I måndags var Lilleman på sitt första besök på stället som ska vara hans hem den närmaste tiden. Han lyssnade tålmodigt på allt de berättade, och ifrågasatte det han inte förstod. Jag såg att personalen blev lite ställda av hans förmåga att argumentera för sina åsikter.

Jag log lite i smyg för mig själv, och önskade dem lycka till med att få honom att bara rätta sig i ledet. Så många har försökt och misslyckats.

Låter man honom behålla sin integritet, och lyssnar på hans åsikter, kan man lyckas, med ett digert motivationsarbete. Och i ärlighetens namn så tror jag att det är så de jobbar på E. Jag tror att det är precis rätt ställe för min Lilleman.

Rätt ställe.. Det enda rätta stället för ett barn är väl hos sina föräldrar? Har jag misslyckats som mamma när jag nu låter honom flytta? Har jag brustit i mitt föräldraskap som inte klarar av detta själv? Är jag svag och misslyckad? Överger även jag min son? Alla dessa tankar och många, många fler har jag haft. Det har varit en lång och smärtsam process att komma fram till detta beslut. En process som jag inte önskar att någon förälder ska behöva gå igenom.

Mycket har hänt som har lett fram till detta. Allt vill jag inte dela med mig till er. Saker som gör att detta i nuläget är det bästa alternativet för min son.

Lilleman flyttar en kort tid till ett behandlingshem som arbetar för att han ska få komma hem igen så fort som möjligt. De jobbar lösningsfokuserat för att hjälpa honom med hans svåra beteendeproblematik, INNAN han har hamnat på glid. OCH de jobbar med oss föräldrar så att det ska fungera så bra som möjligt när han kommer hem.

När jag förklarade för Lilleman vad som skulle ske, väntade jag mig världskrig. Men han lyssnade och sa: "Ja, jag gör det, jag behöver hjälp." "Jag  gör det för dee har säkert mycket bättre datorer där!" :-) Det var Lillemans sätt att bearbeta och acceptera det som väntade.

Hade förutsättningarna för mig och Lilleman varit annorlunda, hade vi nog aldrig hamnat här. Om vi hade fått rätt hjälp från LSS från första början, om skolan hade bemött honom som de borde, om han hade en närvarande pappa... Men att fastna i såna tankar hjälper inte mig eller Lilleman. Inget blir bättre av att vara bitter  över det som varit. Idag är idag, och idag måste vi göra vårt bästa för våra barns framtid.

Så här är jag, och har accepterat det som väntar. Acceptans är en skön känsla, som hjälper mig att klara dagarna. Att acceptera betyder inte att inte sörja. Jag sörjer, och kommer att sakna min son gränslöst, men jag vet att detta är en livsnödvändig investering som kommer att ge oss många lyckliga år tillsammans.