Lilleman har påbörjat inskolningen på E. Jag har varit nervös för den dagen. Extremt nervös. Det visade sig vara slöseri på energi.

Igår när han var där ville han inte åka hem på den utsatta tiden, utan gärna stanna några timmar till.

På kvällen sa jag att han skulle gå och sova, och påminde honom om att han skulle sova på E nästa dag. Han hörde fel, och svarade: Jooo, jag VILL sova på E imorgon.

Nu är han där, och allt flyter fortfarande på. Peppar, peppar... Och jag känner mig alldeles handfallen då bara Simba är hemma. Ingen annan än jag bestämmer över fjärrkontrollen. Jag kan sitta och dricka kaffe hos grannen hur länge jag vill, utan att någon undrar var jag är.

Men i ärlighetens namn, kan han inte streta emot liiite??? Bara sådär lagom, så jag får känna mig viktig i hans liv? Det här går så smidigt så det nästan är läskigt.

Ja, jag vet att jag ska vara tacksam. Och förmodligen kommer jag ångra att jag skrev detta när smekmånaden är över.

Jag är verkligen glad över att vi  träffat så rätt. Dessa förbjudna tankar behöver bara få sitt utlopp de med.

Imorgon bitti kommer Lilleman hem igen, för att stanna över helgen. Sedan börjar vägen mot framtiden!