Igår hade granntjejen kalas. Min bästa väninnas dotter. Det var 13 barn i olika åldrar som lekte och skrattade, så det ekade över gårdsplan.

Lilleman stod ensam utanför grinden till hennes hus och tittade in.

Det gjorde så ont i mitt modershjärta att se honom stå där. En sinnesbild av hans liv. Utanför gemenskapen, helt utlämnad och så sårbar, med en längtan av att få tillhöra, men så oförmögen att göra något åt det.

Senare hjälpte min väninna in honom i gemenskapen, och han fick se på film med de andra barnen. De flesta skulle sova över, och Lilleman ville också göra det, men det fanns ingen plats. När jag kom för att hämta honom satt han på soffan med armarna i kors och vägrade gå därifrån. Jag såg smärtan i hans ögon, men det som kom från hans mun var arrogant och spydigt. Alla barn vädjade till honom att gå därifrån, inte med det mest artiga tonfallet. Ju mer barnen vände sig emot honom, ju mer förolämpningar rann ur hans mun. Men han ville inte gå hem.

Och jag kunde känna hans smärta med varje por i min kropp. Han hade äntligen fått vara med, men han fick ändå inte tillhöra.

Jag fick en flashback från min egen barndom. Min kusin hade den diagnos som då kallades MBD. Jag tyckte att han var så obeskrivligt jobbig. Han hällde parfym på min katt, och kastade ner mina serietidningar från fönstret. Han gav mig näsblod både en och två gånger då vi blev osams. Men han var min kusin.

Vi skulle ha kalas för min bästa väninna, och alla i grannskapet var bjudna. Min mamma och moster övertalade oss att bjuda med N, för att han inte skulle känna sig utanför. Jag var sur, men gick motvilligt med på det.

Han kom till kalaset, och sprang omkring och gjorde små rackartyg. Jag skämdes inför mina väninnor att han var min kusin. Men när de började kasta ur sig elakheter mot honom, då försvarade jag honom. Det var ju MIN kusin.

Tillbaka till gårdagen... Jag förklarade för födelsedagsbarnet att Lilleman var otrevlig för att han egentligen var sårad. Då vände sakta situationen. L försökte skapa kontakt, och de tog emot honom. Jag frågade om det var okej om han sov över nu när han var trevlig, och barnen gick med på det.

Jag kan inte isolera Lilleman från omvärlden i all evighet, även om det ofta är det jag helst vill göra. Det är tryggt och skönt när han sitter hemma framför datorn hela dagarna och slipper konfronteras med sina svårigheter. Men det är orättvist av mig att beröva honom en hel värld utanför. Den har inte alltid ramper och ledljus, och är inte alltid snäll. Men en dag blir allt lättare. Och en dag kommer omvärlden att förstå. Och då vill jag ha varit med på resan.

 

Sofia L.

27 augusti 2012 20:58

Härligt att ha dig tillbaka igen! Har saknat ditt bloggande.
Kunde inte låta bli å dra på mungiporna när jag läste att vår käre kusin N.hällt parfym på din katt!!!! Av alla hyss...
Jag minns hur jag såg upp till honom med skräckblandad förtjusning. Man undrade alltid vad nästa hyss skulle bli. Idag har jag ett annat perspektiv på det hela; men inser ändå att med humor, kärlek och livserfarenhet så kommer man långt.
Du kunde med hjälp av alla tre hjälpa din egen Lilleman! KRAMAR till dig!!! :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

 Om det räckte att gråta en enda gång. En gång för alla gråta bort all min smärta och längtan för alltid. Låta förtvivlan skölja ur kroppen och låta dig rinna ut ur mitt inre med tårarna. Sen var du borta, och livet gick vidare som om ingenting...

När Lilleman var två år gammal och var svårt sjuk, åkte vi skytteltrafik till sjukhuset, och blev hemskickade som hysteriska föräldrar varje gång. Förutom den sista gången, då hjärntumören upptäcktes, i sista minuten. En vecka till, så hade Lilleman ...

Jag åkte och hälsade på Lilleman i hans nya hem. Han visade stolt upp sitt rum. Det var fräscht och nytapetserat. Han har en liten hall, och ett eget badrum med dusch. En säng, en liten byrå och ett bord och en stol. På anslagstavlan ovanför skrivbor...

Jodå, nu har jag handlat ram till tavlan, lite kläder, pysselgrejer och annat till Lillemans nya hem. Jag ska åka dit lite senare idag och göra "det där mammor vill göra": fixa, trixa, pynta och pyssla om. Och sen ska det kännas så mycket bättre. D...

Och nu står jag här, med alla dessa känslor, som jag inte vet var jag ska ta vägen med. Det är som att måla ett tidlöst konstverk som ingen får se. Vilket slöseri.  ...