Jag och Lilleman hade ett samtal igår kväll, som så ofta innan vi lägger oss på kvällen. Han såg fram emot dagens kubbkväll.

"...och X kommer, då ska vi..." Nej, X kommer inte, svarade jag. "Men, varför inte? frågade han. Låt mig ringa honom, jag ska övertala honom."

Jag suckade och log överseende mot honom, och tog sats för att förklara för min lille kille ännu en gång hur vuxna fungerar.

"Jag och mina vänner tänker så här: om någon inte vill komma tjatar vi inte på dem. Det är deras förlust, inte vår. Vi kommer att ha kul ändå, med de som kommer."

Lilleman var snabb med svaret: "Mamma, jag känner dig. Du vill att han ska komma. Jag säger också att jag inte bryr mig, att det inte spelar någon roll, när någon jag bjudit inte kommer. Men egentligen vill vi väldigt gärna att de kommer. Vi säger så för att vi egentligen är besvikna, och inte vill att andra ska veta det, och lägga sig i. Det blir bara jobbigt då."

Min lilla kille, så mycket klokhet. I detta fallet hade han fel gällande mig och X, han är bara en ytlig bekant till mig, men hur ofta fungerar vi vuxna inte precis som Lilleman. Så snabba vi är att klappa våra barn överseende på huvudet, när de har så mycket att lära oss. Den självinsikten som Lilleman besitter, är det många vuxna i min närhet som saknar.

Min lille kille med ADHD och atypisk autism. Det är han som lär mig vem jag är, och vem jag vill vara.