få lämna bort honom varannan vecka. Bara höra hans röst i telefonen, när han stått ensam i kylan i timmar. Inte få ta honom i sin famn när han har skrikit i ångest.

Men nu gör jag allt för att det ska bli bättre. Jag ser ljuset i tunneln. Så kan jag då också ge Lilleman av den positiva energi jag samlar på mig, så att han orkar gå den sista biten.

Nu kan inget stoppa mig. Inte griniga Lss-handläggare, inte fyrkantiga pedagoger, inte ens Pappa Kackerlacka!

Sitter så här, den första dagen i resten av mitt liv.

Vill göra en tydlig markering för mig själv. Nu börjar vi om, på ett nytt kapitel. Boken om mig själv, den skriver jag.

Det finns så mycket i ens liv som man inte kan påverka, men man har alltid ett val. Man väljer hur man hanterar de hinder som kommer i ens väg.

Nu väljer jag att inte backa eller vända om, rak i ryggen fortsätter jag framåt. Jag rusar inte blint i full fart, så jag faller i alla diken, eller slår för hårt i murarna. Jag klättrar över stenar och stockar i vind och regn. Det går sakta ibland, men jag vet vart jag är på väg.

Så följ mig nu på min vandring på den väg som kallas livet. Här börjar resan....